Bio

Promised Land

promised land okej

2starrating

Regi: Gus Van Sant

Två säljare för det multinationella naturgasföretaget Global kommer till en liten stad för att övertyga befolkningen om att de kan tjäna miljoner på att låta företaget förgifta marken via hydraulisk spräckning (”fracking”). Saker verkar gå som smort, innan en ung miljöaktivist dyker upp och börjar sätta käppar i hjulet för dem.

 

Vissa filmer är lite för trevliga. Promised Land är en sådan film. Den handlar om hydraulisk spräckning – fracking – det vill säga den miljöfarliga processen att utvinna naturgas ur marken. Något som storföretag i USA gör genom att åka till städer och lura amerikanska bönder på hus och hem med löftet om att de kan få miljondollar-delar av kakan. Istället ödeläggs småstäderna och befolkningen drivs på flykt.

Eller, det är åtminstone mardrömsbilden man utgår ifrån när man ser filmen, i vilken Matt Damon spelar ett av det fiktiva storföretaget Globals utsända. Ändå är filmen, som sagt, trevlig. Med en tillbakalutad berättarstil lunkar den sig igenom sina scener. De är alla gjorda enligt konstens alla regler av en bra regissör (Gus Van Sant) och de innehåller alla bra skådespelare som levererar helt acceptabel dialog. Men det är ett besynnerligt landsbygdslunk som genomsyrar hela filmen. Av någon anledning släpar den benen efter sig, och istället för att bli ett övertygande politiskt karaktärsdrama blir den en småtråkig feel-good på lugnande medel.

Det tycks vara en film som har all rätt i världen att ha mer hugg, mer jävlar anamma, någon slags uppeldad angelägenhet. Om företaget Global nu köpt alla städer de haft i sin väg talar det för att även denna lilla landsbygd ska köpas upp. Kom igen bönder, visa lite pondus! Bryr ni er inte?

Matt Damon är bra i huvudrollen som en karaktär vi får utgå ifrån är en väldigt bra säljare. Han är bra på att skaffa vänner och har rätta leendet för att få folk att skriva på papper utan att tänka steget längre. Vi vet däremot inte vad hans motivation är – Han har själv växt upp ute på vischan i en stad som också ödelades på ett liknande sätt, så hur det kommer sig att han nu sysslar med att ödelägga städer blir en fråga som inte får något svar; det är faktiskt knappt ens en fråga som ställs.

Hans karaktär har potential. Alla karaktärer i filmen har potential. Frances McDormand är på Fargo-humör i rollen som Damons sidekick, en medelålders kvinna som har en tonåring som behöver mat på bordet; hon har inte tid för skrupler. Hon vill in i stan och ut ur den, så fort som möjligt. Både hon och Damon gör två karaktärer som man har oerhört lätt för att tycka om, även om man sörjer att de arbetar för ett uselt storföretag. Det finns något i kontrasterna här.

Detsamma gäller när miljönissen Dustin Noble (John Krasinski) kommer in till stan och börjar sätta käppar i hjulet för duons övertagande. Det borde vara lätt att tycka om en aktivist på gräsrotsnivå, kontra ett par smilfinkar från big business-världen, men måste man reagera över hur odrägligt självgod han är. Vid en scen försöker han övertyga ett par skolbarn om faran med fracking och det talar för hans personlighets överdrag – populistisk, störig, lätt sociopatisk.

Skolfröken Alice märker det också. Hon spelas av Rosemarie DeWitt, den där formidabelt begåvade och charmiga personligheten som strålat med sin autentiska närvaro i riktigt bra indie-filmer som Margaret och Your Sister’s Sister. Alice blir inte mer än en kvinna, om än helt trovärdig och realistiskt dragen, som Damon och Krasinski båda uppvaktar, men hon är alltid en fröjd att se.

Överhuvudtaget är det inte fel på skådespelarna i den här filmen. Och intrigen är så pass välgjord att filmen som helhet är väldigt sådär ”sebar”; åtminstone fram till de sista tjugo minuterna då den slänger in två relativt stora avslöjanden som gör att man blir besviken. Och i det läget skadar det filmen än mer för engagemanget man har ligger redan på samma nivå som inför en måttlig, TV-film. Man ser den. Den pågår. Men slutet är lite för mycket, och det blir det helt i onödan.

Det stora problemet med denna välmenande film är att den inte känns. Kanske försöker Van Sant (och Damon/Krasinski, som skrev manus) satsa på en mer lågmäld approach, som skapar en mer mänsklig och subtil effekt och en mer relativiserad politisk syn. Men i vilket fall som helst fungerar det inte. I slutändan måste en sådan här film nå fram till en åskådare och till någon mån påverka oss, få oss att vilja ta ställning. Men den här filmen misslyckas eftersom vi inte direkt tror på karaktärerna (även om vi hoppas att några ska få till det med varandra) och främst eftersom vi inte blir klokare på vad ”fracking” är än om vi lyssnar på The Knifes senaste hybris-projekt Shaking the Habitual som jag har för mig hade en låt som på något sätt var inspirerad av metoden. (Inte för att man skulle ha vetat det om man hörde den, men det är en annan diskussion).

En av de bästa, men minst utnyttjade, rollerna i filmen är en pensionär (Hal Holbrook) som jobbar som lärare för skojs skull; han har en bakgrund som toppingenjör och är en av de första som förklarar för invånarna att det här med fracking är farligt inte bara för miljön utan hela deras framtid. Tyvärr står han också för en av filmens mest avslöjande repliker: ”I advise you all to go home and google it” ropar han till invånare som samlat sig i den lokala skolans gymnastiksal. Trist nog är det faktiskt exakt samma budskap Promised Land ger åskådaren också. Jag ger läsaren ett försprång. Här är en google-länk på ordet fracking. Vad du än lär dig om fracking där, så kommer det vara mer än vad du lär dig om det i Promised Land. Antar att man kan säga att tanken ibland inte alltid är vad som räknas.

 

FREDRIK FYHR