När dör hjältarna?

För att vara en serietidningsfilm är nya The Wolverine en av de större besvikelserna för studiobolagen. Att den inte gått så bra kan vara ett tidigt tecken på att även denna extremt inkomstbringande subgenre kan komma att vara död inom fem-sex år.

På årets Comic Con-gala i San Diego var det stor uppståndelse när panelen för nästa Avengers-film annonserade sin titel (själv har jag glömt vad titeln var, och eftersom det är så talande så låter jag bli att kolla upp det igen). Panelen förvandlades till ett geek-väckelsemöte när Loki (Tom Hiddleston) klev på scenen och började häva ut sig bombastiska förolämpningar mot publiken som gick bananas av glädje.

Finns det inte något väldigt perverst i det här?

Jag lämnar frågan öppen. Vad man kan konstatera är dock att superhjältegenren passerat sin peak och gått över till det övermogna; det finns inte längre någon rim och reson på konceptet, alla vet nu bara att det är extremt poppis och det är det säkraste tecknet på att det inte kommer vara det speciellt länge till. På samma sätt som när Freddy Krueger började vara med på talkshows i slutet av 80-talet börjar nu superhjältar kännas gjorda.

Än är det inte över förstås. Superhjältefilmer tjänar fortfarande multum. Men långsamt börjar det se ut som att man gått på isberget någonstans på vägen. The Wolverine är det senaste exemplet, som öppnade med att kamma ihop 21 miljoner dollar fastän man hoppats på femtio. I och med filmens premiärer utanför USA ser det ut som att intäkterna kommer bli ”okej”, i studiomått mätt. Filmen har fått överlag bra kritik och fansen har uttryckt en slags comme ci comme ca-respons, som om de hoppas på (och utgår ifrån) att nästa kommer och att nästa säkert kommer vara bättre.

Men Wolverines letdown är ett vagt mullrande orosmoln över att även superhjältefilmerna nu kan tappa intäkter. Hittills har de varit bland filmhistoriens mest inkomstbringande filmer, och studior har sett det som ett säkert kort i en allt mindre säker bransch. Det är svårt att inte se det som en dekadens, när förra Wolverine-filmen X-Men Origins: Wolverine (2009) sågades av både kritiker och publik och ändå tjänade ihop 158 miljoner dollar över hela världen. Då pågick en craze som nu mattats av, synbart i och med ett överblåst hybris-spex för die hard-fansen som i Comic Con-exemplet. Troligt är att publiken kommer krympa tills bara de fansen är kvar.

Och så kan inte studior ha det. Nya grejer måste uppfinnas. Faktum är att Hollywood blivit mer och mer likt sitt kreativt bankrutta 60-tal, när storfilmer blev fiaskon och små indie-filmer började ta över maknaden. Nya grejer måste kanske äntligen uppfinnas igen.

En artikel i Los Angeles Times har poängterat vad många med försyn redan noterat; att Hollywood-sommaren 2013 karaktäriseras av storfilmer som setts som säkra kort – Pacific Rim, The Lone Ranger, White House Down och After Earth (Will Smiths fanbase är bland det mest bankable i världen) – som bombat hårt och skoningslöst. Istället har hitsen varit filmer med lägre budget – The Purge, This is the End, The Heat och Despicable Me 2 – som inte direkt bedömts som kassakor på förhand.

Detta matchar stormurfarna Steven Spielberg och George Lucas som på Cannes i år förutsåg en ”implosion” i den amerikanska filmindustrin (min översättning): ”Det kommer ske en implosion där tre eller fyra eller kanske till och med ett halvdussin megabudget-filmer kommer krascha till marken, och det kommer förändra paradigmet”. Det vill säga: Hollywood kommer inte längre veta vad som tjänar pengar, så de måste börja experimentera sig fram.

Den legendariske b-filmsproducenten Roger Corman håller med om analysen i en intervju på den fina podcasten Movie Geeks United och konstaterar att man kommer göra femtitvåtusen Spindelmannen-filmer så länge folk går och ser dem. Men bara så länge folk går och ser dem.

Jag använder ofta begreppet ”kreativ bankrutt” i samband med Hollywood i dag (senast lite tidigare i denna text), och med det menar jag att det inte existerar någon kvalitativ verkstad i Hollywood; det enda som försiggår är statistik över vad som säljer. Så har det inte alltid varit, men sedan 80-talet har det gått i en kvalitativ nedåtkurva tills det i dag tycks vara det enda som dominerar. Så till den grad att man inte finner ord.

Jag menar, vad ska man annars säga om dessa sommarbomber? Är någon överraskad? Ska man mitt i sommarsolskenet gå och se Pacific Rim eller The Lone Ranger, grå och anonyma och alltför uppenbara kopior av Transformers och Pirates of the Caribbean? Orkade någon ens med den fjärde Pirates-filmen?

Lika hutlös är den idiot-betitlade White House Down med Channing Tatum. En storbudget-kopia av Olympus Has Fallen som kom några månader tidigare och var en av de oväntade hitsen; med en budget på 70 miljoner dollar, dvs hälften av en vanlig Hollywood-budget, kammade den hem 160. White House Down gick ironiskt nog i motsatt håll: Med en budget på 150 tjänade den bara 66 miljoner dollar. Jamen vad trodde dom? Vem går och ser samma film en gång till? Det är inte som att någon tror att det är två filmer i en oumbärligt sevärd trilogiserie á la Kieslowski.

När man ser över dessa filmer är det som att man inte ens tror människor planerat dem utan snarare robotar. ”Detta säljer” computes ”Denna film” – men om ingen vill se en översminkad Johnny Depp hoppa runt och tramsa sig längre, om alla fått nog, då är det does not compute – ”Men det säljer ju! Varför säljer inte det som säljer? Hur är det ens möjligt? Vad ska vi göra?!”

Men denna cynism gäller även för serietidningsfilmer. Där finns inga auteurer som kämpar för den lilla nördens rätt i samhället; J.J. Abrams och Joss Whedon är mer som unga Wall Street-yuppies än vad de är filmregissörer och de sysslar med att kamma hem pengar i banken genom att tillfredsställa en målgrupp de känner till och själva kommer ifrån. Serietidningsfilmerna har nästan alla hittills bestått av en slags trademark-fetischism. The Avengers är bra inte på grund av storyn eller karaktärernas mening, menas det, utan den är bra för att karaktärerna heter olika saker (Iron Man, Hulk, Thor, Hawkeye, Loki, Nick Fury) och att man därför kan identifiera dem (”Det är Iron Man, Hulk, Thor, Hawkeye, Loki och Nick Fury! Wow vilken film!”).

Vissa fans har gnällt över att filmer som The Wolverine inte är barnförbjudna (rated R) men när de väl blir det så går de med nästan statistisk säkerhet i back. Ett bra exempel är Dredd, serietidningsfilmen som egentligen var som serverad på ett fat för die hard-seriefans, som gick back med nästan tio miljoner dollar. Den filmen har vissa fans, som gnäller över att ingen gick och såg den så att det inte blir några uppföljare.

Ser vi ett mönster här? Ja, det tycks vara något i stil med ”money talks, bullshit walks”. Serietidningsfilmer görs i multum i dag eftersom de tjänar extremt mycket pengar. Ingen annan anledning, faktiskt. Ser man dem med kritiska ögon så är det väldigt svårt att se något annat än produkten.

Men också serietidningsfilmerna kommer att förändras, troligen rätt snart. Dels eftersom det är svårt att tänka sig att de kan komma längre, rent kreativt, än Christopher Nolans Batman-filmer. Dels, och främst, i takt med att svaren på frågan ”vad är det som säljer egentligen?” blir svårare att hitta för bolagen. Jag tror serietidningsfilmerna kommer att bli mer och mer säkra och karaktärslösa; försöken att locka bredare målgrupper (fler kvinnor, ännu yngre barn, ännu äldre folk) kommer bli mer och mer uppenbara och desperata; fansen kommer bli surare och surare och resten kommer bli tröttare och tröttare; det kommer snart inte gå att skilja dessa filmer åt och snart nog kommer vi få en serietidningsfilmernas Heaven’s Gate. Den där gigantiska filmen (Avengers 3? The Dark Knight and Robin Strikes Back? Remaken på The Amazing Spider-Man-remaken?) som har en budget på 300 miljoner och kammar hem en Kevin Costner-summa på, say 88 miljoner. Då kommer man se tillbaka på Tom Hiddlestons spex på Comic Con och plocka fram den rättmätiga skämskudden.

I bästa fall kommer nya regissörer under tiden och gör filmer på låg budget som många människor ser. Vi lever inte i den kreativa kulturvärld som möjliggjorde New Hollywood på 70-talet, och filmer som Five Easy Pieces, Mean Streets, Avlyssningen, et cetera. Men vem vet. Något annat kanske kommer. Vad som helst. Nöden är tämligen stor. De stora burkarna har aldrig skramlat så tomma som nu. Och alla eror måste ta slut någonstans, och alla måste börja genom att ta vid där.