Regi: Tommy Wirkola
I en odefinierad fantasyvärld sysslar ”coola” syskonparet Hans och Greta med att döda häxor. Famke Janssen är en, till exempel.
Det finns dåliga filmer och så finns det Hansel and Gretel: Witch Hunter. Jag antar att man får kalla dom extra dåliga för i grund och botten eftersträvar de att vara dåliga – och de misslyckas till och med där. Problemet med den här filmen är nämligen inte att den är störtlöjlig – problemet är att den är dåligt regisserad, agerad och genomtänkt.
För att vara snäll så kan man säga att den kanske vill vara en film i stil med From Dusk til Dawn eller Army of Darkness, fantasy-filmer som är lattjo och våldsamma, omöjliga att ta på allvar och sådär drypande sardoniska. Och innehåller monster av olika slag (i det här fallet ”häxor”) som hjältarna har ihjäl med diverse skjutjärn.
För att vara realistisk så kan man säga att Hansel and Gretel är en produktfilm, bestående av olika trender ihopsatta utan större engagemang i hopp om att locka folk till att köpa biljetter och inget annat. Den trogne läsaren vet att såna här filmer dyker upp var och varannan vecka och om det inte är Disneyfilmer med mytologiska väsen så är det döda låtsasuppföljare till riktiga filmer.
I det här fallet är det sagan om Hans och Greta som plockats likt svamp i en skog för att göra en soppa till film. I en några minuter kort prolog får vi historien återberättad för oss – jo, dom lämnades av sina föräldrar i skogen, hittade ett godishus och brände häxan i sin egen ugn; fort, fort, är alla med?
Så var det ju förstås så att de växte upp och blev – what else – superhjältar, kända för att hitta och ha ihjäl häxor i… ja, det är ett av de tidigaste tecknen på att det här är en sån där film som helt enkelt inte bryr sig; vart är vi någonstans? Filmen utspelar sig i ett odefinierat fantasy-landskap vars regler aldrig förklaras. Teknologin föreslår medeltiden men ändå har vår duo automatvapen och handgranater. De ser förstås lite medeltida ut. Men de är inte det. Hursomhelst. Om detta låter som nitpicks för dig – och om du inte bryr dig om vart filmen utspelar sig – då kanske det är en film för dig. Ingen har ansträngt sig i den och om du är lika kravlös så kan det vara en bra deal.
Det är ingen engångsförteelse. Inget som händer i filmens obefintliga intrig får något sammanhang. Hans och Greta [sic] ska jaga häxor i någon by, för det är vad dom gör. Dom ska tydligen vara experter på häxor men under hela filmens gång så går dom bara i fällor och blir överraskade så fort de stöter på en häxa. Vi vet inte vad för erfarenheter dom har egentligen – vi vet inte mycket om dom överhuvudtaget, för vi vet inte vart vi befinner oss någonstans och vi vet inte hur något hänger ihop. Filmen har ingen känsla. Det är för att ingen har brytt sig om att ge något kött till storyn – det vill säga, filmen har ingen själ.
Tidigt råkar vår duo på problem i och med en pöblig sheriff spelad av Peter Stormare. Han hänger ihop lika löst, för han jagar också häxor men av någon anledning stör han sig på duon och deras ”coola” stil. Han vill kanske mest bränna tjejer på bål – jag tror det är så i alla fall. Och efter ett tag ballar han helt ut och börjar jaga våra huvudpersoner istället. Jag vet inte varför, han är något slags psycho. Vem vet.
Skurken i filmen är – gissa vad? En häxa! Hon spelas av Famke Janssen, som är the go-to-girl i såna här filmer. En gång femme fatale – GoldenEye – alltid femme fatale. Större delen av filmen är hennes anlete förvisso dolt av make-up och CGI som gör att hon ser ut som en fotsula. Vad är hennes plan? Well… hon vill döda hjältarna förstås! Hon har en armada av häxor som alla ser ut som såna där statister i Marilyn Manson-videos som var populära för tio-femton år sedan. Någonstans i förbifarten förklarar hon någon slags plan över världsherravälde men om jag inte kommer ihåg det – och jag såg filmen nyss – så är det inte värt att kolla upp igen.
Hans och Greta ska vara ett häftigt radarpar men övertygar aldrig åskådaren om att de är det. Den vanligtvis stabile Jeremy Renner tycks här för klen och pojkaktig och Gemma Arterton glömmer hela tiden bort att hon ska vara bad-ass och blir istället sedvanligt tjej-mjäkig. Jag tror det har att göra med att superhjältar måste vara emotionella. Det säljer. Vilket krockar med konceptet om hardcore-hjältarna som bara dödar monster och drar coola repliker. Det säljer ju också. Producenterna måste ha ojat sig lite där. ”Fan, båda dom sakerna säljer ju… vi får försöka göra båda samtidigt, skit samma, bara folk köper biljetter”. Fler saker som säljer är jättar (The Hobbit, ej att förglömma, mycket dollars där) så visst har vi en jätte i en skev och långsökt biroll också. Det är en lång checklista som bockats av.
Så intrigen är obefintlig och skådespelarna illa. Vad mer? Jo, regin förstås. Norrmannen Tommy Wirkola (Död snö) tycks ha en knapp förståelse för hur man gör en fungerande film. Även amatörer, som Wirkola, brukar när de går över till Hollywood spela på säkra kort och göra en så stabil och säker film, visuellt och berättartekniskt, som möjligt (Mikael Håfström är skolexemplet). Men här är det odisciplinerade tagningar med svischande, åksjuka kameravinklar och hundra klipp i minuten som gör att man inte förstår vad som händer. Han tycks inte heller ha regisserat skådespelarna, eller beslutat sig för vad filmen ska ha för ton. Det är viktigt för honom att filmen ska innehålla ett par blodiga effekter (dvs data-animerat splatter) men är det för att det är roligt, läskligt, äckligt eller allt på en gång? En sån här film måste bestämma sig, den måste ha en balans. Vi kan ta exemplen från de första styckena. Våldet i From Dusk til Dawn är äckligt men samtidigt fjantigt och roligt. Våldet i Army of Darkness är fjantigt och roligt, mindre äckligt. Splattret i den här filmen bara… är. Det är varken kul eller äckligt.
Naturligtvis har Hans och Greta – som alla superhjältar – en backstory. Vad var egentligen grejen med deras föräldrar? Det är det mest inkompetenta draget av många i den här filmen, att man ska förväntas bry sig om vad som hände i några korta, generiska minuter i början. Och varför ska Hans och Greta gå att jämföra med Harry Potter om filmen bara ska gå ut på att dom har ihjäl en massa häxor?
På tal om Harry Potter så kan man säga att såna här filmer är som prutt-karamellerna i de där godispåsarna han äter på väg till Hogwarts. Filmer som Hansel and Gretel är Hollywoods egna små parasit-produkter. Deras enda mål är att slinka igenom utbudet, locka till sig åskådare genom reklam och sedan suga åt sig pengarna medan åskådaren lämnas lurad. Jag skulle säga att man kan ladda ner filmen som protest, men det vore fel. Se den bara inte. Det är en av de sämsta filmer Peter Stormare har varit med i, och om inte det kan avskräcka en så vet jag inte vad som kan.