0-2, Bio

Only God Forgives

 photo onlygodforgivesdaringlig.jpg

15starrating

Regi: Nicolas Winding Refn

Ett psycho vid namn Billy (Tom Burke) mördar en prostituerad, vars pappa sen mördar honom. Billys bror Julian (Ryan Gosling) struntar i att hämnas, men mamma Crystal (Kristin Scott Thomas) lejer en mördare att göra det istället. Polis med samurajsvärd (Vithaya Pansringarm) sätter igång med att döda alla inblandade. Utspelar sig i Gomorra-Thailand och nästan allt är berättat i slow motion.

 

Det är kutym på Cannes att en större film varje år måste bli utbuad. I år var det Only God Forgives, Nicolas Winding Refns icke-uppföljare till Drive. Och eftersom den har äran att vara samproducerad med Film i Väst så går den upp på svenska biografer bara en vecka eller så efter denna glamorösa urpremiär. Det är värt att poängtera för den som inte vet, att det inte är ofta man får nöjet att se filmer som fortfarande osar av sin första festivalvisnings färskhet. I andra länder, till exempel USA och Storbritannien, går filmen inte upp förrän senare i sommar.

Med det sagt, finns det någon anledning att se Only God Forgives? Tja, den som gillar snygga bilder och sadistiskt våld bör inte tveka och den som ser fram emot filmen tillräckligt mycket, efter Drive och allt, kommer troligen se den i vilket fall som helst. Och Refn har onekligen en berättarstil som ger en så mycket ögongodis att man aldrig har tråkigt, om man är en renodlad cinefil och kan uppskatta filmer bara på grund av att det är rörliga bilder. Annars är man illa ute.

För den här filmen är ett fantastiskt misslyckande, om detta råder inga tvivel. Den är som en långsam och utdragen musikvideo där banaliteten i intrigen bara överträffas av meningslösheten i de låtsas-poetiska bilderna och där den ena perfekta foto-inramningen efter den andra bryts, alltid lika förutsägbart, av ett hot om våld som, alltid lika förutsägbart, utlovas med, alltid lika förutsägbara, detaljer á la ”kom igen, chockas nu då! Det här är dödsallvarligt superblodigt supercoolt och typ nilistiskt också, visst heter det så?!”

Det är visserligen distraherande att försöka tolka och bedöma filmen om man har vetskapen att Refn själv varit så dryg och med sina egna uttalanden bekräftat kritiken han fått: Att detta bara är ett hybrisprojekt av odisciplinerat trams, där alla de bristfälligheter som fanns under ytan i Drive kommit upp till ytan, där alla den filmens kvalitéer avskalats och ”sanningen” uppstår att Refns kärna är innehållslös och banal, eller åtminstone att Only God Forgives bara är ”bullshit” (för att citera en recension). Men jag vill inte vara den som följer Frankenstein-pöbeln med tjära och fjädrar, så jag försökte se filmen med öppna ögon.

Kontentan tror jag är ganska enkel: Filmen har i grunden två enkla problem. För det första är intrigen banal och totalt ointressant och för det andra så misslyckas Refn med de visuella strategier han försöker använda för att berätta den, ointressanta, intrigen. Drive, för att jämföra med en bra film, hade det ena problemet men inte det andra.

Problem ett: Den ointressanta intrigen. Only God Forgives pågår ett bra tag, tjugo minuter eller så, då jag tog den på allvar och tillät mig att sjunka in i de långsamma bilderna och de många snygga bildkompositionerna. En någorlunda påtaglig stämning fanns ju ändå här, tänkte jag. Jag – som inte läst något om storyn tidigare – levde i den hoppfulla tron att det här trots allt kanske bara var en visuell film, utan story.

Men story finns, tyvärr, och Refn måste oundvikligen komma fram till den punkten då han måste börja berätta intrigen. Och den är lika svår att förstå som en dålig historia: En kille dödar en tjej, tjejens pappa dödar killen via en poliskontakt, killens mamma lejer folk att döda pappan, polisen dödar yrkesmördaren och når sedan den tystlåtne chauffö… förlåt, knarklangaren Julian (Ryan Gosling) och hans mamma (Kristin Scott Thomas); den första killens bror och mor.

Detta ska dock, verkar det som, inte bara vara en vanlig gangsterfilm utan en storskalig visuellt symbolisk superfilm om… att våld är coolt, kanske. Att det är snuskigt att ha sex med fjortonåringar och att det är coolt, eller nåt, att vara i ett land där män dominerar över kvinnor. Referenser till Oidipus finns också, på tal om det. Refn har sagt att han ville göra en film om en kille som slåss mot Gud. Allt är väldigt sporadiskt.

Vilket leder till problem två: Refn misslyckas med sina berättarstrategier. Kapitalt, emellanåt. Egot som driver filmen framåt tycks verkligen monumentalt; åtminstone 80 procent av filmen – ingen överdrift – är berättad i slow-motion. Första halvan av filmen består nästan bara av tagningar där karaktärer, ur fokus långt där borta, långsamt går fram till kameran, stirrar, och sedan vänder huvudet åt ett annat håll. Dessa typer av elementära tagningar – som inte skapar den stämning som Refn eventuellt tror att de gör – blir extremt repetativa efter ett tag.

Inte heller blir det något av de ”drömska”, symboliska passager som filmen bjuder på, där karaktärer tycks möta varandra utan att man är säker på om det sker i ”verkligheten”. Eftersom större delen av filmen utspelar sig i samma rött neondränkta sunk-landskap av det thailändska gomorrat är filmen rätt drömsk till att börja med, så det finns ingen balans mellan dessa två världar i filmen. Som för att göra det hela ännu mer meningslöst så fuskar Refn i slutet; vi rör oss mot en final, men upplösningen suddas ut i ännu ett stycke tomt visuellt blodsfluff som lämnar en helt otillfredsställd, praktiskt taget helt utan ett slut.

Och vad dessa sekvenser ska ”symbolisera” är ännu svårare att bry sig om. Kanske är det inte mer än en vanlig, reaktionär film om manlighet där Billy, den ena brodern (som dör i början), har the balls att släppa lös sin manliga best och våldta/döda en sextonårig prostituerad om han så får hjärnan utbankad. Medan Julian är den mesiga killen som tycker om att passivt bli bunden när han har sex (också med prostituerade) och bara slåss med dom som inte kan försvara sig. Vi får till och med veta av mamman – kom ihåg Oidipus – att Billy hade en monsterkuk och att Julian alltid avundats honom.

Kristin Scott Thomas, bless her soul, spelar mamman och hon är vad som river hela huset och gör filmen ofrivilligt komisk. Med en gravallvarlig, brittisk scenpersonlighet gör hon verkligen sin roll så att melodramatiken knakar. Hon tangerar Tommy Wiseau i The Room när hon levererar den ena skrattvänliga repliken efter den andra, som ”Come over here and kiss your mother!”

Inte heller skådespelarna regisseras av Refn på ett särskilt övertygande sätt. Eftersom strategin verkar ha varit att berätta allt så långsamt som möjligt – karaktärer går igenom rum i hela tagningar utan att något händer, allt berättas i slow-motion osv – så måste även replikerna berättas med en fördröjning på några sekunder. Detta ser man dock igenom, och man märker att skådespelarna bara agerar som dom blivit tillsagda utan att förstå varför. Det skaver en del att se på. Vid andra tillfällen rör det sig bara om dåligt skådespeleri, som när en karaktär (Byron Gibson) torteras utan att det låter som att han lider: Han liksom bara gallskriker, ungefär som om han är arg, och man undrar varför inte Refn (som gjort så många sådana scener förut) noterade det.

Man får känslan av att Chang (Vithaya Pansringarm), polisen som är ute efter att ha ihjäl alla karaktärer i filmen, är Refns försök att skapa en Takeshi Kitano-figur. Det våldsamma stonefacet som är all rättvisas mått och dödar allt han måste för att… ja, det är hans grej helt enkelt. Man måste veta det på förhand men Refn menar att han faktiskt tror han är gud (Chang alltså, inte Refn även om misstolkningen kan göras) och att alla andra bara är små stackars dödliga satar som hänger sig åt dekadens och inte kan försvara sig. Eller något sånt, jag spekulerar.

Det är en emellanåt vansinnigt snygg film. Kompositionerna av Refn och fotografen Larry Smith är oklanderliga och i synnerhet om man gillar färgen röd är det bildskönt. Men medan vissa skulle kalla det för en ”style for substance”-upplevelse (som Drive) håller jag inte med. Only God Forgives är inte berättad med någon större finess alls; det skapas ingen stämning, bilderna ger inte mer food for thought än vilken annan mer poetisk gangster-film som helst och påtagligt många gånger misslyckas Refn med sina avsikter med ofta komiska effekter. Julian har till exempel en relation – eller inte – med en av de där prostituerade tjejerna han brukar gå till. Det tycks vara så i alla fall, hon är med lite för många gånger för att bara vara random bifigur. En fantastiskt rolig scen där han har med henne som flickvän i en middag med mamma Kristen är en av filmens verkliga ofrivilligt komiska höjdpunkter.

Man kan säga att det är en tematiskt impotent film. Den föreslår en regissör som kanske bara kan en grej – gangsterfilmer – och som här desperat försöker göra en mer konstnärlig film. Vilket han helt enkelt inte lyckas med. Det är fortfarande samma gamla gangsterintrig, bara utsmyckad med valhänta och löst formulerade pretentioner. Filmen är 90 minuter, men jag önskade att jag kunde ha sett den utan all slow-motion. Då hade den varit över på en knapp timme eller så.