The Last Stand

Regi: Kim Ji-woon

En dryg knark-kung flyr från FBI i en supersnabb Knight Rider-liknande bil på väg mot mexikanska gränsen. Det finns dock en liten byhåla i gränstrakten som vaktas av en två meter lång sheriff med kraftig österrikisk brytning.

Innan han blev The Guvernator gjorde Arnold Schwarzenegger ett par mer eller mindre långtråkiga filmer – tänker främst på End of Days och Collateral Damage – som bevisade att hans styrka inte var någon mer seriös tematik. På så vis är hans återkomst till duken (läs: skärmen), The Last Stand, en uppfriskande film. Den är som en sån där kall, blaskig mexikansk lager på sommaren. I grund och botten smaklös, men exakt vad man är ute efter på la playa eller så. Intrigen är alldeles för tunn och outvecklad för att göra filmen till något mer än förglömlig underhållning för stunden, men den är kompetent regisserad av koreanske regissören Kim Ji-woon och Arnold drar ett par roliga one-liners i den. Jag kan inte gå ut och säga att den är sevärd för vem som helst, men den som förstår vad jag menar förstår vad jag menar.

Arnold är verkligen född att göra sin grej. Medan jämnåriga likar lider av uppenbara kriser – Sylvester Stallone utstrålar till exempel inte mycket mer än anabola steroider och viagra nuförtiden – är Arnold tidlös fortfarande vid 65 års ålder. Han hade lika gärna kunnat vara 75. I The Last Stand är det som om tiden redan från början stått still. Rollen som en-gång-i-tiden-supersnut-numera-sheriff-i-en-småstad är idealisk eftersom både han och vi förstår att han är för gammal för att ha ihjäl skurkar i rasande tempo men han är redo om han måste. Då är gammal äldst, och någon knarkarkungsspoling (Eduardo Noriega) är ingen match. Skurkar har Arnold sett förut. När han sätter igång vet alla att han varit med förr. Det är en film som står och faller på sitt publikfrieri, och det har en viss charm.

Okej, jag ska vara lite mer specifik. Vad gäller sina skådespelartalanger är Arnold rejält ringrostig här. Det vore alltför lätt att säga att han aldrig varit en ”bra” skådespelare. Det är tekniskt sett sant. Han har inte direkt skådespelat, men han har gjort något liknande som fungerat lika bra. Ser man på en film som True Lies så ser man ju att han åtminstone är inuti en roll, han har humor, han är ”med”. I de första femton minuterna, eller så, av The Last Stand är det tydligt att Arnold nu faktiskt blivit den där roboten han blivit sedd som förut. Det är knappast tal om skådespeleri, ens i Arnold-sammanhang. En så enkel gest som att klappa sig på magen för att visa att han tänker på vikten blir mekanisk och lite plågsam att se.

Men det gör inte så mycket eftersom han rätt snart kommer igång och gör det han gör bäst.  Visserligen blir man tidigt medveten om vad The Last Stand hela tiden försöker komma undan: Att det är en väldigt billig film, gjord med lite halvdant engagemang. Men den förlitar sig på nöjet att se Arnold in action och den gör det kallt, för det är precis vad nöjet med filmen är.

Intrigen är väldigt mycket direkt-på-video-material. Eduardo Noriega, en bra och lite obskyr skådespelare som är intressant vald, spelar en skurk som är helt medioker och ointressant. Han kör omkring i en från myndigheterna stulen superbil som har tusen hästkrafter och filmen glömmer aldrig att påminna oss om att det är en Svart och Sexig Supersnygg Corvette™. Efter honom är FBI, ledda av Forest Whitaker, och om du ser den bilden framför dig finns inget mer att tillägga. Noriega har ett par kontakter i småstaden han ska passera igenom; vi kan kalla det B-laget, ledda av Peter Stormare. Han är alltså också skurk. Det har du också sett förut.

Naturligtvis skulle det inte vara några svårigheter för myndigheterna att haffa skurken i den här filmen – SWAT-team anyone? – men nu är det så att de bara har en helikopter och den tappar snart koll på honom. Det är dumheter man får ta. Poängen är att han ska fastna i Arnolds lilla stad, så att vi kan få oss en shoot-out.

Det är med andra ord en knäckemacka med otroligt lite smör på. Men det finns en behållning i detaljerna. Storyn är verkligen tagen ur de gamla Western-filmernas tradition, i synnerhet Rio Bravo där John Wayne var tvungen att hålla en skurk i finkan när hundra banditer ville fria honom och The Dukes enda hjälp var en pretty-boy, ett fyllo och en gammal gubbstrutt. I The Last Stand har Arnold en bakfull bad-boy, en tjej utan erfarenhet, en överviktig munkätarpolis (Luis Guzmán), och en byfåne spelad av Johnny Knoxville (lugn, han är inte med lika mycket i filmen som det verkar i trailern). Mot sig har dom hela Noriegas armada av lejda bad guys, inklusive allas vår sluskfavorit Peter Stormare – jag tror kanske ingen i hela filmhistorien varit en sådan dreggelpelle och fortfarande klätt så bra i kostym.

Ett av de allra starkaste korten i filmen är hjältarna, som alla är förvånansvärt sympatiska. Ett dödsfall sker i filmen som är förvånansvärt väl uppbyggt och någorlunda gripande. Det gör att The Last Stand klarar en av actionfilmernas viktigaste test: Gör skurkar man hatar och hjältar man älskar. Det gör allt mycket lättare att njuta av. I The Last Stand får vi till och med ett par små scener med byns övriga befolkning – en farmor med gevär, ett par gubbar som lakoniskt äter hamburgare, etc – som räcker rätt långt.

Inte hur långt som helst, förstås. The Last Stand är en sån där medelmåttig film vars underhållningsvärde gör att man nästan skulle kunna säga att den är bra. Lite grann som en överförfriskad Svensson på en Finlandsfärja får för sig att han är danskung. Filmen svajar mellan ren underhållning och den där jäsande känslan av att tiden bara går medan man ser saker man sett förut. Visst, mycket är roligt men man vet alltid varför man skrattar så man har aldrig jättekul. Den stabila regin gjorde att jag kom att tänka på Broken Arrow, en av John Woos första USA-filmer. Den utspelade sig också i stäppmarken och hade mycket roliga förutsättningar, men trots ett skickligt utförande lyfte den aldrig riktigt. Det var, såsom The Last Stand, en film som ser ut att vara roligare än den faktiskt är.

Det är på gott och ont en cinematisk motsvarighet till en snabbmatsmeny: Du ser den bara för att du är lat och du glömmer den så fort du sett den; däremellan fylls något slags behov vars natur du aldrig riktigt blir klar över. Om man öppnar Arnolds katalog kan The Last Stand placeras i mellanskiktet brevid andra menyer som Den siste actionhjälten, Eraser och Sjätte dagen. De som minns de filmerna förstår vad jag menar, resten har nog inte kommit så här långt i recensionen. Säga vad man vill, popcornen går åt och det är bättre än Expendables 2. För att inte tala om A Good Day to Die Hard.