Uncategorized

Hitchcock

hitch 2

2starrating

Regi: Sacha Gervasi

En väldigt påhittad historia om hur Alfred Hitchcock satte sin förmögenhet i pant (inte sant) för att göra Psycho samt hur hans äktenskap med betydelsefulla Alma Reville hotades av hennes på gränsen till oplatoniska romans med en mysig och vindrickande manusförfattare (helt påhittat).

Jag ska först bara klargöra det rakt av: Det här fungerade inte alls för mig. Jag har godkänt den här filmen, för jag vill vara rättvis, men jag tycker inte alls om den. Den korta rekommendationen för Hitchcock, som denna film av någon anledning (läs cash-värdet) heter, är: Om du tycker om Hitchcock och kan mycket om honom så kommer du troligen inte tycka om den här fåniga filmen. Men ju mindre beläst om honom man är, desto större är nog chansen att man finner nöje av den. Den tycks vara gjord för en måttligt filmintresserad publik och fastän den skenbart handlar om inspelningen av Psycho så utgörs majoriteten av intrigen av en outvecklad såpopera på ganska tafflig nivå med en standard-proffsig Helen Mirren och Anthony Hopkins slött gestikulerandes i en fat-suit.

Nu är det så att Psycho är en av mina absoluta favoritfilmer, jag har sett den kanske femtio gånger och har läst en och annan bok om såväl produktionen av den som teoretiserandet om den. Vad vet jag om den, på rak arm? Alltför mycket för att rabbla upp i ett stycke. Men bland annat vet jag att det är den första seriösa, moderna skräckfilmen och ett än i dag sällan överträffat exempel på hur man kan leka med en intrig. Jag vet att den utgör ett tidlöst porträtt av kuslig galenskap och att den gjordes av en regissör som var mycket intresserad av att göra allt exakt rätt in i minsta detalj.

Inget av det här har dock intresserat någon som varit inblandad i Hitchcock, en habilt regisserad röra av fantastiska och förbryllande dröminslag. Det är sant att Paramount inte ville distribuera Psycho och det är sant att Hitchcock fick finansiera den själv. Det hade dock inte blivit någon otrolig förlust om den floppat – som den här filmen verkar föreslå – eftersom budgeten var låg och han använde sitt TV-team från Alfred Hitchcock Presents (vilket inte framgår här). Det är också sant att Robert Bloch, som skrev boken Psycho, var inspirerad av seriemördaren Ed Gein men inget föreslår att Hitchcock var lika intresserad av honom. Filmen Psycho handlar inte om Ed Gein mer än vad någon annan seriemördarfilm gör. Men naturligtvis är den vad gäller Psycho helt överreklamerade Ed Gein-storyn närvarande här som ett kladdigt moln.

Vad är mer sant? Jo, det är sant att Hitchs fru Alma Reville (Mirren) var hans största medarbetare och kritiker. Om hon inte gillade en idé så valde Hitchcock bort den idén. Hennes främsta bidrag till hans filmer var på manusnivå; ofta var det hon som indirekt skrev manus till filmerna, eller så omarbetade hon originalmanusen så att hennes influens praktiskt taget var den enda kvararande (inte någon ovanlighet i deras generation; paret Fritz Lang och Thea von Harbou hade samma relation i Tyskland på 20-talet). Hon är en unsung hero med tanke på att hon sällan eller aldrig omnämndes i produktionen.

Det finns därmed inga belägg för att hon var någon slags indirekt producent, regissör, klippare och mamma för ”dumme Alfred” som i den här filmen går omkring som någon slags jättebebis och helt saknar såväl sociala som organisatoriska förmågor, när han inte har schizofrena samtal med spöket av Ed Gein (Michael Wincott) som plågar hans sömn. Inte heller finns det belägg för att deras äktenskap skulle hotats av att Alma Reville nästan hade en affär med manusförfattaren Whitfield Cook (Danny Huston) – Mirren har själv sagt att det är en nästan helt säkert totalt påhittad intrigtråd. Det är alltså inte sant alls.

Det är dessa två trådar – Hitchcocks bisarra Ed Gein-hallicunationer och Revilles flört med en man som eventuellt förstår henne bättre – som är de verkliga pruttarna i Hitchcock. Det är inte det att de är helt påhittade – jag är egentligen ingen purist – utan det är det att de inte kommer någonstans. Var Hitchcock helt koko i bollen? Nej. Hans hallicunationer ger upphov till några sekvenser som ska visa på hans… rädslor… eller nåt… jag vet inte. De leder inte filmen åt något håll och de krockar med Hitchcocks andra besatthet, blondinerna, som filmen får mindre rum att utforska trots att den är mer sann: Hitchcock var inte snäll mot sina kvinnliga huvudrollsinnehavare men varför det var så framgår inte här och faktiskt inte ens hur. Det finns bara ett, patetiskt klumpigt, ögonblick där Hitchcock jabbar en kniv mot Janet Leigh (en illa vald Scarlett Johansson) för att hon ska skrika bättre i duschen. Något sådant skulle Alfred Hitchcock troligen aldrig ha gjort, men för ”Anthony Hitchcock” är det typiskt. Dessutom inbillar han sig att han med dessa jabbar hugger ihjäl sina ”fiender” terapeutiskt – kritikerna, censurpanelen, Revilles flört, etc – vilket gör det ännu rörigare. Va, är han intresserad av att göra filmen eller att döda kritikerna? Och vi får inte glömma Ed Gein, honom hallicunerar han ju också om. Hitchcock är en enda röra i den här filmen och dessa sporadiska, ”psycho” inslag ger inte intrigen något annat än dötid att traggla sig igenom.

Inte heller leder Revilles flört till någonting alls annat än att tid går. Hennes relation till den andra mannen är så påklistrad och mekanisk att man tycker synd om Helen Mirren, som tvingas leverera Hem till gården-aktig dialog som ”Aren’t you gonna answer that?” när telefonen ringer. Man känner oavbrutet att det här inte har något som helst att göra med den verkliga historien. Vi vet att paret Hitchcock aldrig skilde sig (och att detta aldrig hände) så vi vet att äktenskapet inte kommer gå isär. Men hon dras ju ändå till den andra mannen; var Hitchcock en kvinnohatande plågoande? Det finns de som påstår det – men fastän den här filmen indirekt lägger upp för en sådan tolkning så väljer den ändå att göra honom till snäll på något sätt ändå. Återigen, så fort man försöker få något grepp om den här filmen så hamnar man i en huvudvärksframkallande Bermudatriangel.

Det går inte ihop. Den enda rimliga slutsatsen man kan dra är att filmen är ett resultat av olika kommersiella approacher tagna samtidigt. Man har försökt hotta upp storyn så att den kan säljas som en slags pusselfilm med magiska övertoner (Hitchcocks meningslösa hallicunationer följer en perfekt hipster-logik i det att de är flärdiga, kanske, men helt meningslösa) och samtidigt så är det också paketerat för att vara en sån där ”film för kvinnor 50+” (Mirrens kärleksintrig osar av förutsägbar mjäkighet).

Dessa två element är det som gör Hitchcock en definitivt misslyckad film. Så mycket kan jag säga och fortfarande förhålla mig objektivt. Sen finns det resten av filmen, som jag antar att människor med en annan relation till Hitchcock än jag själv kan acceptera mer än vad jag gör. Hitchcock gör ett hål i väggen för att spionera á la Norman Bates på när Vera Miles (Jessica Alba) byter om. Det är ett av flera skandalösa påhitt, men det kanske inte stör någon som inte vet det. Det har helt klart något att göra med Hitchcocks besatthet av sina kvinnliga huvudrollsinnehavare, men vad? Filmen vill att man ska veta vissa saker – som att Vertigo var en flopp och att Grace Kelly var den stora musan – men samtidigt är filmen så ytlig, och rör sig på en sådan glättig film-quiz-nivå, att den egentligen bara kan tilltala de som inte vet de sakerna. Det är en Hitchcock-film för de måttligt filmintresserade, men ändå flörtar den med någon slags cineast-åskådare som, om den är något att ha, torde se igenom bluffen. Det är som att det finns en poäng med filmens ”magiska realism”… men, ja, vem vet vad.

Hitchcock var helt klart neurotisk – han led till exempel av äggfobi – men han var extremt noggrann, pedantisk, logisk, tänkte rationellt och pratade långsamt och eftertänksamt. Anthony Hopkins gestaltar honom istället som en flamboyant och lätt patetisk knäppgök – återigen, det finns säkert en poäng. Jag har ingen aning om vad den är.

Hopkins är ett annat problem eftersom regissören Sacha Gervasi utgått ifrån att han ska driva hela filmen framåt. Det blir alltid problem när man tillåter en skådespelare med panasch att stjäla hela filmen i tron att han via sin talang ska ro allt i hamn. I synnerhet Anthony Hopkins, en fantastisk skådespelare som dock är känd för att vara en högst bristfällig karaktärsskådespelare. Hans ”figur-roller” har fungerat så länge de varit rätt regisserade – som Hannibal Lecter i När lammen tystnar  och med nöd och näppe som Tricky Dicky i Oliver Stones Nixon från 1995 – men i Hannibal-uppföljarna har han förvandlats till Hannibal Hopkins. Och i Hitchcock är han alltså Anthony Hitchcock. En seriefigur som saknar minsta spår av en riktig människa. Det är okej att Hitchcock ska vara ett mysterium – men här blir han snarare ett absurt skämt utan poäng.

Alfred Hitchcock var i verkligheten en torr person, gammeldags och lugn. Anthony Hitchcock är en slags schizofren mupp som dansar omkring i smyg och drömmer schizofrena drömmar om Ed Gein och Grace Kelly. I verkligheten var Hitchcock och Reville ett brittiskt, mycket gammeldags par som levde på de föreställningar om äktenskap som fanns då. Den typ av Eyes Wide Shut-aktiga problem de har i den här filmen känns inte troliga för deras generation och brittiska kultur. Inget blir bättre av att de är en slags Helan och Halvan-duo som Hopkins och Mirren utstrålar – där hon är 100% torr och smart och han är 100% störd och jobbig. Återigen, det finns säkert en poäng men jag önskar att jag visste vad den var.

Månaden innan Hitchcock kom TV-filmen The Girl, där Tobey Jones spelar en tyrannisk Hitchcock som terroriserar Tippi Hedren (Sienna Miller) under inspelningen av Fåglarna och Marnie. Den filmen presenterar ett totalt lustmord av Hitchcock och framställer honom som en diktatorisk, kvinnohatande galning. Det kan naturligtvis inte vara hela sanningen, men den filmen har fördelen att bygga på Tippi Hedrens egen utsaga. Hitchcock bygger, skenbart, på Stephen Rebellos bok Alfred Hitchcock and the Making of Psycho men den innehåller inte mer fakta – faktiskt mindre – än den featurette som finns på de vanligaste DVD-utgåvorna av Psycho.

Det finns en uppsjö av okunnighet i filmen på detaljnivå. Men ska jag istället nämna det som är bra? Skådespelarna är professionella, scenografin är snygg, och den är inte dåligt regisserad – jag vänder mig bara mot varenda val som Gervasi och manusförfattaren John J. McLaughlin gjort. Allt är fel, vad mig beträffar. Men okej, det är habilt. Om jag ställer mig vid sidan av mig själv så kan jag inse att jag inte alls talar för alla. Hitchcock är så pass välgjord att den mycket väl kan komma att tilltala de som är ute efter en lite ovanlig feel-good. (Och det har den förresten gjort, ytterst få recensioner har varit direkt negativa). Då spelar det ingen roll att jag säger något så akademiskt som att filmens diegeser krockar fett; det vill säga, man kan inte ha en Hitchcock som pratar med publiken (som han gör i prologen och epilogen) och däremellan tro att vi ska vara rörda eller dras med i karaktärernas öden. Jag ser det som en elementär fail, men (som det händer att man får höra) kanske jag bara sett för många filmer. Kanske fungerar det som lagom underhållande, och kanske är Hitchcock en lagom underhållande film. Men jag är fel person att fråga.

Jag tyckte om en av de sista scenerna. Det är en helbild på biopubliken på premiären av Psycho. Alla ser ut som om de kommer ifrån 1960 och deras ansikten ser ut som man kan tänka sig att publikens ansikten år 1960 skulle ha sett ut. En av tjusningarna med Psycho har alltid varit overkligheten i tidsperspektivet, att det är svårt att föreställa sig hur chockad publiken måste ha varit när den kom. De bilderna gjorde mig också påmind om vilken fantastisk film Psycho är. Och trots att Hitchcock ska vara en film om inspelningen av den filmen så är det bara dessa korta sekunder som dess magi gör sig påmind. Det är vad mig beträffar en av årets stora besvikelser.

 

PS.

En tacksam notering: Hitchcock gör det fina draget att inte spoilera något som händer i Psycho. Det gör att den som inte sett Psycho kan se denna först om behag finns. Men gör inte det. Se Psycho och spar Hitchcock till en regnig söndag. Om du inte sett Fåglarna. Eller Fönstret åt gården. Eller Främlingar på tåg. Eller En dam försvinner. Eller… ja, point taken hoppas jag.