av Joon Svedelius Lindström
–
”dödslängtan blir dock varje lust och längtan här till sist.”
– ur William Butler Yeats – Sång
Kim Ki-Duk (Ki-Duk Kim) har alltid varit en mästare i att iscensätta det emotivas fullödiga spektra, hans artonde verk, Pieta, är inget undantag. Pieta utspelar sig i ett sjaskigt industriområde i en sydkoreansk storstad där vår huvudperson verkar. Han är indrivare för en firma som lånar ut pengar till egna småföretagare som är på branten till att gå i konkurs. Firman är allt annat än ute efter att se till sina kunders bästa då det kommer till ränta, återbetalningsplaner och dylikt. Snarare är det väl som så att det är en klassisk form av lånehajar vi har att göra med. Han är en av de indrivare som går i det främsta ledet då han är fullkomligen skoningslös, ifall de inte kan betala tillbaka så råder han dem att stympa sig själva så att de blir handikappade och därmed får ut försäkringar som kan täcka upp det de är skyldiga firman han arbetar för. Om de inte gör detta självmant så hjälper han dem mer än gärna. Han är fullkomligen exakt i sina kalkyler vilket demonstreras tidigt då han räknar ut från vilken våning han skall kasta ut en man för att han skall bryta båda benen på bästa sätt utan att dö och därmed få ut den försäkring som täcker upp lånet han skall betala tillbaka.
I övrigt lever vår huvudperson ett bekymmerlöst liv i sin ensamhet, han har varken familj eller några speciella intressen förutom sitt arbete och att då och då kasta kniv på en målning av en kvinna som han har fastklistrad på sin dartboard i sin lägenhet. Varje dag efter att han har gjort sin indrivning köper han något nyslaktat som han tar med hem till sitt och tillreder och äter. Han lever med andra ord i en slags harmonisk tillvaro trots det moraliskt förkastliga i det han hänger sig åt. Detta varar dock inte särskilt länge då han en dag blir förföljd av en kvinna som hävdar sig vara den mor som lämnade bort honom redan vid födseln för cirka 30 år sedan. Någonting börjar i och med denna händelse förändras i honom.
Vad som är intressant med just Pieta, utan att gå in närmare på själva handlingen, vilket jag tycker hade varit ett otacksamt drag för den som faktiskt vill se filmen, är att den till stor del dekonstruerar den ”helhetliga” huvudkaraktär vi lär känna i början av filmen då det främmande elementet i form av den förlorade modern/grunden för ömhet och empati introduceras i filmen. Inte för att huvudkaraktären är den som lätt böjer sig inför omgivningen, det är inte det (han försöker exempelvis vid ett tillfälle våldta hon som säger sig vara hans mor), det är snarare som så att han börjar återuppleva sitt liv på ett sådant sätt att han ser det som har varit i det närmaste såsom meningslöst eftersom han har levt utan kärlek och ömhet och nu därmed börjar ”ta igen” för förlorad tid. Han upplever en för sig inre främmande renässans i själslivet.
Det finns exempelvis scener då han antar det infantila närhetssökande barnets särställning vilket självklart även påverkar hur han gör sitt jobb och reagerar till allt i sin omgivning. Samtidigt utspelar sig en spegelhandling i filmen, nämligen den med modern, som både blir till protagonist och antagonist, precis som vår redan introducerade anti-hjälte på många sätt och vis också är. Dessa två karaktärers personliga handlingar och inre narrativ korsbefruktar och motverkar alltmer varandra desto djupare man kommer in i filmens narratologiska centrum. Slutligen upplöses denna korsklippta handling och vi är tillbaka vid vår antihjälte och kan återigen koncentrera oss på hur hans fortsatta utveckling skall arta sig.
Handlingen koncentreras till stor del på att han skall komma underfund med sig själv och befria sig själv från sig själv och det liv han har levt. Detta har till stor del att göra med filmens titel, ”pieta”, som är själva det grundfirmament verket vilar på. Pieta är italienska och betyder medömkan. Det är även termen för den kristna typen av konstverk (vanligast inom skulpturer, ett av de mest kända exemplen är skapade av Michelangelo) som avbildar den heliga jungfru Maria då hon sörjande sitter vid Kristi döda kropp det vill säga den sörjande modern invid den döda sonen. Vad som även står tämligen klart är att tittaren lämnas ensam med de frågor som uppstår vid avslutad titt, det är helt och hållet upp till en själv att skönja vad som egentligen bör uppfattas såsom den ”rätta” handlingens inom filmens moraliska ramverk. Denna typ av funderingar blir alltmer komplicerade ju mer man funderar över de olika karaktärernas agerande utifrån sig själva. Den måhända enklaste men samtidigt svåraste lösningen man själv som tittare finner hos sig själv då man skall försöka utröna var och en av dessa inre moraldilemmas grund är att de karaktärer som figurerar i verket inte är mer än mänskliga, måhända alltför mänskliga. Detta är i mångt och mycket en faktor som lösgör den teoretiska moralgrundens firmament och låter karaktärerna agerar utifrån var och ens eget inre, känslomässiga ”bagage”, det existerar inget rätt och fel i en värld där lidandet utgör själva den grundstomme varmed allting vilar på.
För att nyttja mig av möjligheten att göra ett sammandrag av filmen och därmed även ta chansen att föra fram en del bevingade slutord angående verket så måste jag påpeka att Pieta i mångt och mycket är en film som handlar om den enskilda individens inre upplysning, ett tema som är välbekant för de flesta som har sett en del filmer av Kim Ki-Duk. Pieta blir till en medlidandets, martyrskapets och botgörningens film, men det är även en film som betraktar de som blir kvar efter att ha upplevt övergivelse, dödsfall och så vidare, Pieta är skoningslös i den samstämmighet som uppstår mellan orsak och verkan. Kim Ki-Duk har i min mening i och med med Pieta lyckats skapa en av sina mer gripande filmer på många år, både i jämförelse med hans egen filmografi och då man jämför med filmer som överlag har släppts under de senaste åren.
JOON SVEDELIUS LINDSTRÖM
Joon arbetar även på en längre text om Kim Ki-Duk som kan ta upp emot hundra år att färdigställa.