Laurence Anyways

Regi: Xavier Dolan

Storartad och färgstark film om Laurence som i trettioårsåldern inser att han vill byta kön. Filmen skildrar de tio åren mellan 1989 och 1999, hans utseendemässiga förvandling och hans relation till flickvännen Frederique, som bestämmer sig för att stanna vid hans sida. Åtminstone till en början.

 

Chockad, är nog ordet. Det blev jag när jag såg att regissören och manusförfattaren Xavier Dolan, som gjort Laurence Anyways, bara är 24 år gammal. Han har gjort en film om människor som är trettio år äldre än honom, vars problem börjar i en tid innan han föddes, och han berättar deras historia som om han är deras frälsare.

Den brådmogna åldern förklarar å andra sidan den enorma berättarglädjen i filmen: Här har vi en film som lånar sin berättarstil från frankska Nya vågen, musikvideor från 90-talet, Dogma-filmer, Tarantino, Sovjetiska stumfilmer och gamla Hollywood-klassiker. Jag kan se framför mig en 24-årig filmskapare ivrigt ge sig på att bland allt detta i en och samma film och kapitalt misslyckas – men Dolan har istället gjort en originell och självklar film som, sedd i sitt eget sammanhang, är praktiskt taget perfekt.

När den inte drivs framåt av realistiska dialoger och fantastiskt skådespeleri drivs den framåt av bilderna. Det kan vara filmhistoriens första ”hipster-film”. Filmen formligen skriker av färger och former och den är laddad med montage ackompanjerade av ett soundtrack med New Wave-musik från 80-talet – vilket jag i vanliga fall skulle reagera starkt mot – och exceptionell möda har lagts ner på kostym och scenografi. Filmen utspelar sig mellan åren 1989 och 1999 och folk ser verkligen ut som folk gjorde då (eventuellt extra snygga, men så handlar filmen också om rätt fåfänga människor). Hade jag inte sett filmen, om om någon kommit så här långt i sin beskrivning av den, skulle jag ge dom handen: Detta låter bara som en till ytlig indie-fluff-film, thank you very much.

Men det märkliga är att filmen fungerar. Det här blir en sån där i dag alltmer sällsynt film gjord enligt pure cinema-idealen. Absolut realism är inget att förvänta sig, och det kommer inte finnas långa redogörelser för varför allt händer som det händer. Filmen är visuell och audiativ, men bilderna är inte snygga för sakens skull och musiken är inte vald utifrån prestigekåthet. Intrigen berättas genom bilderna och vi förstår filmen genom stämningarna som bilderna och musiken skapar. Filmen blir som en slags våg som man, medan den sköljer över en, bara kan acceptera eller försöka ignorera. Jag får återigen revidera min lista över 2012 års bästa filmer och placera Laurence Anyways på tio-listan. Vart spelar inte så stor roll, för listor är rätt tramsiga. Jag säger det bara för att förklara hur bra filmen är, och att jag tycker du borde se den.

Filmens huvudpersoner heter Laurence och Frederique. I början av filmen är de ett lyckligt par i trettioårsåldern; han är ung författare som undervisar litteratur på universitet och hon är filmassistent. De skrattar mycket, har högljudda diskussioner, och spenderar mycket tid med att göra listor över saker de tycker om och inte tycker om. De är välvilliga, pretentiösa, intelligenta, dråpliga. Dolan begär inte att vi ska förstå dom ner till minsta detalj – han vill bara att vi ska förstå att dom är kära i varandra.

Och det är detta – kärleken, inte bara tvåsamheten och verkligheten utan kanske främst själva känslan av kärleken; passionen och begäret, den allting krossande driften, viljan till självutplåning – som är vad filmen handlar om. Därav alla passager av magisk realism i slow-motion-scener med regnande klädesplagg, långa stränder vi far förbi ifrån ett bilfönster, människor som dansar i ett dunkelt klubblandskap, slumpmässiga ekipage främlingar som möts i ett rum upplyst av knallrött neon för de söker alla skydd under det plötsliga nattregnet. En scen i en dusch som inte varit så intensiv sedan Psycho. En röd telefon som får hjärtat att slå som i Mulholland Drive. Överallt finns små ögonblicksbilder i Laurence Anyways som tillsammans skapar en äkta själ åt filmen, när man ser den från början till slut (och ja, detta är en recension inför dess videorelease men det är verkligen en film som är som gjord för biografupplevelsen).

Laurence berättar för Fred (som hennes smeknamn finurligt nog är) att han vill byta kön. Eller, rättare sagt: Han ska byta kön. Exakt varför han ska göra det är inget som behöver några vidare förklaringar eftersom rationaliteten bakom beslutet är den enklast tänkbara: Han är född som en kvinna i en mans kropp. Hela livet har han vetat det. Hur vet man en sådan sak? Jag antar att man bara vet det.

Freds första reaktion är att i en panikslagen reaktion packa väskorna och avbryta hela deras förhållande, som vid laget filmen börjar pågått i ett par år. Men hon stannar kvar. Utan att han behöver övertala henne. Hon kan inte förneka att hans ord måste vara sanna: Laurence har allt att förlora på ett könsbyte – deras förhållande, hans jobb, hela hans sociala status och även hans sexuella legitimitet, för han är inte homosexuell; när han säger det han säger så menar han det. Om han vet så vet hon också. Det är som Lynn Andersons Stand By Your Man, om man tänker sig den extra raden ”and show the world you love her”.

Men hur länge ska det hålla? Vad ska Fred behöva offra? Pressen hon sätts under är enorm, och de har bara varandra. De möter inget stöd runtomkring dem. Fred har en cynisk syster (Monia Chokri) som möter nyheten med lakonisk avsmak (”Jag ska ut och ta en cigg, och kanske lägga en snabb spya”). Laurence har en emotionellt frånvarande mor som förklarar att det viktigaste i livet är att aldrig bli överraskad av något. Till slut säger hon till sin son: ”Men jag bryr mig bara inte!” När han frågar om hon inte älskar honom längre, svarar hon dock: ”Ska du förvandlas till kvinna eller idiot?”

Dessa är välspelade och fullblodiga biroller som ger filmen det kött och blod den behöver för att kännas verklig. Filmen handlar främst om Fred och Laurence. Intrigen är en kärlekshistoria som på papperet är tagen från vilken annan kärleksfilm som helst. Men på samma sätt som naturbegåvade regissörer tidigare gjort melodramet till en storartad upplevelse (Bergman i Scener ur ett äktenskap, Coppola i Gudfadern, Moodysson i Fucking Åmål bara för att ta ett par sporadiska exempel) så tar Dolan deras berättelse och gör den till en riktig filmupplevelse. När Laurence och Fred slits ifrån varandra, när de möts igen, när saker spricker, när det bara inte går längre och när det måste gå ändå och när det kanske ändå inte går god damnit och när det bara är je t’aime, merde je tai’me!! så är känslorna så nära inpå huden att man, om man som jag har lätt för att dras med i bra filmer, som åskådare nästan går sönder. Det är inte långt ifrån filmen Dagboken, med den väsentliga skillnaden att Laurence Anyways (trots många mystiska passager) alltid känns som tagen ur en verklighet, aldrig som en fantasi.

För att vara en film om en man som blir kvinna – vilket tycks vara filmens politiska strålkastare – är det påtagligt att filmen faktiskt handlar om två människor. Medan Laurence, även när han blivit en hon, står still i de flesta av sina övertygelser så kastas Fred fram och tillbaka mellan de löften hon gett och aldrig kan hålla – löften till Laurence, till andra som kommer in i hennes liv, inte minst till sig själv. På det sociologiska planet är Laurence alltid en man, för han (även när han blivit en hon), är alfa-personligheten, den som driver på. Fred är den som måste försöka anpassa sig, måste göra val, Fred är den som måste börja äta antidepressiva och som vid ett tillfälle säger att hon älskar Laurence mer än någon annan i hela världen – och ”Jag vill få dig ur mig!”

Filmen är två timmar och fyrtioåtta minuter kort. Medan vi blint accepterar att filmer som Avatar och The Hobbit närmar sig denna längd tycks det sticka i ögonen på många kritiker att en verkligt ambitiös film inte får ha en verkligt ambitiös längd. Men denna film är inte en minut för lång. Det finns saker att hämta i Laurence Anyways minut för minut och Dolans omfång är inte lika häpnadsväckande som hans förmåga att hålla ihop allt till en vacker enhet. Filmen är full av intressanta detaljer och, som ofta när jag ser filmer som är väldigt bra, har jag svårt att inte försvinna in i dem när de nu levereras så skickligt. Jag säger som jag sagt fem gånger nu: Jag får återkomma med en längre analys.

Men om jag kan stanna vid någon av dessa detaljer jag uppskattade så blir det filmens ”inramning”. Genom ett sparsamt använt voice over-spår vet vi att Laurence berättar denna historia för en kvinna som intervjuar honom. Vi börjar efter ett tag misstänka att Laurence där – när nu denna intervju sker – ämnar skriva en bok om det hela. Men denna inramning blir aldrig viktig i sig, som ofta är fallet i 10-talets pusselfilmer, utan den ger bara Dolan en slags ursäkt att berätta filmen så intensivt, sjösjukt och svängande. På sätt och vis tittar vi egentligen på stoff som formas i Laurences huvud medan hennes egna minnen kommer till henne.

Som författare drivs Laurence, förklarar hon, efter att ge rättvisa inte bara åt de marginaliserade utan även de som tror sig vara normala. Laurence har lärt sig den läxan från Fred: Medan filmen pågår blir det tydligare, inte minst för dem själva, att de är fundamentalt olika personligheter. När de var yngre var det lättare att leva med varandras olikheter, det var rentav roligt. Men mot slutet av filmen står de i varsin värld, lika mycket varandras största kärlek som största problem: Laurence har blivit kvinna efter att ha varit man – något som inte anses normalt. Fred tycker sig ha varit den normala hela tiden – men också hon är bunden till denna ”normalitet” och hon har svårt att hantera (eller ens orka bry sig) om allt som kommer i vägen för den. Inte nog med att Fred ser sig som ”normal”, hon tycker om att vara normal, och blir ledsen av tanken på att det ”normala” skulle vara ideal lika konstruerade som alla tänkbara avvikelser.

”Blanda inte in samhället” är en av hennes sista, mycket trötta, repliker – och i Laurences ansikte syns en tyst chock, som blir uppgivenhet, som blir sorg. Genom att bryta den normativa gränsen, och ta ett kliv över könsbarriären, har Laurence kanske blivit en friare människa än Fred. Men där sitter de ändå, i varsin kropp, och deras hjärtan blöder.