フィルム浪人 – The Film Ronin. Han är den herrelösa kritikern, filmens ronin. En cineasternas gaijin och en popkulturens förrädare. Videosöndags baku, stolt men envis. En gång i tiden hade han smak. En gång hade han mål och mening med sin kritik. En gång visste han – med god retorik – hur en film skulle huggas och försvaras. Men något hände – någonstans gick det för långt. Någonstans nådde han vägs ände. Och därefter fanns bara vägen framför honom: Han vandrar nu rastlöst och febrilt genom film efter film för att leta efter någonting, vad som helst. Den ena för honom till den andra. Ibland hittar han vänner, ibland fiender. Ofta hinder i hans väg som han helt enkelt hugger ner, lojt som en gengångare. Ibland finner han glädjeämnen och, om än så sällan, pärlor som gömda i sand och minnen för livet. För att alls få någon ordning på sin tillvaro har han lovat sig själv att genomgå sin färd alfabetiskt. Han är nu på E.
—————————————————————————————————————
Odd Man Out (Carol Reed, 1947)
Så träffade jag återigen James Mason. Den här gången hade han en kula i axeln och ranglade runt gatorna i Dublin på jakt efter en enda vän. Det var juletider och han var skottskadad i snön. Det hela skedde i Carol Reeds mästerliga Odd Man Out (”En natt att leva”, 1947). Där spelar han bankrånare som kommer ut från finkan och blivit blödig. Han kanske mest av allt vill komma till himlen, men istället misslyckas han med sitt comeback-rån och lämnas på de där snöiga, svartvita gatorna i en fantastisk film. Det finns nog inget ömkligare än en bad boy som blivit god och som därefter bestraffas och lämnas av hela världen. Reeds mest klassiska film är Den tredje mannen förstås, men jag tyckte om Odd Man Out ännu mer. Ett mycket gripande melodrama om människors förmåga, och oförmåga, att hjälpa sin näste.
”Människorna, ja…” mumlade jag medan jag följde Mason på sin golgata-vandring. Han var sannerligen en storartad skådespelare av den engelska skolan. Det tycktes som att vi gått runt varandra på sistone. Jag kände förstås igenom honom sedan tidigare, han var ju Humpert Humpert i Lolita och den där aristokratiska superskurken Vandamm i North By Northwest. (Jean Claude?). Men vi hade setts senast i En stjärna föds, där han var sedvanligt oförglömlig som Judy Garlands alkoholiseade manager som söp ner sitt liv medan han såg till att hennes karriär gick uppåt… Han var brittiskt skolad, så han kunde spela vem som helst, men han var bäst som de patetiska och självömkande.
Jag trodde inte jag skulle möta honom via Dan O’Herlihy. En irländsk skådespelare jag mest kände till som gråsprängd, ofta total-galen skurk i b-filmer på 80-talet (RoboCop, Halloween III). Jag träffade O’Herlihy när jag var ute i västern och pendlade fram och tillbaka mellan olika bortglömda gamla Western-filmer regisserade av lika bortglömda Hollywood-hantverkare som Elliott Nugent. Bara ett namn nu… Det var Western-filmer, alla med ungefär samma story, som hette saker som Sugarfoot och One Foot In Hell. Filmer med Alan Ladd. Filmhistoriens kanske trubbigaste filmstjärna.
Ladd sköt ihjäl O’Herlihy i en av dom där filmerna och O’Herlihy tog mig till Odd Man Out. Jag frågade Mason vart det bar hän den här gången, för vi hade ju setts några gånger vid det här laget, och han sa ”Till sjöss!”.
Närmare bestämt En världsomsegling under havet, i vilket Mason spelade Kapten Nero. Ett långt och färgsprakande matinéäventyr från Disney med flera undervattensscener, mysig scenografi och en del fantastiska specialeffekter (inklusive en läskig jättebläckfisk). Det var som gamla sommarlovsmorgon-tider, bara att hoppa i skorven och dyka ner under vattenytan. Stopp gjordes bland annat på en kurrikurriduttaö där äventyr sker som är helt identiska till de som sker i den första Indiana Jones-filmen. Bara att Kirk flyr i en båt och inte ett flygplan. Infödingarna är desamma.
Kirk Douglas, ja. Vår hjälte. Han är väldigt frejdig i den här filmen. Ung och full, beväpnad med sina nävar men också en banjo. Han har två sångnummer (!) i filmen för det här var på den tiden då man kunde avbryta filmens intrig med ett spontant sångnummer.
Bästa biroll går dock till sjölejonet Esmeralda.
2.27-4.50 är vad vissa kallar cute-overload, i synnerhet när hon sveper sig i sin filt på golvet. Och ja, Peter Lorre var en riktig knubbsäl han också på äldre dagar. När han flydde undan nazisterna i Tyskland och kom till USA måste han upptäckt hamburgaren. (Men jag älskar Lorre förstås, vem gör inte det? Det är bara så lätt att vara taskig mot honom när han jämt ska vara så patetisk).
Eddie Macon’s Run (1985)
Kirk lovade mig en rafflande upplevelse om jag följde med till 80-talet och en film som hette Eddie Macon’s Run. Den fanns bara på VHS. Jag tänkte okej då.
Tyvärr var den rätt trist. En helt vanlig jaktfilm. Huvudrollen, killen som flyr från kåken och blir jagad av Kirk-med-hatt, spelas av John Schneider som för tillfället var känd från Dukes of Hazzard (han blev inte känd för något mer; han var alltså inte känd särkskilt länge till). John Goodman är med i en scen – detta var hans första roll – som chef som ger honom sparken. Resten av filmen var ointressant.
Jag tog en chans med Tom Noonan. Han är med i filmen som en mordisk hillbilly och Tom Noonan är ju alltid kul, tänkte jag. Få andra skådespelare är så bra på att spela slemmiga psykopater – som i Manhunter till exempel, eller varför inte Den siste actionhjälten – men jag gick bet där också för vart tog han mig? The Man with One Red Shoe (”En kille i rött”, 1985). Kanske det värsta exemplet på en amerikansk nyinspelning av en fransk komedi någonsin. Tom Hanks är väldigt ung, och spelar fiollärare som av en slump blir skuggad av CIA som måste hitta en syndabock att skylla sina egna interna knarkhärvor på. Idiotisk handling till att börja med, men detta är bara extra stelt och misslyckat eftersom filmen på något dumt sätt försöker vara trovärdig istället för fjantig rakt av. Såg senare att Roger Ebert och Gene Siskel när det begav sig varnat biopubliken för att närma sig denna film. Förstår varför.
Humor…?
Efter det blev allt bara ännu värre. Charles Durning tog mig till den romantiska komedin En underbar dag med Michelle Pfeiffer och George Clooney. Vilka jag tyckte synd om. De springer runt i New York och är nyskilda och stressade med varsin unge och man vet att dom kommer få varann i slutet förstås för allt är totalt förutsägbart och mekaniskt.
”Människorna… Dessa människor…” Men helt fejk i det här fallet. Det var som att Clooney och Pfeiffer försökte så mycket dom kunde fastän dom längtade ut ur filmen. Dabney Coleman tog vid efter Charles Durning – de är ungefär samma människa, för den som undrar – och gav mig ännu mer huvudvärk i en film som heter Elvis Has Left the Building. En sån där komedi som inte fungerar till att börja med – Kim Basinger är frisör som åker runt i Nevada-öknen och har ihjäl Elvis-imitatörer… av en slump (?). Det är helt orealistiskt men ska ändå vara situationshumor – allt är gjort på ett grötigt sätt och den enda poängen är att hon ska bli ihop med John Corbett i slutet. Corbett var killen från Mitt stora feta grekiska bröllop; för övrigt samma regissör bakom denna film – men detta är snarare ”Fem begravningar och ett Las Vegas-bröllop” utan att man får pengarna tillbaka.
Kim Basinger tog mig till en marginellt bättre film som hette Even Money. Vi var kvar i Las Vegas dock. Detta en slags light-version av Crash (2004), med diverse figurer som förstör sina liv genom spelmissbruk. Tyvärr innehåller filmen alldeles för många karaktärer och manuset är inte tillräckligt begåvat utan blir istället lite tjatigt och tillrättalagt i längden, ungefär som om man sitter och tittar på något halvbra pilotavsnitt till någon halvintressant TV-serie. Inte någon sevärd film direkt, men checka rollistan: Kim Basinger, Kelsey Grammer, Forest Whitaker, Carla Gugino, Tim Roth, Danny DeVito och Ray Liotta (och Jay Mohr, för de som minns honom).
Jag chansade på att Forest Whitaker kunde ta mig till en bra film men han tog mig istället till The Experiment, en pinsamt dålig nyinspelning på den tyska filmen Das Experiment. Adrien Brody är vår hjälte från början, i en film som ska handla om att människor ”blir” hjältar och skurkar i ett sociologiskt experiment. En plågsam uppvisning i hur Hollywoods grammatik inte fungerar på den europeiska (ännu värre än Hanks-filmen faktiskt).
Jag såg mig omkring, närmade mig regissören som inte hade mycket att komma med. Alla Brodys filmer hade jag sett. De flesta andra inblandade gav mig kalla handen. Bara Clifton Collins Jr, en random birollsskådespelare, sa att jag behövde lätta på trycket och sluta vara så sur. Så han tog mig till Mike Judge-filmen Extract som väl var okej tidsfördriv och lite smårolig, bland annat på grund av Ben Affleck som flummig bartender. Jason Bateman spelar chef för en fabrik som måste hålla ordning på sina kollriga anställda, sin eventuellt otrogna fru samt söta Cindy (Mila Kunis) som egentligen är en lurendrejare som utnyttjar honom för pengar. En sån där film som försvinner medan den pågår.
Extract (2009)
Och jag vet inte varför jag gick med på Batemans putslustiga flin – kanske var det min gamla förkärlek till Chevy Chase – men han tog mig direkt ner i sumpmarken igen i The Ex, en mycket dålig och formlös romantisk komedi med Zach ”JD-i-Scrubs” Braff. Hans flickvän (Amanda Peet) ska ha barn så han måste börja jobba för sin styvfar på reklambyrå. Allt i filmen är gjort på måfå, ungefär som skämten i Scrubs, och filmen ignorerar att vara bra för att istället komma fram till ingenting. Gud vad fort Scrubs blev en dålig serie förresten. Det gick på ett halvår. Men ändå skulle den gå i tio år eller nåt… jaja. Jag antar att Braff kan vara okej… jag har bara inte sett honom vara det.
Så kom Amanda Peet upp till mig och sa att hon kände Jack Black. Jag sa att han var väldigt bra i Bernie. Hon log och nickade och tog min hand och när det var för sent för att vända om insåg jag att vi närmade oss Saving Silverman (”En djävul till flickvän”, 2001) och jag kom plötsligt ihåg… ja, det var samma höst som de där planen åkt in i de där tornen och alla sa att se för guds skull inte den här filmen för det är minst lika deprimerande. En slags ”komedi”. Jag visste inte hur det gått till men jag hade gått från Carol Reeds mästerligt eleganta film-noir-landskap till Farrelly-kopiornas bleka land av prutthumor och tafflighet. Jag höll hårt i svärdet och gjorde mig redo för slakt. Jag var mycket trött.
Be för att jag tar mig ut ur den cinematiska sumpmarken.
Hai!