Regi: James Nunn, Ronnie Thompson
Efter att ha bevittnat ett mord utan att göra något får hyresgästerna i ett höghus kämpa för livet när en krypskytt börjar skjuta in mot våningen.
Det finns någon slags underdog-logik som föreslår att man ska uppskatta såna här filmer. Debutanter som gör genrefilmer på låg budget, med minimala standard-intriger, och vagt hänvisar till John Carpenter i förbifarten. Det finns en hipster-besläktad goodwill-tanke (misstänker jag) bakom de positiva, liksom ”snälla”, recensioner som filmer som till exempel Tower Block har fått. Den är lite tunn, den är lite ojämn, den är rätt ologisk, den är rätt bekant, den är inte speciellt originell, men den är ”spännande under förutsättningarna” och ”en bra film i sin genre” et cetera.
Men jag säger nej. Jag tycker inte att det stämmer. Vad finns det att tycka om i Tower Block? Är storyn om krypskytt som skjuter folk ny? Nej. Duger det att det endast är handlingen? Nej. Om precis allt som har med storyn att göra visar sig ha otroligt långsökta förklaringar, kan man ha överseende med det? Nej, eftersom filmen inte erbjuder något annat än denna premiss. Ska man undvika att nämna att filmen är svagt regisserad, utan någon särskild stil? Nej. Ska man ignorera att skådespelarna är habila men aldrig trovärdiga? Nej. Ska man strunta i att manuset för det mesta är amatörmässigt på en pinsam, nästan pubertal, nivå? Att alla dialoger är helt retoriska och bara går ut på att förklara för åskådaren vad som händer och vad allt betyder? Att till och med de mest pinsamma utvecklingarna också är totalt förutsägbara? Nej! Är det inte bara ärligare att föreslå att manusförfattaren bakom den här filmen – James Moran – har sagt till sig själv att idén låtit bra och sen skrivit ett manus utan att verka ha nog med talang för att genomföra det på ett bra sätt? Är det inte mer adekvat att det enda Tower Block på riktigt är intresserad av är sina effekter? Ska kulan skjuta sönder en hand eller bara en knäskål? Vem ska blöda till döds och vem ska gråta över sin förlorade familjemedlem? Jag menar, kan man inte bara kalla schlock för schlock? Det här är en film där en karaktär till och med bestämmer sig för att ta självmord, av helt random orsaker, genom att ställa sig i krypskyttens vy (och man ska för övrigt ta det på allvar). Vissa karaktärer får verkligen offra allt för sina manusförfattares drömmar och fantasier.
Därmed inte sagt att det här är en speciellt magstark eller problematisk film – inte som den jämförbara Attack the Block, som var lika dåligt gjord som den här men med det extra budskapet att det är okej att vara en odräglig, kriminell limsniffare om man är bra på att ha ihjäl utomjordingar. Tower Block har visserligen en kriminell anti-hjälte i kriminella kuriren Kurtis (Jack O’Connell), parad mot en mer moralisk röst i no nonsense-tjejen Becky (Sheridan Smith), men manuset är så mediokert och färglöst att den poängen – vad den nu är – aldrig når åskådaren. Filmen är istället bara frustrerande i sin egen elementära tafflighet och brist på originalitet.
I den här filmen börjar alltså en sniper skjuta in i fönstren på en våning i ett hyreshus där de inneboende hyresgästerna snart finner sig fångna och tvingade att överleva. Så fort de öppnar rullgardinen, på pricken, skjuter den främmande fienden och träffar exakt rätt. Så fort det inträffar förstår alla karaktärer på en gång att dom är med i en survival action horror-film så på en sekund samlas dom ihop för att börja samarbeta, samt leverera klyschor till varandra. Glöm chocktillstånd och panik och sånt realistiskt trams. Här har vi en actionskräckfilm att bli klar med så fort som möjligt. Vi hinner inte med att låta allt vara trovärdigt ens lite grann.
Men det är inte bara det att det inte är realistiskt – för en sån här film behöver ju inte nödvändigtvis vara det; filmen har inte ens en egen verklighet att anknyta till. Allt är bara formula utan stil eller poäng. Karaktärerna accepterar alltför fort vad som händer och är alltför fort placerade i sina stereotypa roller (”Why should we help you?” säger en tant sekunden efter att en kille hon inte gillar släpat fram sin blodiga kompis) Varje replik är retorisk; ”You are all hypocrites!” säger antihjälten till de övriga karaktärerna. På så sätt förklarar manusförfattaren att han tycker att, ja, dom är hycklare. Subtilt!
Så när jag säger amatörmässigt så menar jag det verkligen. Medan debutanterna James Nunn och Ronnie Thompson regisserat filmen på ett sånt där fyrkantigt och stabilt som debutanter tenderar att göra, så är manuset en färglös pöl av undermålighet. Allt i det är sådär direkt och rakt på sak att man ständigt skruvar sig i stolen. Moran vet inte hur han ska förmedla information till åskådaren så han lägger information i karaktärernas munnar som dom aldrig skulle lista ut. För om du plötsligt blev beskjuten av en sniper skulle du förstås inom en kvart kunna säga ”He’s too well organized, he’s cut off the phones and the internet” och ”He’s trying to tell us a lesson!”
Och hur kapar han nätet och telefonerna förresten? Är inte det lite… um, avancerat? Vem vet, vi får aldrig någon förklaring. Hur kommer det sig att karaktärerna inte kan ta sig bort ifrån sin våning? Oh well, tänkte Moran, man får väl hitt på nåt. (Jag vägrar tro att idén att krypskyttskillen riggat hissen med ett självutlösande gevär inte var det allra första han kom att tänka på). Eftersom det här är roliga timmen snarare än ett seriöst försök att göra en bra film, så får vi ha överseende med det. De logiska luckorna är stora som raviner och när de väl har en förklaring är de så desperata, fantasilösa och löjliga att man undrar varför filmen inte bara slutar med att allt var en dröm.
Dessutom är karaktärerna i sig, även om man bortser från att dom inte går att se som annat än skådespelare, på papperet så idiotiska, och ofta på så meningslösa sätt, att man ganska snart förstår att ingenting i filmen spelar någon som helst roll. Jag nämnde tidigare det sporadiska självmordet, och det är ett bra exempel.
Ralph Brown (eventuellt mest känd som karaktären 85 i Alien 3) är den enda skådespelaren i filmen som gör en nämnvärt bra insats, men han är så pass stel och likgiltig att man misstänker att regissörerna inte vågat ge honom några instruktioner så han har mest bara levererat sina repliker och åkt hem.
När filmen väl satt upp sin idé har den ingenstans alls att gå, eftersom ingen inblandad haft fantasi nog att ge filmen några egna attribut. Allt blir i stället förutsägbart på det mest färglösa och automatiska sättet. Vi vet snart att så fort protagonisten Becky skrattar över att något går bra – vilket hon gör, på exakt samma sätt, ett par gånger i filmen – så kommer något strax att gå dåligt. Vi vet att den och den karaktären kommer visa sig ha hemligheter som egentligen är helt meningslösa. Vi vet att någon ska förhastat gå åt ett håll innan alla bara skriker sådär i några sekunder att NO WAIT och sen bang! Allt är så fruktansvärt trist att de 90 minuter som filmen ändå pågår känns som en hel dags slöseri på tid.
Upplösningen – identiteten bakom mördaren – är både förutsägbar och ointressant och filmen lyckas med konststycket att avrunda sin redan taffliga story med något så oväntat som en besvikelse. Tower Block är ett komplett slöseri på tid.
Ett svar på ”Tower Block”