Regi: Walter Salles
Man skulle kunna säga att de enda filmerna för mig är de galna filmerna, de som är galna av liv, galna i att kommunicera, bli räddade av sin åskådare, de som är fulla av begär för allt på en gång, de som aldrig är tråkiga eller säger något överflödigt eller vardagligt utan brinner, brinner, brinner som… anyhoo, Walter Salles On the Road är inte den filmen. Det är tvärtom en av de tråkigaste filmer jag sett på år och dagar. Paradoxen är uppenbar: Hur kan en bok som, bortsett från all sin kulturella signifikans, är så beroende av sin takt, sin rytm, sin energi, sin själ, if you will, bli en stel, fyrkantig, själlös, otroligt långrandig och meningslös film?
Jag tror det har att göra med en mycket godtycklig förståelse för Jack Kerouac av Salles och manusförfattaren Jose Rivera. Jag har läst att Salles inför filmen tvingade skådespelarna till något slags ”beat boot camp” där de grottade ner sig i litteratur och lyssnade på inspelningar av Kerouac-intervjuer. Wow, coolt. Eller skittöntigt.
Som jag ser det finns det bara två sätt att göra en film av On the Road. Antingen kan man göra en revisionistisk, mer kritisk, film som inser att Kerouac var ett alkoholiserat asshole som avskydde hela den hippiekultur han kom att ses som farfar till, som var odräglig mot alla som höll honom nära, som inte hade mer djup i sig än John Wayne, och som bara råka skriva några schyssta böcker innan han söp ihjäl sig. En sådan film skulle kunna vara ganska straight gjord, och ha rätt komplicerade karaktärer som åskådaren inte alltid kan sympatisera med.
Alternativ två är att göra en renodlad filmatisering, och då måste man ner i formen och göra en film som på något sätt känns; känns vital, våldsamt energisk, färgstark, en film som drar in en och som inte släpper taget om en – en film vars intrig och karaktärer är godtyckliga, och som man träffar som i ett rus som kommer och går i takt med filmens spellängd. Det är onekligen en film som kräver sin regissör, och som skulle behöva vara riktigt bra för att vara tillräckligt bra. Jag tror nog att Martin Scorsese, på 70-talet, skulle ha kunnat göra den filmen till exempel.
En filmatisering av On the Road bör i vilket fall som helst vara otroligt ambitiös, den bör vara gjord av en särskild anledning, av människor som kan tänka i fler dimensioner än de rent tekniska. Men den här filmen har gjorts av ingen annan anledning än att den har kunnat göras. Det är inte en tillräckligt bra anledning. Walter Salles film är någon slags kombination av alla sämsta lösningar. Det är en straight och långsamt berättad berättelse, den påminner rentav om en biopic, den har skådespelare som försöker göra karaktärerna realistiska, vilket aldrig riktigt lyckas, den har en del vackra vyer och ser i allmänhet väldigt snygg ut, vilket gör att all potentiell själ, smuts och svärta försvinner helt ur filmen, och eftersom filmen dessutom beter sig som om den handlar om något viktigt blir det tydligt att den inte handlar om något alls. Det är en filmatisering av en bok som inte hade någon direkt poäng, gjord som om det finns en poäng, vilket det alltså inte gör. Det kanske bygger på något slags missförstånd att Kerouacs bok – eftersom det är en bok – är mer värd än filmen – eftersom romankonsten har en högre kulturell status än filmen – och att den därför behandlas som någon slags godtyckligt helig ko helt utan anledning… jag vet inte. Resultatet är i alla fall ett cinematiskt luftslott på 139 mardrömslikt långa minuter.
Kerouacs bok var en memoarliknande självbiografisk roadmovie-bok om alter-egot Sal Paradise (Sam Riley) och hans liv på luffen med monsteregot Dean Moriarity (Garrett Hedlund), hans böna Marylou (Kristen Stewart) och diverse andra karismatiska figurer. Det som gjorde boken så magisk var rytmen och känslan av närvaro; genom språket – sedermera rubricerat som ”beat” – blev det naturligt svårt för läsaren att sluta läsa och eftersom den var så full av autentiska skildringar av platser och människor blev den också full av en slags livserfarenhetskänsla. Genom den liksom stolta och berusade berättaren kändes boken som en beskrivning av hur livet, i sin råaste form, kan kännas när man är ung. Att det sedan var just Sal och Dean, och vad dom nu hette, var bara slump. Det var två cool dudes on the road, bara, och det var inget särskilt med dom (åtminstone kände aldrig jag det).
Salles film är av obegriplig anledning ett karaktärsdrama. Istället för att bara vara en poetisk, dekadent, mer visuell film, är den en över två timmar lång berättelse utan intrig (det också, boken har praktiskt taget ingen intrig) med karaktärer som hur mycket skådespelarna än försöker inte kommer till liv. När filmen gick på bio läste jag en del upprörda texter om hur sexistiska och asiga männen i filmen är, och hur passiva/objektifierade kvinnorna är, men I wish att det åtminstone var på den nivån. Jag såg inget annat i On the Road än alltför välsminkade, fejksvettiga skådespelare som poserar i alltför väl genomtänkta kamerapositioner. Deras personligheter, och det tilltänkta mänskliga dramat, existerar ingenstans i filmen. Inramningen är snygg, men det finns inget innehåll.
Jag kommer inte på något med den här filmen som är bra. Det är sant att den försöker nå en punkt mot slutet då vi ska förstå karaktärernas allvar; Dean kan inte ta hand om sitt barn (varför? Varför inte? För att han är man? För att han är dum? Detta är oklart) och mamma Camille – spelad av en fruktansvärt malplacerad Kirsten Dunst – måste sparka ut honom. Men vi förstår ändå aldrig vad Salles är ute efter. Intrigen innehåller en viss utveckling, men det finns aldrig anledning att bry sig om den, eller förstå hur den ska tolkas, eftersom allt är så välpaketerat och godtyckligt. Skådespelarna är habila men aldrig någonsin trovärdiga; fotot av Eric Gautier är vackert men det är också problemet med filmen. Faktum är att jag hade samma problem med den här filmen som jag hade med Control, Anton Corbijns extremt ytliga biopic om Ian Curtis där Riley precis som i den här filmen poserar som en fotomodell i en reklamfilm istället för att tillåtas gestalta en riktig karaktär. Och Gautiers vykortsvackra foto var också problemet i Salles överskattade Dagbok från en motorcykel, som hade samma problem som den här filmen: Den tuffade på, via långsamma bildsköna montage, utan att någonsin handla om någonting.
Jag antar att On the Road ska vara ungefär som Control och Dagbok från en motorcykel. En fluffig, reklamfilmsliknande filmatisering av vedertagna idéer om motorvägens frihet, konstgeniets ideal, det häftiga i att supa och knarka och att, öhm, göra ”revolt”… mot samhället typ… Men eftersom inget av det där egentligen är med i filmen blir den bara patetisk och meningslös. Det är en On the Road som goes on and on and on and on, och den blir i slutändan så påfrestande att den får en att aldrig vilja röra en droppe igen.
3 svar på ”On the Road”