3-4

Your Sister’s Sister

your-sisters-sister
35starrating

Regi: Lynn Shelton

 

Mumblecore, ett begrepp som uppstått inom amerikansk film de senaste tio åren, är ett begrepp jag brukar undvika att använda. Detta eftersom jag ogillar att märka filmer med olika epitet, istället för att förklara hur de är. Detta också för att jag  inte har respekt för genrer och är motståndare till nördighet, populärkulturella trender och nostalgi. Ju färre påhittade låtsasord vi har för att beskriva en film, desto större är möjligheten att faktiskt beskriva den på ett värdefullt sätt.

Men den här gången, just this once, ska jag för enkelhets skull hänvisa till popkulturens semantik. Mumblecore är, enligt Wikipedia, en subgenre inom amerikansk independentfilm som kännetecknas av mycket låg budget, mestadels amatörskådespeleri, naturalistiska dialoger och en del improvisation. Exakt hur dessa regler skiljer sig, praktiskt taget, från till exempel Dogme 95 eller John Cassavetes’ filmer eller Franska Nya Vågen finns det säkert hipsters som kan försöka förklara, men jag nöjer mig med att säga att det är ett slags popkulturellt hittepåord som sätter en stämpel på de smala filmer av unga, rätt begåvade amerikanska filmskapare som arbetat sedan cirka 2002. Sådana har förstås också alltid funnits. På 80-talet hette de Steven Soderbergh och bröderna Coen. På 90-talet hette de Kevin Smith och Richard Linklater. Idag heter dom Mark och Jay Duplass och Lynn Shelton.

Lynn Shelton har gjort den här filmen – Your Sister’s Sister – och Mark Duplass har en av de tre huvudrollerna. Den är marknadsförd som någon slags romantisk komedi men är, alltså, i verkligheten en lågbudgetfilm om tre människor som pratar som riktiga människor, har riktiga problem och skildrar dessa problem oansenligt på 90 knappa minuter. Vissa trogna läsare vet att jag tenderar att tjata om att filmer ska vara naturalistiska, men i det här fallet är det faktiskt en del av konceptet.

Filmen börjar med en slags fest som hålls i en lägenhet till minnet av Tom, som dött ett år tidigare. Alla minns honom som en fin kille, utom hans bror Jack (Mark Duplass) som surt och alkoholiserat påpekar att Tom var manipulativ och sneaky medan han varit vid liv. Efter detta ”akward moment” gör Jack sorti; hans bästa vän Iris (Emily Blunt) följer efter honom, erkänner att hon är bekymrad över hans hälsa och bestämmer att han ska få spendera helgen i ensamhet i hennes pappas fjällstuga.

När han väl kommer fram hittar han Hannah (Rosemarie DeWitt), Iris syster. Hon har gjort slut med sin flickvän efter sju år och åkt till stugan i ett emotionellt force majure-tillstånd. Jack och Hannah bekantar sig, korkar upp en flaska tequila och efter en natt av alkoholiserat prat hamnar de i säng. Dagen efter anländer Iris som en överraskning, eftersom hon kommit loss från jobbet. Förvånade och lite förvirrade bestämmer sig Jack och Hannah för att inte berätta för Iris att dom råkat få till det natten innan (”It’s not something I’m proud of anyway” som Hannah säger). Tillsammans spenderar dom några dagar i stugan och allteftersom blir det mer och mer påtagligt att Hannah och Jacks natt tillsammans, och undanhållandet av denna natt, är ett problem. Iris och Jack har nämligen precis börjat förstå att dom tycker om varandra, och snart förstår Hannah det också.

En film av det här slaget står och faller på sina skådespelare. Intrigen är inte dramatisk, och dramat är inte bombastiskt, så det är upp till dom att göra karaktärernas problem så angelägna för åskådaren som möjligt. Om det finns någon vettig anledning att använda en term som mumblecore så är det för att förklara att till exempel Your Sister’s Sister är en lyckad mumblecore-film: Ett hyperrealistiskt drama, där 20 procent av manuset varit klart på förhand och där resten av dialogerna är improviserade. Det känns med andra ord mer som att vi ser trion Emily Blunt, Rosemarie DeWitt och Mark Duplass agera något slags improviserat rollspel – eller, ännu hellre, att vi ser de tre människorna på riktigt i verkligheten – och allt som krävs för att vi ska bry oss om vad som händer i filmen är lite enkel medmänsklighet och empati. I slutet knyter Shelton ihop filmen i en lite väl söt politiskt korrekt rosett – och hon slänger in ett cliffhanger-slut för sakens skull, som paradoxalt nog bevisar att filmen inte är lika gripande som man först trott – men eftersom det är Blunt, DeWitt och Duplass vi hela tiden fixerar blickarna på så är det i slutändan främst deras förtjänst att filmen fungerar. De är bra. Därmed blir också filmen det. Man får en känsla för dom, och man vet aldrig riktigt om det är de själva eller karaktärerna de gestaltar; troligen är det både och. Man får känslan av deras närvaro, och efteråt känns det lite grann som att man faktiskt umgåtts med dom några dagar. I synnerhet Blunt och DeWitt har ett par scener tillsammans där de verkligen känns som systrar, med systrars problematik och trassliga ömsesidighet.

Your Sister’s Sister är inget stort drama, men det är en fin liten film som till sin natur är lätt att dras med i, och som jag inte skulle rekommendera någon att inte se. Den andas berättarglädje. Efter genderbender-komedin Humpday, bromance-dramat My Effortless Brilliance och den psykodramatiska debuten  We Go Way Back, om en 23-årig tjej som hemsöks av sitt 13-åriga yngre jag, känns det som att Lynn Shelton – också manusförfattare till sina filmer – har en känsla för mänskliga relationer och sociala spelregler. Det känns också som att hon har en spontan berättarlust; det finns något positivt godtyckligt i Your Sister’s Sister, både vad gäller intrig och karaktär, som gör att man tänker på Woody Allen och Ingmar Bergmans filmer. Det är liksom berättelser som föds och blir till på ett kreativt organiskt sätt, som om Shelton inte kan hjälpa det. Det blev nu en film om dom här tre karaktärerna i den här stugan. Det blev förmodligen bara så. Jag har svårt att se Shelton få skrivkramp.