Regi: Lynne Ramsay
När Stanley Kubrick gjorde Dr. Strangelove (1963) så hade han ursprungligen planerna att göra en seriös film, eftersom boken filmen byggde på var en allvarlig Kalla kriget-roman. Men han insåg under arbetets gång att det skulle vara omöjligt, och oärligt, att göra en seriös film av något så absurt. Verkligheten innehåller plump slump, svart humor, konstiga, klumpiga meningslösa sanningar. Verkligheten är inte stiliserad. Vi pratar inte med varandra i filmrepliker och våra liv är inte berättelser som passerar via filmklippning.
Hans exakta ord var dessa (min översättning): Den så kallat ”realistiska” berättelsen, om du tänker efter och överväger varje moment och varje scen, innehåller i själva verket otroligt långsökta nödlösningar och flera undvikanden av sanningen för att hindra det hela från att bli komiskt.
Jag tänkte på dessa ord oavbrutet medan jag såg Lynne Ramsays Vi måste tala om Kevin – en tekniskt skicklig och välgjord film men också, med tanke på all uppståndelse, en stor besvikelse.
Jag börjar känna igen det här filmberättandet vid det här laget. Jag kände det definitivt för Gus Van Sants Guldpalmsvinnare Elephant, för att ta ett jämförbart exempel, men det senaste året har jag återkommit till dessa klagomål främst i Dogtooth, Sleeping Beauty och Martha Marcy May Marlene: Bara för att något är visuellt avskalat betyder det inte att det är realistiskt, meningsfullt eller gripande. Den här filmen spelar på åskådarens skräck och farhågor, men den ger ingenting, inte ens ett budskap om ett ingenting, tillbaka.
I filmen spelar Tilda Swinton och John C. Reilly ett par som skaffar barn, trots att hon inte är säker på om hon vill ha barn. Hon föder motvilligt en pojke (hon ”kämpar emot” under förlossningen, får vi veta, i en av många psykologiska ledtrådar som inte kommer någonstans) och de döper honom till Kevin. När han är liten skriker han oavbrutet. I ett fåtal scener förstår vi att hon inte tycker om detta och rullar barnvagnen till en byggarbetsplats för att få lugn och ro i ett överväldigande larm. Jag har aldrig fött barn, och kommer aldrig göra det, så det är förstås out of place för mig att ifrågasätta det här beteendet.
När Kevin växer upp är han ett uppenbart läskigt psycho-barn men av någon anledning verkar ingen ha lagt märke till det – knappt ens Tilda Swintons karaktär, som oavbrutet låter sig luras av lille Kevin så fort han låtsas göra något för hennes skull för att sedan visa sig ha jävlats med henne ännu mer. Han smörar dock för sin pappa närhelst han kan så att han på ett manipulativt vis kan vända honom mot henne om han skulle behöva. Kevin får en söt, blond, lillasyster. Henne tycker han inte om, kan vi ana. Och/eller utgå ifrån.
Innan han fyller sexton år har han gjort en dödsskjutning på sitt high school. Efter tragedin är Swintons karaktär ensam och utstött, bor kvar i samma område och är förmodligen mentalt skadad. Om det här låter som spoilers så kan jag lugna med att meddela att dessa bitar information är tillgängliga för åskådaren inom filmens första tio-femton minuter. De olika tidsperioderna pågår nämligen parallellt med varandra. Berättartekniken är densamma som i Martha Marcy May Marlene. Ena stunden är vi i Kevins barndom, andra i hans tonår, därefter i vår ”nutid” där Swinton är paranoid, och då och då bjuds vi på avlägsna flashbacks där hon och Reilly träffades i ett annat land, på den tiden hon var lycklig.
Finns det egentligen något mer att säga om den här filmen? Egentligen inte. Tycker du storyn låter obehaglig så är filmen egentligen bara en förlägning av den känslan. Som jag skrev om Dogtooth: ”När det väl framgår att [regissören] tycker att filmens idé är filmens självändamål, och att han inte tänker göra någon djupstudie i sina karaktärer, eller i första taget bemöda sig med en intrig, så vet man att det bara finns en väg att gå; mer av samma sak”
Man kan börja se den här filmen i vilken ände som helst för det existerar ingen karaktärsutveckling. Vad kan vi säga om Tilda Swintons karaktär? Jo, att hon mår helt klart dåligt. Hur eller på vilket sätt framgår inte. Hon stirrar mest strax utanför bild, gapar emellanåt hjälplöst, och hyperventilerar då och då så att Vi Ska Förstå. I två timmar pågår samma mentala stillestånd i denna klent förklarade karaktär.
En annan slutsats vi kan dra är att Vi måste tala om Kevin är en skräckfilm. Som jag skrev om Martha Marcy May Marlene: ”Sanningen är att [filmen] är en ”shocker”, en slags explotationfilm förklädd till ett drama. Om [regissören] gått in på dessa frågor jag nämnt, hade han haft i uppdrag att göra en mycket bättre film. Eller ett regelrätt drama till att börja med. Som det är nu finns det ingen problematik i karaktärerna – dom uppvisar bara symtom. Detta blir praktiskt, för då kan dom också göra vad manuset än vill. Vi behöver inte veta hur [Kevin] tänker – han är bara ett psycho. Vi behöver inte veta hur [Swinton] tänker heller – hon är bara ”skadad”. Filmen undviker alla komplicerade frågor för att göra en film som främst fungerar via sina effekter. [Dödsskjutningen/psykopatin] används som en slags McGuffin, som shock value; den är varken realistisk eller specificerad. Filmens omständigheter saknar helt dimensioner.”
Filmen är bokstavligt talat inget annat än en film i stil med Omen eller Det onda arvet, bara förklädd till ett konstnärligt pseudo-drama. Kevin är en barnpsykopat utan fler nyanser än Damien i Omen-filmerna – kanske färre – och liknande filmpsykopater. Han är bara generellt ond, stirrar illmarigt och har en del pretentiösa existensiella floskler att babbla emellanåt. Filmen är en skräckfilm. Grundintrigen är uttänkt som en skräckfilm och det är som en skräckfilm den fungerar. Är Kevin en realistisk skildring av en psykiskt ofrisk människa? Nej. Han är enbart en korsning mellan Hannibal Lecter och Patrick Bateman. Så på vilket sätt är det här ett realistiskt och gripande drama? Det är det inte. Det är en arty skräckfilm. Filmens språk knyter hela tiden an till sensationalism, äckel-päckel-effekter, tilltänkta chockeffekter och ganska ytliga visuella små montage.
När vi första gången ser den söta, blonda lillasystern har hon till exempel en lapp för ögat. Vi förutsätter att det är hans fel, på samma sätt vi vet att Damien är djävulens son, och på så sätt förbereder vi oss mentalt för en framtida scen där han attackerar henne. Vid ett annat tillfälle ser vi utan förvarning lillasystern nyköpta hamster i närbild. Åskådarens rädsla-trigger går igång. Frågan är förstås bara på vilket sätt Kevin sen har ihjäl lilla hamstern. Kevin köper en pilbåge och börjar träna, efter att Swinton läst Robin Hood för honom, i en sån där bisarr, meningslös twist á ala torture porn.
Är det på grund av Robin Hood han har ihjäl sina skolkamrater? Filmen antyder en sådan fråga, men den blir aldrig mer än ett typ av pretentiöst sjukt skämt, i stil med filmens musikval som ständigt återkommer i små klatschiga metakommentarer (vid ett tillfälle letar Swinton igenom Kevins rum till tonerna av Beach Boys In My Room, för att bara ta ett av många exempel). Istället struntar filmen i att ta ansvar för alla inslag den bjuder på. Vi vet inte ens vad Tilda Swintons karaktär har för personlighet – gillar hon inte barn, eller har hon någon typ av övernaturlig bad vibe för Kevin? Hon hatar i vilket fall som helst Kevin från början – det finns inget tvivel om det – så varför blir hon glad och låter sig luras när han så uppenbarligen låtsas gå med på ett parti minigolf till exempel? Allt föreslår att hon borde skita i vilket. John C. Reillys karaktär är också osannolikt naiv, men vi får inte se tillräckligt av honom heller för att kunna förstå varför han accepterar Kevins uppenbara smöranden utan vidare – faktum är att vi aldrig ens får veta vad han jobbar med, om jag minns rätt.
Jag återkommer till det där Kubrick sa om realismen. Många kommer säkert missförstå det här som en realistisk film utan att tänka på hur exceptionellt stiliserad den är. Den arbetar med effekter, avskalad scenografi, och har bra skådespelare. Men om den nu är så realistisk: Varför flyttar inte Swintons karaktär ifrån staden hon bor i? Varför bor hon helt isolerad från omvärlden utan minsta kurator? Vilka ”måste tala om Kevin”. Gör föräldrarna någonsin det? (Svar nej, men titeln låter coolt). Och in any case, hur kan Kevins beteende gå obemärkt förbi – genom dagis och grundskola – och är det ingen som hört talas om familjeterapi eller antideppressiva?
Det finns ett enkelt svar: Den här filmen utspelar sig inte verkligheten. Det är en film som är essentiellt fejkad. De som menar att det är en film som skildrar ”mardrömmen i verkligheten” har fel. Det är en mardröm, men inget mer. Om inte annat är filmens visuella stil – det som gör att jag inte kan underkänna filmen – beviset på det. Händelseförloppet kopplar skickligt mellan nu och då i diverse montage, och filmen har en genomtänkt färgskala där det röda återanvänds i tomater, marmelad, målafärg och – förstås – blod. Ramsays regi är kompetent och skicklig och hela den tekniska ensemblen inklusive skådespelarna är oklanderliga. Det är i slutändan en ganska creepy film. Men det är inte ett stort drama och inte alls något mästerverk.
Som jag skrev om Sleeping Beauty: ”Eftersom inga realistiska konturer ges till filmens värld så måste åskådaren utgå ifrån att världen är hypotetisk; och att [Kevin] egentligen också är en hypotetisk karaktär. Allt vi ser ser vi för sakens skull, för att ställa frågor, för att filmen vill att vi ska se något. Men, precis som i Dogtooth, ställer filmen upp denna hypotes tidigt och mycket av filmen kommer inte längre än vad den skulle gjort om den varit en kortfilm.”
7 svar på ”Vi måste prata om Kevin”