The Descendants

Regi: Alexander Payne

Vad är skillnaden mellan små och stora känslor? Hur relaterar vi till liv och död? Vad är skillnaden mellan när närstående dör och när bekanta dör? Och hur ska vi reagera när någon vi trott vi förstått efter döden visar sig ha varit någon annan? Hur skulle du relatera om din partner dog i en olycka och det visade sig, inte förrän då, att du blivit bedragen? Att det fanns en älskare bakom din rygg? Att det hade blivit skilsmässa? Eller vice verca: Tänk om du fick veta att din partner varit otrogen med en person som nu dött? Skulle du bry dig? Eller rättare sagt: På vilket sätt skulle du bry dig?

Dessa sublima frågor – som är små och stora på samma gång – behandlar Alexander Payne i The Descandents, en film som också är stor och liten på samma gång. Det är territorier som nu börjar kännas bekanta för Payne, efter About Schmidt, där Jack Nicholson spelade surgubbe som försökte bearbeta sin hustrus död på äldre dar, och mästerverket Sideways, där Paul Giamatti och Thomas Haden Church spelade varandras motsatser – en man som tar kärleken på allvar, och oavbrutet sörjer sitt sedan länge hopplöst förlorade ex, och en annan man som ska gifta sig men som inte verkar förstå att det betyder att han måste hålla sig trogen.

I The Descendants är det George Clooney som är Paynes manssyndrom. Han spelar Matt King, en baron – en gång i tiden något att stoltsera med, men nu mest bara skalet av en ärofylld titel; praktiskt taget innebär det bara att han äger ett stycke land i Hawaii som han nu ska sälja, låta jämnas till marken och bli shoppingcenter. Som fredsmäklande pragmatiker bestämmer han sig för att se det som att allt har sin tid, och att han lika gärna kan göra alla så nöjda som möjligt (en majoritet av släktingarna, också med i spelet om marken, anser att det rätta är att sälja).

Han är till och med så ödmjuk att han känner att han vill bli en bättre människa efter att hans fru råkat ut för en båtolycka och hamnar i ett koma. Inför hennes medvetslösa kropp svär han att han ska börja lyssna mer på henne, bli en bättre man. Som om gudarna är emot honom – eller rättare sagt som om det inte finns några gudar – sinar dock allt hopp om att hon ska återfå medvetandet och han tvingas signera donationspappren och dra ur pluggen. Detta bidrar till en familjesammankomst av den enda familj han nu har: Sin tonåriga dotter Alexandra (Shailene Woodley) som har sedvanligt hormonellt agg mot honom, och hans andra dotter Scottie (Amara Miller) som utgår ifrån att mamma förstås ska vakna snart.

Men som om inte det var nog så avslöjar Alexandra, som inte är så dum som man först leds att tro, att Elizabeth, Matts fru, i själva verket var otrogen mot honom med en fjantig mäklare (Matthew Lillard) som hon älskade. Hon hade tänkt begära skilsmässa.

Planlöst, utan att riktigt veta vart han ska ta vägen, tar han med sig döttrarna till Hawaii för att stalka upp mäklaren och… se vad som händer på vägen. Den som minns Sideways anar att även The Descendants bygger på denna lättviktiga, liksom ”softa”, narrativ. Att filmen utspelar sig i Kalifornien gör inte saken värre.

Samtidigt är det ett förrädiskt bildspråk, för ju längre filmen pågår desto större kontraster och dimensioner visar den upp. Vi får träffa många av Elizabeths närstående och inte ens när vi träffar mäklaren, som dessutom visar sig vara den Matts landplätt ska säljas till, är vi redo att skratta åt honom. Det är en fin roll för Matthew Lillard som aldrig kom längre än till Scream (och repliker i stil med ”You hit me with the phone, man!” som oundvikligen gjort honom omöjlig att ta på allvar). Vi anar att han är en barnslig människa, men även han har förmågan att känna skuld och ångest. Han har inte väntat sig att Elizabeth – för honom bara en flört, men ändå, som han säger, en ”fantastisk människa” – skulle gå och dö.

Det är uppfriskande med en film som inte förklarar något färdigpaketerat budskap. Kontrasterna mellan liten och stor sorg är djupt kännbara eftersom dom är mänskliga – vi tror mäklar-Matthew när han säger att han tyckte mycket om Elizabeth fastän han inte, till skillnad från våra huvudpersoner, älskade henne. Och vi förstår att hans egen fru är den person som kommer få sista ordet, och ge honom den sista domen.

FIlmen är inte lika bra som Sideways, men det är en riktig film med en riktig intrig. Paynes metod är igenkännbar: Från det lilla mynnar det stora ut. Först verkar allt trivialt och menlöst men vi lär känna karaktärerna, och när vi sätter deras problem i ett empatiskt perspektiv så märker vi plötsligt att deras problem även kan vara våra. Utan att förklara något blir det också gripande, existentialistiskt, som livet är. Filmen täcker sina hörn bra och låter inte mycket i intrigen komma undan. Alla karaktärer presenteras som stereotyper på ett eller annat sätt för att sedan bli mer och mer nyanserade innan de framstår som riktiga människor. Dottern Alexandra är kanske det bästa exemplet. När vi träffar henne först är hon odräglig på ett sätt som man blir mindre tålmodig med ju äldre man själv blir – men i slutändan hade jag glömt att hon gestaltades av mycket begåvade Shailene Woodley och jag trodde hon på allvar var en klyftig tonåring med potential att bli en begåvad, fullvuxen människa en dag. Filmen har också en comic relief, Alexandras dumskalliga pojkvän Sid (Nick Krause) som inledningsvis är ett klassiskt Kalifornia-pucko, men till och med han blir en karaktär som vi mot slutet förstår också har en själ och ett hjärta värt att bry sig om.

Det enda som stör filmens helhet är inslaget om den bit land som Matt ska, eller inte ska, sälja bort. Det är inget fel på det, jag nitpickar egentligen, men det kommer lite ivägen. Det känns inte som att Payne helhjärtat bryr sig om diskussionerna Matt har med sin skenhelige kusin Hugh (Beau Bridges), som vill casha in och allt det där.  Filmen är byggd på en bok, och jag antar att det är med för att det ”ska” vara med. Också Sideways var, vad jag förstår, en ”trogen” filmatisering.

Ändå finns det något också i släktskapet som mynnar ut till åskådaren, om än inte lika starkt som i de övriga delarna av filmen. De flesta känner igen sådan problematik som pengainriktade släktfejder. Dessa problem är uråldrigt mänskliga. De flesta föreställningar vi har om våra liv matchar inte verkligheten. Livet är, i sin råa nakenhet, ganska absurt. Det känns som att hjärtat i The Descendants är tanken att man kan skratta åt ens elände även om det är livsomvälvande och smärtsamt. Alla går igenom samma smärtsamma saker, och vi sitter alla i samma båt.