Sherlock Holmes: A Game of Shadows

Regi: Guy Ritchie

Jag ska erkänna att jag är kluven. På sätt och vis är Sherlock Holmes: A Game of Shadows engenerisk actionfilm, tekniskt begåvad och ofta underhållande men samtidigt innehållandes mycket av vad man sett förut. I slutändan blir det samma film som Mission: Impossible – Ghost Protocol fast tvärtom. Där frågade jag mig om jag var engagerad i slutet och svaret blev nej. Jag frågar samma sak här och svaret blir, trots allt, ja. Fair enough. Jag ska inte vara den som är den. Filmen är underhållande från början till slut.

Jag har mig själv att skylla. Jag gillade ettan och gick så långt som att säga att jag blev sugen på en uppföljare. (Jag måste ha varit på bra humör). Den grundläggande förutsättningen var att koppla bort alla föreställningar om vad Sherlock Holmes är för något och bara acceptera Guy Ritchies aningen Marvel-aktiga upphottning, där Holmes blivit en actionhjälte som har med med Errol Flynn att göra än Basil Rathbone (en väldigt generös liknelse). På egna ben var ettan vad den var. Enkel, välgjord och ofta rolig underhållning, som stod och föll på Robert Downey Jr i huvudrollen.

Tvåan utvecklar det som gjorde den första filmen lite platt – intrigen var helt godtycklig –  och tar tillfället i akt att veckla upp en redig intrig värdig namnet. Intrigen är visserligen fortfarande helt godtycklig, men den framställs som mer invecklad och under omständigheterna får det duga. I Game of Shadows är det Holmes ärkefiende Moriarty (Jared Harris) som är i farten och filmen förklarar inte ens hur det kommer sig att dom är fiender. Dom bara är det. En massa djävulskap pågår i London, får vi veta, och Holmes har fattat att det är Moriarty som försöker hetsa olika nationer till världskrig.

Så, kontentan är en intrig som är rätt komplicerad – inledningsvis får vi den ”förklarad” för oss av Holmes när han står i sitt arbetsrum dekorerat med långa trådar som kopplas till olika punkter, bokstavligt talat, och den som minns Doc Brown vid den svarta tavlan i Tillbaka till framtiden II vet ungefär vad det rör sig om: Bonuspoäng till den åskådare som hänger med! Let’s roll!

Det hela utvecklar sig till en ungefärlig Bondfilm; via ett par olika actionsekvenser rör sig Downey Jrs excentriske Holmes tillsammans med Watson (återigen Jude Law) och old school-zigenaren Simza Heron (Noomi Rapace) närmare Moriarty för ett, slags, klimax. Allt som allt blir filmen lite för lång, men överlag ett trevligt besök på eskapismfabriken. Det mesta som händer är genomtänkt, fiffigt, och en lång sekvens ombord ett tåg – jag har en fäbless för det där med tåg på film – är extra fyndig.

Spänningen blir inte speciellt högoddsig, och skurkarna är ganska platta. Man ska givetvis inte jämföra med Rathbone men i Sherlock Holmes och Moriartys sista strid från 1939 kändes Moriarty, gestaltad av George Zucco, som en tvättäkta psykopatdemon, autistiskt besatt av sina köttätande växter och helt rimlig förgörare av Holmes (och Ida Lupino). Här är Moriarty mer som en modest professor som förväntar sig att lyckas förgöra världen på det där sättet som Bond-skurkar alltid brukar göra.

Filmen har en tjusning som gör den berättigad epitetet ”bra”, dock. Guy Ritchie, som inte gjort mycket för filmkonsten sedan Snatch, får här chans att ändå leka lite grann med filmmediets narrativ. I slutet används till exempel flash-forward-klippning på ett ganska lattjo och oväntat sätt. Vi har vid det här laget lärt oss att Holmes kan iscensätta sina actionmanövrar på förhand – något som inte låter sig förklaras särskilt enkelt i text men den som såg ettan förstår – men det blir roligt när vi får veta att även Moriarty kan denna teknik. Tillsammans korsar Holmes och Moriarty filmmediets gränser och kliver egentligen rakt ut till publiken, i en märkligt spännande slutscen.

Precis som den förra filmen slutar den här på fortsättning följer-nivå – den slutar faktiskt till och med i ett frågetecken, bokstavligt talat. Det är en lagom charmig epilog, och vid det laget finns det stor risk att man ler lite förtjust. Jag har dock lärt mig sedan sist. Frågan är om man vill se ännu en film i den här serien. Svaret lutar åt nej. Men, med dom specifikationerna i åtanke, är det här en milt rekommenderbar film.