Regi: Ridley Scott

En av anledningarna till att jag gärna recenserar filmer när dom anländer på video (vad det nu än har för praktisk funktion i dag) är att det passar mitt sätt att resonera; när en films momentum (hype) har passerat kan man i lugn och ro betrakta och gå igenom en film. Man är inte hetsad att snabbt hosta upp en åsikt, och framför allt finns det god chans att en films brister och styrkor framträder tydligare när en tid har gått.

Prometheus är, då, inte en sån film. Med min osynliga dykardräkt och syrgastub – för att mentalt kapsla in mig undan media, recensioner och fanboys – har jag hoppat ner i hype-havet för att undersöka det gömda skattskepp som PR-kampanjerna påstår ska finnas där på havets botten. (Till den som undrar vad den formuleringen kom ifrån kan jag svara att jag alldeles nyss såg att jag fått feber).

Eller så var jag bara, liksom vilken annan stackars cineast-sate som hest, hopplöst nyfiken på vad Ridley Scott – den tekniska perfektionisten som är legendarisk fastän han ”bara” gjort två regelrätta mästerverk, Alien och Blade Runner – åstadkommit om han faktiskt gör en film han pratat om att göra i minst tjugo år.

Och, well, duh, here we go med den mest förutsägbara kommentaren: Prometheus är inte i klass med dom två filmerna. Men få filmer är, och så vidare. Däremot – och följande är en beskrivning nog så underbar – tycker jag att om man bortser från specialeffekter och alla små och stora detaljer som kopplar den här filmen till Alien-franchisen, och istället föreställer sig att den skulle vara en egen separat film helt och hållet, så överensstämmer den med en film Ridley Scott skulle ha gjort… låt säga 1986, om han valt att fortsätta göra mer kreativt orienterade filmer istället för att bli bitter på branschen, ”ge upp” och bli strikt hantverksmässigt istället. Den är inte lika bra, men den följer samma tematik och är logisk i en auteur-synvinkel (1985 gjorde han istället Legend, som jämförande exempel). Precis som i dom filmerna utgår även den här filmen från att åskådaren kan tänka själv. Vi får inte information serverad på ett fat, eller intrigen förklarad tre gånger. Vi får ta del av vad som händer och vi förväntas förstå sambandet mellan orsak och verkan. Det är en film som förstår att det är helt okej att undra vad som händer i en film, eftersom filmmediet går ut på att betrakta och studera till att börja med.

Jag tycker det är alldeles rimligt att se Prometheus som en högklassig science fiction-film. Den är intelligent, spännande och välgjord och den tar tillbaka genren till vad den ursprungligen handlar om – Känslan av att baxna inför universums mysterium, spänningen i att utforska det okända, de oändliga möjligheterna den lilla människan står inför på en kosmisk skala.

Det allra mest tillfredsställande med den är att den är en riktig film. Kvalitén på (främst) amerikansk film har blivit så låg att jag nuförtiden helst inte går på bio såvida jag inte kan vara någorlunda säker på att jag faktiskt ser en ”riktig” film. Med ”riktig” film menar jag vad Tarantino menade i någon intervju; en film som är en egen, unik upplevelse och som inte följer förutsägbara narrativa protokoll.

Det är så tillfredsställande att se en film som man från första början inte vet vart den ska sluta, och trots att man kan ana vissa planteringar och indirekta förutsättningar så blir man överraskad när intrigen tar en ny vändning. Nästan inget som händer i den här filmen är särskilt förutsägbart. Nästan allt som händer räknar man inte med. Det gäller såväl i stora intriglösningar – som en exceptionellt bisarr auto-abort-scen (se själv) – som i mindre detaljer och generösa småsaker. Ett bra exempel på det sistnämnda är en scen som kan låta typisk på papperet: En person som ska vara övervakad och skyddad råkar illa ut och när han kontaktar kaptenen så har denne lunkat iväg för ett nupp med överstinnan Charlize Theron. Denna passage mellan dessa två karaktärer kommer dock som en sån genuin överraskning att man nästan inte registrerar att den i grund och botten är ett verktyg för intrigen. Snubben i andra änden måste dö för att intrigen ska fungera. Och så vidare. Det är bara ett exempel.

Ska man gå in på intrigen, för den oinvigde? Njäe. Inte direkt nödvändigt, kanske. 29 år innan Alien åker ett rymd-crew på ett dyrt uppdrag åt ett multinationellt företag. Tanken är att dom ska träffa utomjordingar där som en gång i tiden kanske skapat människolivet på Jorden (jag lämnar Scientologi-tolkningarna öppna för var och en). På plats går allt fel. Det hela är först utdraget och spännande, sedan dramatiskt och katharsis-artat. Poängen är att Alien innehöll ett stort rymdskepp och ett gigantiskt, typ av mumifierat, lik av en varelse som aldrig blivit förklarad i någon av de andra filmerna. Som entusiastisk proffsnörd vad gäller Alien – jag anser den filmen vara ett riktigt mästerverk och tycker egentligen, när allt kommer till kritan, att inga av uppföljarna är värda en jämförelse, även om CameronsAliens är bra i sig – har jag på två separata kommentatorspår hört Scott prata intresserat om en prequel, som vi nu kan beskåda.

Har filmen några brister? Egentligen inga centrala. Allt beror på hur orimliga ens förväntningar är. Den som förväntar sig en till lattjo Alien-film – och som inte riktigt minns om det var Ejliens två eller fyra som var den där som var bra –  kan väl inte ha undgått att förstå att något sådant inte är att förvänta sig? Och den som förväntar sig ett stort filosofiskt mästerverk kan rimligtvis klaga på vad som helst. Jag ska inte ens föreställa mig vad fanboys – dessa små troll! – kan tänkas ha grävt upp för invändningar ur den oändliga öknen av gnäll.

Så när jag säger att den är felfri använder jag Gudfadern del III-argumentet; det är en mycket välgjord, fint genomtänkt, spännande och dramatisk film som på egna ben är sevärd. (Gärna i 3D faktiskt, då jag tror att det i det här fallet kan förhöja upplevelsen).

Det enda jag kände inte var till filmens fördel var den onödiga kopplingen till sin franchise, framför allt en del överflödiga blinkningar till de två första filmerna. Manuset känns också då och då kryddat med lite alltför välbekanta scenarion, repliker och karaktärer. Det ger en lite åksjuk känsla av att se en prequel som hyllar sina uppföljare. (Vågar jag säga att en George Lucas-approach hade varit att föredra? Kanske jag ska hålla det för mig själv, hm).

Men samtidigt finns det så mycket som är genuint originellt och spännande. Inte minst är filmen, nästan som en gammal Pettson och Findus-bok, laddad med detaljer som i sig själva är riktigt lyckade (en teknologisk metakommentar innefattandes Lawrence of Arabia som skulle ha gjort Godard imponerad). Trots att filmen är full av mindre detaljer håller den fortfarande sina huvudsakliga spår utan att bli rörig eller ojämn. Noomi Rapace har huvudrollen som forskare och Michael Fassbender som robot. Enligt vår tematiska förståelse för Alien-filmerna sedan tidigare går dessa två saker hand i hand. Forskaren är ond, och gärna robot. Men här försvaras vetenskapen, viljan att studera det okända, och till skillnad från i Blade Runner så är inte Prometheus någon android-humanistisk berättelse. David – som Fassbenders människorobot heter – saknar själ och hjärta och gör vad han är programmerad att göra. Detta gör honom varken ond eller god utan bara maskin, kort och gott. Han är bra eller dålig beroende på vem som kontrollerar honom.

Också Charlize Theron, som hård befälhavare på skeppet, har en intressant roll som – precis som i alla riktiga filmer – börjar som en sak men slutar som en annan, aldrig med ett förklarande utspel för åskådaren. Andra skådespelare har också bra, fint genomtänkta roller. Överlag leder Scott åskådaren igenom en film som hela tiden knyter an till sin genetiska tematik – det här är främst en film som handlar om människans relation till liv och död, tro och atiesm, sin skapare och sin avkomma – och lyckas göra en film som till viss del förklarar vad som hände innan Alien. Samtidigt skapar han ännu fler gåtor. Begrepp som för en Alien-fan är centrala – Weyland Yutani, facehuggers och det första Giger-monstret, till exempel – lämnas i Prometheus både som obesvarade frågor, men också som något som förmodligen hände vid sidan av den stora bilden. Det finns en rastlöshet vad gäller slemmet, äcklet-päcklet, och monstren i Prometheus. Hela filmen har en embryonisk känsla över sig, och det mesta i filmen känns rätt på det där allra mest organiska sättet.

FREDRIK FYHR

Fotnot: När denna text publicerades recenserades vanligen bara filmer när de kom på video.