Regi: Brad Bird
Är inte det här egentligen en ganska märklig filmserie? Är det bara jag som tycker det? Jag har aldrig träffat någon som sagt sig vara ett ”M:I-fan”. Ändå finns det fyra, alltså, M:I-filmer. Folk går och ser dom. Cashen kommer in. En ny kan göras. Tom Cruise producerar till och med själv, från och med film ett. Jag är egentligen inte den som kör på såna här spår men, jag menar, okej, mer pengar till Scientologerna bara! Nästa Mission:Impossible-film kanske handlar om utomjordingar, hm?
Inte för att det skulle hindra någon att se den. Eller ens göra en film i den här serien sämre. Ingen av dom här filmerna har varit absolut sevärd men dom har varit rimligt välgjorda allihopa – eftersom dom gjorts av Brian De Palma, John Woo och JJ Abrams – och trots att dessa regissörer har helt olika temperament och sensibilitet har filmernas likheter överskuggat deras skillnader. Dom är liksom för generiska för att man riktigt ska engagera sig. Spänningsscenerna går ut på att mycket händer samtidigt, man har inte direkt koll på vad som händer; ofta pågår en jakt efter ett chip, en viktig portfölj, eller en fil till ett datorprogram. Det är alltid hela världen som står på spel. Oddsen är alltid omöjliga men man vet att allt kommer lösa sig. Ofta finns ett par ”money shots”; i ettan var det slutet på tåget och den där sekvensen när Tompa stannar i luften i sin osynliga bungyjump-lina (eller some shit like that); i tvåan var det när Tompa klättrar i berg utan livlina; i trean var det Philip Seymour Hoffman och roliga lekar med dom dära maskerna.
Fyran är bombarderad av money shots, den ena mer over the top än den andra. Jag ska inte hymla här, jag tyckte om den här filmen fram tills den sista tredjedelen. Jag kan rekommendera den, antar jag, till folk som letar efter generell eskapsim. Ett par scener är genuint oväntade och sådär festligt underhållande. Det är skickligt, habilt, yada yada yada. Man blir förutsägbart överraskad.
Storyn går ut på att IMF, Tompas team, släcks ner efter att en bomb går av i Ryssland och dom pekas ut som skyldiga. Teamet måste därmed ut på vift och operera offline för att rentvå sitt namn och rädda världen; det visar sig att Micke Nyqvist nämligen tänker utplåna större delen av mänskligheten av den roligaste anledningen jag hört på länge; det vore ”bra för framtiden”.
Om jag låter lite svävande så är det för att jag inte riktigt minns intrigen; det är inte en film man lobbar ett bästa manus-Oscar för utan en film som man försvinner in i och liksom blir meddragen i. Det håller ganska länge, men till slut tar sig filmen in i det landskap där ingen handlingslös film – oavsett hur lattjo den är – överlever; landskapet där filmen måste återgå till sin poäng och börja handla om något.
Det leder till en final som går ut på att Tompa ska slåss mot Micke i nåt slags BMW-lager som ser ut att vara designat i Dexter’s Laboratory, snygga-men-självständiga-agenten spelad av Paula Patton ska förföra en shejk, Simon Pegg ska tjattra som en comic relief och Jeremy Renner ska hänga och dingla i någon slags ventilationstrumma i väntan på bättre tider. Efter två tredjedelar av kompulsiva överraskningar, och en intrig som liksom ständigt skjuter någon i huvudet för att rusa huvudstupa in i nästa oväntade spår, står man inför denna fråga: Ska Micke Nyqvist lyckas bomba världen med sin Bondskurks-torped?
Well, vad tror du? Det är ett mission impossible men för dom här karaktärerna är det ett mission guaranteed. Det kan låta som en orättvis kritik, men det här är en film som sätter ribban högt för sig själv och det är inte mer än rimligt att förvänta sig en final som är fantastisk. När en sådan final inte kommer, och handlingens inneboende brister istället visar sig, är det som en fläck på väggen i en hotellobby där lacket ramlat bort. Man inser att den fina lobbyn är en front och att hela bygget egentligen är ganska skrangligt.
9 svar på ”Mission: Impossible – Ghost Protocol”