★☆☆☆, 0-2, 2010, äventyr

AO – Den siste neandertalaren

1starrating

Regi: Jacques Malaterre

Den här filmen hade inte varit sämre om Markoolio hade haft huvudrollen. Det är faktiskt en av dom sämsta filmer jag sett på år och dagar. Kanske hade jag för stora förhoppningar på en fransk film om neandertalare, hur dumt det än låter. Hem till Midgård är faktiskt ingen dålig referenspunkt i det här fallet. Det här är en film som är ungefär lika tydligt förklarande och den förväntar sig ungefär lika lite från åskådaren.

Filmen handlar alltså om en av de sista neandertalarna. (Om man nu inte vill tolka titeln bokstavligen och mena på att han är den sista; varför dom dog ut är ju ett ”mysterium”, men han är i så fall ett sista exemplar). Han heter AO. Det är inte en förkortning för något utan en tolkning av vad han säger när han presenterar sig. Ao Ao Ao! liksom. Storyn börjar i Sibirien för 30 000 år sedan och skildrar hur Ao får sin ”klan” slaktad av De Onda Människorna just som han hade släpat hem ett dött djur till grottan, välsignat ett nyfött barn till gudarna och haft ihjäl en isbjörn och hoppats att själen hittat till ”djurens paradis”. Jo… vi är… tyvärr… på den… nivån… Efter att han lämnats i ensamhet vid sin döda ”klan” har han ett sånt där möte med en vit uggla och han bestämmer sig för att vandra till Norra Europa för att leta reda på sin bror som han skildes ifrån i barndomen. Aos brorsa heter Oa. Get it? Oa Oa Oa! Ao Ao Ao! Det var ju så neandertalare kommunicerade! Alla minns vi ju Buba i DuckTales: OAKIIIM!

Mina förhoppningar om den här filmen bottnade i att jag förstått att den inte skulle innehålla något ”tal”, allså att karaktärerna i filmen kommunicerade på ett sätt som föreslog att dom faktiskt var urtidsmänniskor och neandertalare för trettio tusen år sedan. Att denna idé inte tas längre än gutturala utrop och klyschiga Me-Tarzan-you-Jane- är förstås en besvikelse men AO är inte en vanlig dålig film; den liksom tar allt ett steg längre och lägger till en berättarröst som i jag-perspektiv förklarar för oss allt vad AO tänker och gör. Vad är då poängen? Och varför måste det vara så exceptionellt klyschiga saker som att han ”kommunicerar med djuren” och ”är mitt i naturen” och ”min själ strömmar i vattnet” och å maj gadd liksom, han är neandertalare – kanske han tar dom här sakerna för givet?

På sin färd mot Norra Europa – som vi får veta att det heter, AO kan tack och lov inte framtida geografi även om det är nära – träffar AO den spinkiga grottbaben Aki, en människokvinna vars nyfödda barn han anser vara sitt (det är så neandertalare tänker) och det hela leder plötsligt till den typiska man-och-kvinna-duon-på-väg-ogillar-varandra-först-men-faller-för-varandra-allteftersom, you know, precis som alla andra filmer som någonsin gjorts fast mellan AO AO AO och AKI AKI AKI.

Aki, spelad av Aruna Shields, är en klassisk filmgrottkvinna; felfri make-up, rakade ben och ett smutsigt, rufsigt hår som ser märkligt snyggt ut – om dumma filmer med hög budget försökt lära oss något är det att l’Oreal faktiskt fanns för 30 000 år sedan också.

Men get a load of this: Aki har en berättarröst hon också! Även Aki, ska vi förstå, har ett sätt att kommunicera med vinden – et cetera – och snart förstår hon förstås att AO har ett rent hjärta – et cetera – och via lite rått stenålderssex i en lerhög i störtregnet – hej och hå – slår deras hjärtan ihop och det hela mynnar ut i en slags berättelse om kärnfamiljen där AO är den stolte fadern och Aki den givmilda modern och ett knott springer runt och alla är så glada… right…  en typiskt fransk reaktionärism eller vad? Kärlekens och kärnfamiljens ideal kommer från stenåldern, no?

Jag tror det ska finnas en slags lös, väldigt lös, underliggande tanke här om att vi… måste tänka på miljön…? Inte starta ett tredje världskrig…? Något sånt, för även om neandertalarnas död inte är uppklarat så använder sig den här filmen av alla teorier på en och samma gång – det var både klimatförändring och folkmord – och det kan alltid vändas mot åskådaren i en konstig text i slutet som ska ha en mening men som inte ger så mycket i en film där mening är vad man söker oavbrutet utan att hitta någon.

Är skådespeleriet realistiskt? Well. Det är mycket folk i Flintstones-kläder som gruntar och brölar. Större delen av filmens mittparti – där Ao och Aki ska ta sig till Oa – består av typiska ”äventyrssekvenser” innefattandes människostammar och voodoo-kulter, typ, som rippats från alltifrån Conan till Apocalypto. Spänningen är genomgående låg.

Jag läste för inte så länge sedan att nya rön visar att neandertalare hade större hjärnor är människan och kanske var mer intelligenta än oss. De visste även hur man kokade grönsaker, så de var inte hundra procentiga köttätare som vår klent begåvade vän Ao. Det här är en sån film som inte tar vetenskap eller historia i åtanke, förstås, men det är snålt av den att inte ge någonting alls tillbaka. Annat än Pocahontas-floskler och AO AO OA OA IKA IKA… jabba dabba bu.