Carnage

Regi: Roman Polanski

Carnage är både en väldigt rolig och väldigt fängslande film. För att använda ett riktigt gammalt cineastord är det en sån där utsökt liten film, där en mästerlig regissör valt att lägga ribban lågt och med elegant perfektion genomfört en enkel, okomplicerad intrig som löper från början till slut under en oansenlig speltid på 80 minuter.

Ordet intrig är förstås att ta i. Filmen är byggd på en pjäs vid namn Le Dieu du carnage av Yasmina Reza som också skrivit manus och utspelar sig i en lägenhet i New York där ett välbärgat par möts i ett prekärt ärende. Det besökande paret – Kate Winslet och Christoph Waltz – har en elvaårig son som slagit ut en annan pojkes två tänder med en pinne; det sistnämnda barnet tillhör det inneboende paret – Jodie Foster och John C. Reilly – som i ödmjukhetens namn bjudit över det andra paret för att prata som vuxna människor emellan.

Eller hur.

Det börjar lite obekvämt med att politiskt korrekta Foster ska bjuda på fruktpaj; hon har skrivit två böcker om Afrika men gnäller på att den frånvarande städerskan ställt pajen i kylen men Coca-Colan i skafferiet. Därefter blir det lite stelt när advokaten Waltzs mobiltelefon går igång stup i kvarten och det visar sig att läkemedelsföretaget som är hans klienter är på väg mot en offentlig skandal efter någon form av delikat läcka till media. Om det är illa så är det inget emot hans cyniska beteende gentemot hela situationen; ”They’ll sue us anyway” säger han med ett axelryck.

Under samtalets gång eskalerar givetvis det hela till fullskaligt ordkrig. Det finns, kort sagt, ingen chans i världen att dom här fyra människorna kommer att medla när det gäller deras barn; de är trots allt deras allra mest värdefulla sociala statuspryl. Filmen börjar som en film den som har svårt för pinsamma situationer ser mellan fingrarna framför ögonen – men i takt med att den ”vuxna” fasaden krackelerar blir filmen alltmer dråplig, för att sedan bli fängslande.

Jag tror jag kan tänka mig vad Roman Polanski – som gjort den här filmen – tyckte var roligt med den här historien, som alltså enbart består av 80 minuters käbbel. Få regissörer har som Polanski uttryckt gudlös pessimism på så effektiva sätt. Till skillnad från, låt säga, Woody Allen vars nihilist-humor enbart lett till variationer av samma sak har Polanskis kalkbittra pessimism varit ett kreativt hjälpmedel – via den har han lyckats skildra domestisk tragedi (Chinatown), romantiserad skräck (Rosemary’s Baby), bottenlös ångest (Macbeth) och till och med förintelsen (The Pianist).

Mot slutet av Carnage kommer det igen. ”How can you be so utterly vile?” utbrister en karaktär till en annan. ”Because I chose to!” svarar denna. Man kan riktigt se Polanski sitta och skrocka för sig själv: Livet är meningslöst, men titta så kul vi har.

Samtidigt måste man säga att filmen är ett oundvikligt måste för alla som är intresserade av psykologi och sociologi. Närvaron i karaktärerna är exakt och precis, ett annat kännetecken för Polanski, och man får gå tillbaka till mästerverket Kniven i vattnet från 1962 för att hitta lika starkt polariserade karaktärer som i Carnage.

Man vet liksom vilka dom är. Man förstår hur dom tänker. Yasmina Reza har komponerat ihop dessa karaktärers personligheter så att de hänger ihop exakt – Om en av dessa fyra säger en sak så vet vi till slut hur de andra kommer reagera. När de sociala spärrarna väl släppt loss finns ingen återvändo. Det är bara det freudianska detet kvar; ”dom där jävla tulpanerna på det där jävla glasbordet är så fula att jag måste ha sönder dom”.

Till sist är det också en oumbärlig film för människor intresserade av skådespeleri. Jodie Foster, John C. Reilly, Kate Winslet och Christoph Waltz är bland dom bästa skådespelare som man överhuvudtaget kan se i vilken film som helst idag. Det är skådespelare av en sådan rang att dom inte ens gör filmer dom själva inte vill vara med i. Det är skådespelare som både är eldsjälar för det dom gör, och djupt professionella. Dom missar aldrig en replik, dom har oändligt med tålamod, dom är dom bästa människorna i världen på att göra det dom gör. Carnage går därför, lite trubbigt, att jämföra med en OS-final mellan USA och Kanada i Hockey korsat med John McEnroe vs. Björn Borg. Den ena repliken möter den andre med perfektion. Det är en lyxig film; liten och nätt men samtidigt en överflödigt kulinarisk upplevelse.