Regi: Bill Condon
Vi kan notera att jag anser det här vara en ”godkänd” film. Det betyder att den inte är dålig och inte heller bra. Man måste klargöra vissa saker. Det är förmodligen den bästa Twilight-filmen hittills, men den tillhör en serie som gör att den omöjligen kan passera den där kvalitetsgränsen som skiljer bra från dåligt.
Ja Twilight-filmerna har alla varit dåliga, men dom har varit det av väldigt basala anledningar. Dom har inte varit dåliga för att dom handlar om skjortlösa vampyrer som sprakar, eller för att dom inte innehåller vare sig våld och blod eller riktig dramatik. Dom är inte dåliga för att dom är tonårskitsch på Harlequin-nivå och att målgruppen är tonårstjejer – Dom är inte ens dåliga för att huvudpersonen är en samvetslös sociopat eller för att dom vilar på riktigt usla värdegrunder och förespråkar en värld där män är dom enda fria varelserna. Dom är egentligen heller inte dåliga för att dialogerna är usla och för att allt är så slarvigt berättat, även om det gör att dom aldrig kan bli bra. (Ja, man ska faktiskt kunna se en film utan att behöva läsa en bok först; det kallas för slarvigt filmskapande att strunta i det).
Dom blir inte dåliga på grund av allt det här – även om dom onekligen har oddsen emot sig – utan dom blir dåliga på grund av det centrala problemet att handlingen ärjättejättejättejättejättejättejättetunn och kan knappt bära en hel långfilm – för att inte tala om fem eller sex stycken. Det gör att dessa filmer gjort maskandet och vattentrampandet till en konstart. Eftersom dom inte handlar om något måste varje film lösa följande krux: Vad ska scenerna bestå av, eftersom vi inte har någon handling?
Hittills har den centrala fixeringen legat på huruvida den genuint obehagliga hjältinnan Bella Swan (Kristen Stewart) ska välja vampyr-psychot Edward Cullen (Robert Pattinson) eller varulvs-aggrot Jacob Black (Taylor Lautner). Är det inte det ena måste det vara det andra. Mer intrig har ingen verkat tycka behövts. Det har varit oändliga scener innefattandes exakt samma goja om och om igen eftersom, just det, vi har faktiskt ingen handling att gå på. Ariel undrade om prins Erik älskade henne eller inte i några sekunder av en scen i Den lilla sjöjungfrun där hon nöp av bladen på en undervattensblomma – Twilight behöver hur många filmer som helst för att dra av dom där bladen. Älskar, älskar inte… Variationer på problematiken har varit: Vill jag verkligen bli en vampyr? (jag som trodde alla artonåriga tjejer ville bli det).
Ett av många praktexempel var den tredje filmen, Eclipse, som började med att Edward och Bella satt på en äng och pratade om att dom skulle gifta sig och slutade… med att Edward och Bella satt på en äng och pratade om att dom skulle gifta sig. Två timmar och lite mer passerade mellan dom två scenerna men ingenting hade hänt. Edward friade i slutet av film två men bröllopet sker inte förrän i början av film fyra.
Vilket för oss upp till dagsordningen. Edward och Bella ska gifta sig. Hon vill bli vampyr. Bella har varit dygdig och from nog att vänta tills efter äktenskapet men i Breaking Dawn ska det äntligen ske. Han tar med henne (det är ju så det funkar) till en ö utanför Rio de Janeiros kust och på vad som liknar något strandbeläget hula hula-hotell spenderar dom sin heliga sängkammarnatt som man – naturligtvis! – inte får se mycket av. Däremot vaknar Bella morgonen efter och hela rummet är demolerat. My oh my.
Nästa chock är att Bella blir gravid. Det är en chock, tydligen, för att det är allmän kännedom (antar jag) att vampyrer och människor inte kan få barn (även om ingen förklarar det i filmen, typiskt exempel på den här filmseriens tradition av urusel förmedling av information). Allas spontana reaktion är att Bella ska göra en abort men givetvis kommer det inte på fråga (vi tittar fortfarande på ett stycke Mormon-kitsch, mind you) och fastän detta aldrig tidigare skådade mutantfoster blir ett allt större problem, och Bella i stort sett får det bekräftat att hon kommer dö om hon föder barnet, så låter hon sig förstås bli en utmärglad anorexi-zombie med babykula, sörplandes blod ur milkshakemuggar (fråga inte).
Ett annat krux är att varulvarna (ja alltså, dom som inte är vampyrer) tycker denna hotfulla baby är ännu mer hotfull och anser sig ha rätt att ha ihjäl den. Allt större predikament för Jacob, som återigen måste försvara sitt livs (otacksammaste jävla skit-)kärlek mot sin vargklan, vars stuk mest är morra lite här, morra lite där, vråla till och börjar slåss.
Varför tycker jag att den här filmen är marginellt bättre än de andra? Tja, det är väldigt marginellt. Det är en ganska långtråkig film. Som vanligt är den riktigt dåligt gjord, blandar allvar med absurditet, struntar i att förklara någonting och kör igenom den ena scenen efter den andra med en helt tondöv känsla för vad som gör en film spännande eller gripande. Den innehåller också flera usla dialoger och lika stelbenta försök till såväl humor och romantik som förut. Dessutom är den billig och ohederlig, och sprider reaktionära budskap till en publik som är för ung för att veta vad ordet reaktionär betyder.
Jag antar att det som är till den här filmens fördel är att den är ganska okomplicerad, och att den åtminstone har en överskådlig konflikt. Den har också den stora tacksamheten att ticka in på under två timmar. Egentligen handlar den bara om att Bella är gravid och döende och om att vampyrer slåss mot varulvar. Inte en chans att den här filmen behöver vara uppdelad i två delar, men who am I kidding, Twilight är inte en filmserie som är populär för att den är bra.
Vilket påminner mig om att jag står och predikar i en tom kyrka. Om man är ett fan av den här serien så kommer man tycka om alla filmerna oavsett hur usla dom är, och jag är rätt övertygad om att dom flesta andra gett upp för längesedan. En bättre fråga är: Varför ser jag den här filmen överhuvudtaget? För att jag är optimist förstås. Vem vet, nästa del kanske är jättebra.
FREDRIK FYHR
4 svar på ”Breaking Dawn – Part 1”