Johnny English Reborn

Regi: Oliver Parker

Humor är relativt. Dåligt filmskapande är det inte. Den som försvarar en film som Johnny English Reborn med att Rowan Atkinson är bra vad han än gör försvarar även en dokumentär om hur det ser ut när han ligger och sover. Eller, som i eftertexterna, hur han lagar en grönsaksgryta till Griegs I bergakungens sal. (Utan punchline, mind you, det är bara Rowan som lagar mat).

Den första Johnny English-filmen kom 2003 och var inte bra den heller, men den hade en viss enhetlighet. 90% av alla skämt i filmen gick ut på att Rowan Atkinson tvärsäkert gick in för något, varpå alla utom han inser att han missförstått situationen men inte förrän scenen pågått oändligt länge hittar han en utväg ur sin prekära knipa. Det är taget direkt från Peter Sellers-skolan och görs det bra kan det förstås bli hur effektivt som helst. Men inte ens Peter Sellers kunde livnära sina Rosa panter-filmer på rutin. En av hans fördelar var dock att Clouseau var en riktig karaktär.

Det är ett av de grundläggande felen med både den första filmen och den här. Johnny English är helt enkelt inte någon bra karaktär. Det går inte ihop att han skulle vara toppagent, eftersom han är så klantig, och samtidigt är han trots sin idioti smart nog att kläcka både den ena och den andra idén – hälften av dragen är fantasilöst snodda från James Bond (det är ju en så originell idé!) och andra hälften är snodda från Peter Sellers; men dessa två sidor går inte alls ihop. Och i övrigt har han inga sammanhängande drag. Å andra sidan, att be om någon form av egen sida åt karaktären vore förstås att begära för mycket av det här manuset.

Ett annat grundläggande problem är att det förmodligen inte finns något mögligare än att göra 007-parodi med parodierandet som enda mål. Den första filmen kom tre år efter den tredje Austin Powers-filmen. Den var, rent kreativt, vad Hollywood kallar för en DOA (Dead On Arrival). Men den försökte åtminstone. Denna sent insläntrande tvåa är ännu sämre. Regin är framför allt smärtsamt dålig, och manuset är ett generiskt användande av döda komediklyschor. Denna genre bygger på att kunna driva med klyschor, inte använda dom.

Men filmen börjar på det sedvanliga buddhistiska klostret dit Johnny English tagit sig i exil efter en skandal i Mozambique. All Righty Then. Där får han lära sig konsten i att utsätta sina testiklar för obegränsad smärta – något som faktiskt visar sig vara en plot point i stil med Q:s små gadgets till James Bond… jag borde resta mitt case redan här, men hursomhelst. Han blir återinsatt i tjänst; hans chef är spelad av Gillian Anderson, som levererar det konstigaste försök till brittisk accent jag någonsin har hört. Därefter bemödar sig filmen med en något ordentlig intrig, där  Johnny blir oskyldigt utpekad som en ”läcka” av filmens riktiga skurkar. En av lakejerna är en kinesisk städtant. För det är ju så kul.

Skämten i filmen är allvarligt daterade. Filmen har mage – mage! – att sno sina skämt från Austin Powers (”That’s my mother!”… man ba really?). Dessutom är dom ofta så förutsägbara att till och med karaktärerna runt honom vet vad som kommer att hända. Någon frågar Johnny om han behöver handskar när han spelar golf, men han struntar förstås i det. Ska klubban flyga iväg, månne? Andra försöket får han faktiskt iväg bollen som den ska – men tror ni inte att en gubbe som rastar sin hund går förbi och får bollen i huvudet… så otroligt dråpligt! I övrigt innehåller filmen så radikala idéer som rullstolsrally.

Johnny English jobbar förresten för MI7. Här har vi ett rätt bra exempel på hur dålig den här filmen är: MI7 var en gång i tiden brittiska underrättelsetjänstens militära gren, men finns inte kvar idag. Vet filmskaparna detta? Eller tycker dom bara att MI7 låter kul, istället för MI6 liksom? Svaret på detta är omöjligt att veta. ”MI7” är förstås inget fungerande skämt. Det är inte ens ett ordentligt skämt. Men det här kan vara en film som inte vet bättre. Ungefär som i Jag vet fortfarande vad du gjorde förra sommaren, när man inte förväntades veta att Rio de Janeiro inte var huvudstad i Brasilien. Om nu någon minns dåliga filmer som jag gör.

Det som sinkar filmen helt är regin som inte verkar förstå hur en komedi – framför allt inte en sån här komedi – fungerar. Rytm och timing saknas helt, vilket resulterar till en rätt smärtsam och humorbefriad upplevelse. Vid ett tillfälle får en kille en planka mellan benen – det är ett av filmens mest överraskande skämt, jag menar allvar – och medan han med all tänkbar inlevelse står och grimaserar med händerna om skrevet går sekund efter sekund och man börjar känna hur skådespelaren själv vill vända sig mot regissören och säga typ ”Ja, is that a cut eller? Har jag stått här och tagit mig mellan benen tillräckligt länge?”

FREDRIK FYHR