Nawals hemlighet

Regi: Denis Villeneuve

Emotionell logik är ett fenomen som ingen konstart kan skapa som filmen kan. En bra film kan rättfärdigas utifrån de känslor den förmedlar till åskådaren (notera: förmedlar, inte manipulerar) även om intrigen är långsökt, orealistisk eller omöjlig att ta på allvar. I slutet av Nawals hemlighet kan man lägga ihop ett och ett, och föreställa sig en serie händelser som inte riktigt verkar troliga. Inte heller är det alldeles logiskt hur filmens berättelse egentligen knyts ihop, eller varför den ens börjat som den gjort.

Man kan konstatera dessa saker men man känner dom inte. Det man känner är alla upplevelser filmen skildrat, med pulserande närvaro, av lidelser. Det man känner är bilderna man har på näthinnan – en brinnande buss, ruiner av ett barnhem, fingrandet på ett kors runt en hals – och förmodligen kan man också känna i kroppen hur pulsen lugnar ner sig. Man har varit med på en färd som nu är över. Det är, minst sagt, emotionell logik.

Filmen börjar i Montreal där tvillingarna Jeanne (Melissa Desormeaux-Poulin) och Simon (Maxim Gaudette) träffas på ett kontor efter att deras mor, Nawal, dött. Det är hennes gamla arbetsgivare som kallat på dom; en man man kan ana att hon hade någon form av djupare relation med; hon började jobba för honom efter att ha flytt från våldet och hatet i det heliga kriget. Vi får, faktiskt, aldrig veta vilken stad, men jag utgick ifrån att det var Libanon.

Det visar sig att Nawal efter sin död lämnat kvar två brev till sina barn. Kravet hon har i sitt testamente är att dom ska dela ut dessa två brev – det ena brevet är  till fadern de aldrig träffat, det andra är till brodern de inte visste att de hade. Denna uppgift inleder en serie händelser där Jeanne och Simon reser till Nawals hemland för att förstå vem hon var och mysteriet kring hennes, och deras, bakgrund.

Parallellt med deras undersökningar får vi även träffa Nawal själv, på den tiden när hon lämnade sin familj och gav sig ut på en odyssé i sitt krigshärjade land. Nawals resa är en fascinerande färd genom det ohyggliga, naket vidriga som utgör ett religiöst krig där hon hela tiden försöker – ibland utan att lyckas – hålla fast vid sin religions, och alla religioners, principer. Nawal är född kristen och vänder andra kinden till genom en rad händelser som presenterar sig utan nåd.

Det finns en scen i början av filmen, där vi får en kort inblick i Nawals liv innan hon lämnade hemmet. Hennes bröder upptäcker henne tillsammans med den unga muslimska man hon i hemlighet är tillsammans med. Det är en kort scen. Uppå detta omänskliga startskott börjar Nawals färd genom den ena omänskligheten efter den andra. Ständigt förföljd av känslan att när som helst kan något hemskt ske, och att det när som helst kan bli ännu värre, rör hon sig i ett landskap där det finns ett maskingevär för varje man, fler ruiner än byggnader och där alla verkar överrens om att en kula i pannan är det bästa argumentet mot samtal som pågår för länge.

Det är en film som kusligt precist skildrar krigets inflation på värdet på ett människoliv. En gång i tiden kanske dessa människor kände sig manade att döda sin fiende för sin egen saks skull. Men det här kriget består av människor som inte längre ser människor – det enda som finns är fiender, civila som militära, och skjuter man dom i huvudet dör dom. Konflikten har försvunnit. Rundgången av dödande är det enda som återstår.

Ändå är inte Nawals hemlighet någon deprimerande film. Den bygger i kärnan på tro, hopp och kärlek och den bär på ett budskap som är präglat av vishet. Denna vishet formuleras i karaktären Nawal – vi börjar förstå, i takt med att hennes barn börjar förstå det, att hennes vilja till fred under dom här omständigheterna ledde henne till mentala platser få av oss får anledning att befinna oss på. Och att anledningen till att hon var så tystlåten på äldre dagar var för att sanningen innehåller för många gråzoner för att kunna förklaras. Vi förstår att hon är en moralisk idealist och vi förstår därmed intuitivt hur hon tänker, varför hon gör som hon gör och hur hon rättfärdigar dom sakerna.

Hon är inte perfekt. Hon vet detta. Hon är kapabel till samma barbari som alla andra människor, och hon har som varje människa sina inneboende gränser. Men hon känner samtidigt vad som är rätt. Hon tror inte på krig. Hon vill inte rättfärdiga sin kärlek, sin tro eller sitt hat genom våld. Hon spelas av skådespelerskan Lubna Azabal med extrem intuition, och hon förmedlar Nawal som ung och Nawal som gammal som samma individ; och det står klart att hon bygger hela sitt liv på en insikt om ödmjukhet. Insikten att när man kommer bort ifrån våld, hat, meningsskiljaktigheter, känslor av skam och skuld, självförakt och även förakt mot andra, och verkligen bara har kärlek kvar, så finns ingenting annat än nåd. Krig av alla slag innebär, enbart, en meningslös lidelse och ett överväldigande lidande. Ingenting mer.

Det låter inte som ett nyskapande budskap, men Nawals hemlighet når en punkt då den presenterar detta budskap på ett både kusligt och hisnande, men också djärvt och ofrånkomligt, sätt. Den hemlighet som Nawal bär på, och som hennes barn till sist ser framför sig, är fascinerande och chockerande; samtidigt märkligt tillfredsställande. Jag kom att tänka på något som den amerikanske science fiction-författaren David Zindell en gång sa: ”Dödar du mig så dödar du dig själv”. Den här filmen bevisar det påståendet, nästan bokstavligen.

FREDRIK FYHR