Don’t Be Afraid of the Dark

Regi: Troy Nixey

Spökhusgenren är en av mina favoritsubgenrer och Don’t Be Afraid of the Dark är ett bevis på hur problematisk den är att göra på ett bra sätt. Istället för att vara en psykologiskt orienterad nagelbitare är den bara långtråkig.

Det är en nyinspelning på en TV-film från 1973 – och jag kan bara utgå ifrån att den är bättre – och går ut på att ett melankoliskt litet flickebarn flyttar in med sin pappa (Guy Pearce) hos hans nya tjej (Katie Holmes) som bor i ett stort gammalt hus. Ungen börjar snart höra viskningar ifrån en gammal ventilationslucka; det är förstås små varelser som bor i källaren och dom väser såna aldrig tidigare hörda läskigheter som ”Come play with us”. Hon blir förstås rätt störd av detta men givetvis är hennes föräldrar sist i hela filmen att ta hennes ord på allvar.

Filmen är såld på det att manuset är skrivet av Guillermo del Toro som själv påstått att TV-filmen från 1973 skrämde livet ur honom. Det är inte något överdrivet originellt manus – allt som händer är dränkt i såna där omständighetsklyschor som är både fruktansvärt irriterande och outhärdligt ologiska; tänka sig att monstren försvann precis när dom oskyldiga föräldrarna kommer in genom dörren! Och så vidare, i all oändlighet, tills man är mer arg än uttråkad.

Och ingenting i filmen jobbar för att göra något bättre heller. Regin från debutanten Troy Nixey är otroligt tråkig och är alldeles för fyrkantig för att lyckas skapa någon som helst känsla för spänning, rytm eller puls, även om fotot och musiken försöker bygga upp vissa atmosfärer. Till sist är även skådespelarna felvalda. Lilltjejen Bailee Madison är inte dålig för att vara barnskådespelare, men Katie Holmes och Guy Pearce saknar minsta tillstymmelse till kemi tillsammans och ingen av dom verkar angelägna av att vara med i filmen.

En bra film av det här slaget – som Robert Wises The Haunting från 1963, som överhuvudtaget är en av mina favoritfilmer – kräver slutligen att åskådaren lämnas i ännu större ovisshet än karaktärerna i filmen. Detta är regeln före alla andra i dom här filmerna. Man får inte se några monster. Får man det i den här filmen? Givetvis. Det visar sig ganska omgående att vad som bor i källaren är pyttesmå, fult animerade rått-troll som springer över golvet med en rytm som ingen levande varelse på denna jord kan ha. Jag bryr mig inte om dom så lever inuti en lika fult animerat rörledning, och om bara den skumme vaktmästaren känner till dom.

FREDRIK FYHR

Don’t Be Afraid of the Dark släpps på DVD 8/2.