Regi: Daniel Nettheim
The Hunter är en ovanlig film; den är lanserad som en ”eko-thriller” men är i själva verket ett drama med en thriller någonstans i utkanterna av intrigen. Den har helt klart ett ekologiskt budskap men i sin kärna handlar den om människan och naturen – både sin egen och urskogens. Den berättar sin historia genom mycket tystnader, ögats enkla iakttagelser, människors enkla gester. Den påminner om den film som Jägarna skulle ha varit om den hade varit en jordnära film och inte en orealistisk deckare. The Hunter ska dock inte jämföras med den i onödan – förutom titeln har dom bara sina olikheter gemensamt. Det den här filmen framför allt har är en agenda.
I filmen, som är australiensk, spelar Willem Dafoe en prisjägare som blir anlitad av ett militärt biokemiskt företag för att resa till vildmarken i Tasmanien för att hitta och döda vad som tros vara den sista tasmanska tigern. Dafoe är exemplarisk i såna här roller där han får utstråla en maskulinitetens heder (han är jägare) men hans ledsna ögon och vemodiga röst uttrycker samtidigt en vidöppen sårbarhet, som om han när som helst kan bli sårad och blöda till döds. (Det var bland annat därför han var filmhistoriens kanske mest minnesvärda Jesus, i Scorseses Kristi sista frestelse).
Åskådaren får verkligen följa med honom när han rör sig i den karga, vidöppna terrängen, undersöker snår, betraktar pungråttor och värmer soppa i soppköket vid tältet om nätterna. Med bara den allra subtilaste bakgrundsmusiken får naturens tystnad ta plats och flera av bilderna går att jämföra med vilken naturfilm som helst. Filmen spelades in i Tasmanien. och den är filmad på samma sätt som dom bästa filmerna där naturen haft huvudrollen; den som minns den kanadensiska råkylan i First Blood eller första tredjedelen av Deer Hunter vet vad jag menar. Man känner värmen in på karaktärernas kläder. Flera av vidderna är häpnadsväckande. När snön tyst från ingenstans börjar tingla ner genom luften är det verkligen snorkallt. Tydligen tränade Dafoe upp sig med en riktig överlevnadsexpert och lärde sig hur man ”avdoftar” sig själv så att djuren inte kan lukta sig till en. Det här är en sådan film där sånt märks.
Det finns förstås ett mänskligt drama också. När Martin David, som Dafoes karaktär heter, anländer till bygden får man snart känslan av att ett mysterium ruvar. Officiellt är han där som vetenskapsman för att studera pungråttor. Då lokalbefolkningen är fientligt inställda mot alla typer av ”miljönissar” får han bo i ett hus med en deprimerad kvinna (Frances O’Connor) och hennes två barn; det visar sig att mannen i huset anmäts som försvunnen. Han hade tydligen också ett hemligt uppdrag i skogen. I takt med att kvinnan blir friskare börjar han mer och mer agera fadersgestalt; ett märkligt drama börjar efterhand uppstå och en ömhet uppstår som känns märkligt påtaglig. Bland annat finns en nästan kusligt vacker scen som innefattar Bruce Springsteens I’m On Fire. Rytmen som finns i den lilla låtsasfamiljen matchar på något sätt den som finns ute i naturen, där djuren löper fritt. Husets två barn beter sig också, ovanligt nog,som barn; smarta, självupptagna, eftertänksamma, rastlösa.
Efter en tid börjar åskådaren ana att Martins hemliga uppdrag inte alls är så hemligt. Ordet ”tiger” yttras till och med av traktens, till synes vänliga, miljöhippies på ett suspekt sätt. Sam Neill spelar den lilla ortens välgörare; han välkomnar vår huvudperson med öppna armar och verkar vilja vara alla andras vän också. Han är den första man misstänker för något fuffens.
Det fuffens som ligger i bakgrunden av allt det här har att göra med stora företag, stora pengar, människans klena förhållande till girighet och den tragiska verkligheten att naturen inte är fri eller gratis; precis som med allt annat har även fridlysta skogar en industri, och köparna är både mäktiga och utan skrupler.
En central händelse i intrigen, mot slutet av filmen, sker helt off screen (det vill säga det är en händelse som inte är med i själva filmen). Jag ska inte avslöja vad det är, men det är ett talande val av regissören Daniel Nettheim att inte filma själva scenen. Det påminner åskådaren om att naturen inte följer en fin dramaturgi, eller tar hänsyn till människans sentimentala känslor. Det som sker det bara sker. Djuren dödar varandra utan skuld. Människor, däremot, måste begå mord. Eller industri.
FREDRIK FYHR
OBS. The Hunter är distribuerad i Sverige via Atlantic. Det är ett bolag som skryter med sin utgivning av mindre filmer och så kallade ”filmpärlor”. Det är också ett bolag som, i min bok, är ökänd för sina slarviga DVD-utgåvor, framför allt deras köp-DVD:er som dom regelbundet lanserar med noll extramaterial. I den här filmen har dom dock gått steget längre i sin fumlighet och av någon anledning lanserat filmen med ett vrickat bildformat. Antingen har dom fått en konstig kopia, eller så är misslyckandet deras, men vänster och höger ytterkant av bilden är avkapad. Man får alltså i förtexterna veta att ”lem Dafoe” och ”Frances O’Conn” har huvudrollerna. Kan man bortse från detta är filmen värd att hyra.
2 svar på ”The Hunter”