Regi: Cary Fukunaga
Det här kan vara den mest ambitiösa Jane Eyre-filmatiseringen som någonsin gjorts. Charlotte Brontës roman från 1847 har filmats ungefär arton gånger, om man räknar med stumfilmer och miniserier, men jag tror inte att någon tidigare version lyckats göra en riktig film av berättelsen; det har bara varit filmatiseringar av en intrig. Men allt som är bra med denna Jane Eyre är bra, inte på grund av Brontës berättelse utan på grund av Cary Fukunagas regi. Inte på grund av Jane Eyre utan på grund av Mia Wasikowska som spelar henne. Inte Roechester, utan Michael Fassbender, som spelar honom. Stämningen är nästan lika mycket gotisk spökhistoria som kärleksberättelse. Den har Oscarnominerade kostymer, men borde ha nomineringar för foto och art design också. Väldigt mycket som är bra i filmen är bra på grund av hur det ser ut, förmedlas, känns. Blöt, klaffsig lera. Vind och löv, blåst genom hängande trädgrenar och risbuskar. Engelsk snålblåst mitt i natten. Tända stearinljus genom mörka stenväggar. Suggestiva stråkar. I en parodi hade Jane Eyre gått runt ett hörn och krockat med Nicole Kidman ifrån The Others, som en hoppa-till-effekt.
Eftersom berättelsen är så välkänd förvandlas en Jane Eyre-film, på samma sätt som filmatiseringar av Hamlet eller Dickens julsaga, gärna till en fråga om teknikaliteter. Hur har man gjort det den här gången. Kan karaktärerna tolkas annorlunda. Finns det en ”twist”. Jag har sett två tidigare Jane Eyre-filmatiseringar; dels den mest klassiska från 1944, med manus av Aldous Huxley och med Joan Fontaine som Jane Eyre och Orson Welles som Roechester. Den är fortfarande dramatisk och suggestiv, på grund av sin svartvita knarrighet, de många täta dimmorna och två skådespelare som aldrig haft mer idealiska roller. Den andra är veteranen Franco Zeffirellis film från 1996, med Charlotte Gainsbourg och William Hurt. Tanken där var, tror jag, att göra en mer autentisk och realistisk film men resultatet blev istället fyrkantigt och märkligt oromantiskt; skådespelarna verkade vara ute efter olika saker och vissa inslag föll platt. Där blev det väldigt tydligt att en känd berättelse inte fungerar som självändamål.
Det oväntade med den här filmen är hur effektiv den ändå är. Jag trodde inte att det skulle ske, men jag upplevde berättelsen som om jag aldrig hört talas om den. Manuset av Moira Buffini undviker redan från början känslan av repetition med att kasta om händelseförloppen så att vi börjar med en sån där hook någonstans ifrån filmens mittparti. Resten av filmen gör också allting rätt, vad mig behagar. Den fokuserar mindre på den lite omständliga första tredjedelen, där Jane Eyres tråkiga barndom gås igenom, den struntar klokt i att iscensätta den omtalade branden som uppstår mot slutet och den kapar även den lilla övertydliga slutklämmen som påminner för mycket om Snövit och de sju dvärgarna. Ändå är filmen två timmar lång och lyckas med att bli en gedigen, utmattande karaktärstudie i slutändan.
Bortsett från fotot och scenografin – som alltså både är vackert, förföriskt och sällsamt – står och faller filmens styrkor på skådespeleriet. Mia Wasikowska, som var det enda riktigt trevliga inslaget i Tim Burtons klonkiga Alice i underlandet, lyckas med att göra ”plain Jane” till en totalt trovärdig människa – Kanske är hon kaxigare än den Jane Eyre som har huvudrollen i Brontës bok men knappast mindre stolt. Också Michael Fassbender ger sig själv en tuff uppgift genom att verkligen börja med att göra Roechester till en oförsonligt kall gestalt. Han framstår i den här filmen mindre som den velande, förvirrade melankolikern han varit tidigare och mer som en bister typ i allmänhet. Tillsammans utstrålar dom i alla fall, bättre än några andra jag sett i dessa roller, två människor som verkligen älskar varandra men som också verkligen helst slapp.
Jane Eyre är, som många påpekar, en kärleksberättelse som främst handlar om självständighet. Jane och Roechester är inga romantiker. Dom älskar sig själva. Sättet dom vägrar flörta med varandra, och istället liksom nafsar på varandra med sardoniska kommentarer och maktspel, är vad hela historien går ut på. Det dunkla mysterium som intrigen livnär sig på är mindre viktigt, annat än som en förstärkare av filmens mer mystiska och vagt skräckromantiska tjusning. Det som den här Jane Eyre-filmen lyckas med är att göra det där spelet till något mer än teatral romantik. Dom är i Brontës berättelse halvfula karaktärer, något älskvärda, men ingen tidigare filmatisering har riktigt lyckats undvika frestelsen att göra dom mystiska och erotiskt laddade. Men Wasikowska och Fassbender gör dom till riktiga, tråkiga, gnälliga, tjuriga individer. Det låter tråkigt, men det är väldigt gripande.
Jag inser nu att jag inte bemödat mig med att gå igenom vad filmen handlar om. Det är inte helt demokratiskt. Den som inte vet vad Jane Eyre handlar om borde förmodligen läsa boken och sen, om den faller en i smaken, bedöma filmen. Själv har jag inte läst den, så jag kan njuta av att slippa jämföra. Jag kan istället jämföra den med filmen från 1944 och konstatera att båda är ungefär lika sevärda. Jag är förresten av åsikten att filmer helst inte bör vara så lojala mot sina förlagor; jag misstänker att den här Jane Eyre-filmen därför är den bästa Jane Eyre-filmen, om man betonar ordet film.
FREDRIK FYHR
Jane Eyre släpps på DVD 1/2
7 svar på ”Jane Eyre”