När det begav sig hyllades Victor Sjöströms Terje Vigen som ett mästerverk i svensk press – filmen var baserad på en dikt av Ibsen, och nu var det tydligen läge att acceptera filmen som konstform. DN:s ordinarie teaterkritiker Bo Bergman recenserade för första gången en film, nå hör och häpna, skulle den sketna lilla filmavarten döpas av det höga teaterväldets prästerskap jo jag tackar ja (att just Ibsen var med i bilden hade väl något med saken att göra). Filmen blev en framgång i Skandinavien men utomlands fick den ingen överdrivet stor uppmärksamhet – Sjöström fick visserligen efterhand åka till USA och göra film i Hollywood, men det var inte (som man gärna vill få det till) för att alla älskade honom där och verkligen inte för att Terje Vigen var populär. Den dök upp på amerikanska biografer först år 1920, varpå en ambivalent kritiker i New York Times skrev att den var ”på många sätt ovanlig och över medel men på andra sätt mindre märkvärdig i jämförelse med sina samtida konkurrenter”.
Redan på den här tiden fanns det en schism mellan de som försiktigt närmade sig idén om film som en konstform och de som inte förstod varför film inte bara fick vara ren underhållning (samt, förstås, de som på grund av den sistnämnda falangen fnös åt den första). Samma recension, som återfinnes här, nämner en annan film som inte ens kan förarga de som är ”mest aggressiva mot ’the movies'” eftersom ”den är inte pretentiös”. Sjöström, som i USA fick ”byta namn” till Seastrom, nådde heller ingen framgång, även om flera av hans filmer blev kritikerframgångar och hyllats i efterhand. And so the story goes.
Jag tycker ändå att det finns något smått mirakulöst med just Terje Vigen, på många sätt en tystlåten cinematisk milstolpe och (av vad jag har sett) Sjöströms mest okomplicerade och genuint mästerliga film. Det har inte att göra med att det är ett tidigt mästerverk, eller att det är filmen som ”till slut” etablerade konstformen, eller ens att den är en ”fulländad tolkning” av ”Ibsens sköna dikt” (som en annan svensk kritiker anno 1917 menade). Nej, som en tolkning av Ibsen är den rå och brutal och saknar nyanser, och konstformen var väl etablerad av de som vågade se det, och det är inte ett tidigt mästerverk utan snarare ett sent.
Mer specifikt fungerar Terje Vigen som en slutpunkt för den tablåstil som varit rådande fram till denna punkt – den estetik, framför allt finslipad i danska (och till viss del svenska) filmer under 1910-talet. Omkring 1917 hade kontinuitetsklippningen – principiellt samma typ av klippning som filmer har idag – mer eller mindre etablerats som en cinematisk standard, och USA var på väg att etablera sig som det övergripande filmland det fortfarande är. Man ser spår av detta även i Terje Vigen, även om filmen till största delen bygger på de enkla visuella principer som skandinavisk film fortfarande byggde på vid den här tiden: Den så kallade tablåstilen, alltså, där en statisk kamera grundade den centrala bildkompositionen, och där dirigeringen av skådespelare och händelser var minutiös.
Den uppenbara skillnaden, även ett år som 1917 och även med dessa medel, borde ha varit den enorma minimalism som Sjöström använde. En samtida dansk regissör som Benjamin Christensen avvek inte heller mycket från tablåstilen i filmer som Det hemlighetsfulla X (1914) eller Hämndens natt (1916) men de var fortfarande rena lekstugorna, med sina specialeffekter och höga tempon, infall av närbilder och expressionistisk estetik och inte minst lätt absurda melodramatiska intriger med många karaktärer och genuint oförutsägbara vändningar. Just Hämndens natt har en intrig som påminner om den i Terje Vigen – faktum är att den melodram som båda filmer berättar (där huvudpersonen gör ett ödesdigert misstag och får lida hela livet) var typisk för eran, och fortsatte in i 20-talet – men Sjöström var fortfarande inte främmande för att göra mycket blygsamma fyraaktare, filmer på runt 60 minuter, som Terje Vigen, och filmer nästan lika enkla och oansenliga som de som gjordes i filmmediets gryning.
Övergången till den ”moderna” kontinuitetsklippningen var mer subtil och övergående än övergången från stumfilm till ljudfilm, men den var icke desto mindre verklig och icke desto mindre av en revolution. Sjöström överlevde den genom att utvecklas i takt med den, och filmerna han gjorde i USA – som Han som får örfilarna (1924) och Stormen (1928) – kunde utan problem jämföras med samtida filmer av Murnau, Dreyer eller Pabst. Just därför är det så fascinerande att se Sjöströms tidiga filmer, som utan problem nöjer sig med en karg och återhållsam brist på effektsökeri. Det kan mycket väl finnas filmer gjorda efter Terje Vigen som också är gjorda i klassisk tablåstil och som är minst lika bra, men jag har aldrig sett någon. Den har dessutom en slående poetisk rättvisa i sin medvetna tidlöshet – liksom klipporna som tyst skymtar längsmed vågorna mitt under dramats (döda och förgångna) vredgade storm, så är också filmen karvad som en klenod av ödmjuk, fridfull anspråkslöshet i en tid som kokade av krig och rusade (rent cinematiskt) mot framtiden. Den symboliserar en slags öga i stormen, samtidigt som den avslutar ett helt cinematiskt kapitel.
Naturligtvis var inte det här Sjöströms avsikt – ingen kan överhuvudtaget säga vad de tar del av när en konstform är så ung som filmen var då – men sammanträffandet är så lämpligt att jag har svårt för att inte dra kopplingen. Bakom kulisserna var Terje Vigen resultatet av Sjöströms rastlöshet och missmod. Han var deprimerad av ett äktenskap som föll isär, och upplevde att alla hans filmer var mer eller mindre dåliga. Liksom Griffith på Biograph krängde Sjöström ut filmer åt ett framgångsrikt filmbolag, Svenska Bio, och rutinen skavde. Sommaren 1916 beviljades han akut semester – förmodligen högst motvilligt, eftersom sommaren var den centrala inspelningssäsongen för filmbolagen – och därefter var han redo att göra Terje Vigen. Legenden säger att han cyklade från Stockholm till Värmland (sin hemtrakt) vidare till Grimstad i Norge (Ibsens hemstad) vilket gav honom den rätta inspirationen, och så glad var han vid hemkomsten att han propsade på att få en skyhög budget och en lång produktionstid.
Det syns inga spår av denna romantisering och hybris i själva filmen, och det är för den delen svårt att förstå vart budgetens 60.000 kronor (onekligen en rekorddyr svensk produktion vid den här tiden) egentligen hamnade. Bortsett från kostym och ammunition till ett engelskt slagskepp syns ingen nämnvärt påkostad rekvisita, utan Sjöström utnyttjar istället landskapet så mycket som han kan. Det finns gott om filmer gjorda samma tid som ser betydligt mer avancerade och påkostade ut. Allt i Terje Vigen återgår hela tiden till dess enkelhet – det ser ut som en film gjord på sparsamma medel, snarare än kostsamma.
Så enkel är faktiskt Terje Vigen att jag nästan inte kan diskutera handlingen utan att avslöja allt som händer på några meningar. Det är också meningen – filmen bygger ju på en dikt, som lika gärna hade kunnat vara en ballad på ett skillingtryck. I filmens första scen ser vi Terje (spelad med manifesterande självklarhet av Sjöström själv) när han sitter gammal och grå i sitt lilla hus vid den klippiga kusten, medan de bittra vågorna dånar i natten. Han har vilda vindar i blicken själv, och hans själ har farit vilse. Nu sitter han tyst, ett med natten, utanför världen, utanför allt.
Berättelsen om hur det blir så är relativt förutsägbar men, tycker åtminstone jag, märkvärdigt effektiv. Vi får se Terje som ung man, vi får se hur han kämpa för att få mat åt sin hungrande lilla familj i en tid av krig, och vi får i en särskild drabbande sekvens se hur hans olyckliga öde hinner ikapp honom. Jag nämnde kontinuitetsklippning förut – Sjöström anammar parallellklippningen som man relaterar till Griffith, men han gör det oerhört mycket mer koncist och ofumligt, och genom att alltid låta Terje vara placerad nära vårt blickfång blir vi hjälplöst förlorade i hans kamp för överlevnad (åtminstone om vi upplever den råa empati som Sjöströms öppna och genuina spel uppmuntrar till). Under honom den karga stenen, eller det torra fängelsegolvet, eller de böljande vågorna som svarar all längtan i hans själ. Ovanför honom himlen med dess obrutna valv. Vinden drar genom ängar där ett par kors i marken står resta invid kullen som leder ner till avsatsen mot stranden. Landskapet genererar hela tiden den mystik, förundran och drama som gör att Sjöströms varje min- och utspel fylls av mänsklig närvaro istället för tomma teatrala gester. Det här är en film där bilderna andas berättelsens hjärta genom sättet fotot insuper naturens hårda förhållanden i något som liknar underdånighet.
Trots det simplistiska balladmönstret så finns det djup att utforska också i berättelsen medan den pågår. Filmen är i grund och botten en saga där kriget i sig är den egentliga boven i dramat, och filmen rimmar med det första världskrigets bokstavliga galenskap, med shellshockade soldater och en övergripande känsla av utdragen landsomfattande leda (vilket antingen är avsiktligt eller resultatet av någon slags psykodynamisk instinkt från Sjöströms sida); Terje har en rastlös själ som ung, och han suktar det vilda i naturen som bara en familj kan stilla; det är också för familjen han vill slåss, men det är också familjen som är det lättaste offret för naturens krafter, denna natur han har en sådan bittert förödande relation till. Terje är i olika delar av sagan vild och ohämmad, fragil och dödlig; en naturdriven omoralisk tingest som agerar i impulser, och en fredlig, jordbunden och sårbar familjeman med mycket att förlora.
Det är viktigt att betona att det är just en saga, en symbolisk vision, en lägereldsberättelse som varar under den oansenliga stund du ger den. Sjöström laborerar inte över dessa innebörder jag föreslår – de manifesteras i bilderna, bara genom det själva faktumet att sagan berättas, just så enkelt, just så glasklart. Det låter som bekväma förenklingar men varje bild i den här filmen är verkligen perfekt och den ena scenen följer den andra med en taktfullhet som är sammetslen.
Å ena sidan går det att förklara relativt enkelt – det pratas och förklaras för mycket på film, särskilt i moderna filmer, och de enklaste berättelser kan ge upphov till de mest geniala filmer, särskilt stumfilmer; det som krävs är de perfekta skådespelarna och det mest effektiva fotot och du har ett mästerverk.
Å andra sidan kan man säga att det är en fråga om kunskap. Sjöström visste vad han behövde göra. Han planerade berättelsen, scen för scen, såg till att varje scen var rätt uttänkt för bäst effekt. Han hittade de perfekta miljöerna och såg till (ihop med fotografen Julius Jaenzon) att låta dem bli del av berättelsen genom inramningarna. Han såg till att göra det han behövde göra i huvudrollen, och han klippte ihop filmen så att den andra scenens rörelse perfekt avlöste den enas. Det han gjorde var helt enkelt att berätta en historia på det enklaste, och i det här fallet också bästa, sättet. Det är inte svårt att göra om man förstår att de flesta krånglar till det för mycket, och har mer att säga än de förmår eller vice versa.
En fördel är att vi slipper konventionella karaktärsutvecklingar, pseudopsykologiska konflikter och de ständiga klichéer som moderna manusförfattare alltid lappar ihop sina lagom trovärdiga scenarion med. Terje Vigen berättar i tablåer och extremt tydliga handhänvisningar, men den gör det med takt och ton, enorm skönhet och direkt öppenhet till hjärtat. Medan den pågår känns det som en film som hela tiden bara börjat. Så plötsligt tar den slut, i samma känsla av pånyttfödelse, vilken i samma stund blir tidslöhet, och vi lämnas med känslan av att den här berättelsen alltid pågått, alltid pågår, aldrig slutar. Människor kommer tända och släcka sina lägereldar, och sagor som dessa binder samman dem i tid och rum. Det är makalöst att en sådan oändlighet kan komma ur något som tycks så enkelt.
FREDRIK FYHR
<- Possession.
-> … och sen var ingen kvar.
I mästerverk-serien har Sjöströms Körkarlen tidigare recenserats.
Terje Vigen är del av 2017 års jubileumsserie. Tidigare texter:
1917: Döende svanen, Till lyckan. 1927: Berlin, storstadssymfoni, Napoléon. 1937: Snövit och de sju dvärgarna. 1947: Den låsta dörren. 1957: Ung man med gitarr, Jailhouse Rock. 1967: Elvira Madigan, Gissa vem som kommer på middag. 1977: Bröderna Lejonhjärta, Peter och draken Elliott (1977, 2016), Stjärnornas krig. 1987: Begärets lag, Minnen av lycka. 1997: Titanic. Funny Games ’97. 2007: Funny Games ’07. Paranormal Activity, Transformers.
TERJE VIGEN: SKÅDESPEL I FYRA AKTER
1917, Sverige, 60 min, 35mm, tintad stumfilm, 1.33:1. Regi: Victor Sjöström. Manus: Gustaf Molander, Victor Sjöström, efter en dikt av Henrik Ibsen. Producent: Charles Magnusson. Huvudsakliga skådespelare: Victor Sjöström, August Falck, Edith Erastoff, Bergliot Husberg, William Larsson, Gucken Cederborg, Olof Ås, Julius Hälsig. Foto: Julius Jaenzon. Musik: Rudolf Sahlberg (originalmusik, 1917), Matti Bye (restaurering, 2007). Scenografi: Axel Esbensen, Jens Wang (arkitekter). Produktionsbolag: AB Svenska Biografteatern. Distribution: AB Svenska Biografteatern (35mm, 1917), Svenska Filminstitutet (DCP, 2017). Genrer och kategorier: Drama, klassisk melodram, symbolisk saga, sensmoral; stumfilm i 4 akter, mainstream (vertikal produktion). Premiär (svensk): 29 januari 1917.
Omdöme: Extremt saklig visuell illustration av en berättelse i versmått (av Ibsen) som använder varje beståndsdel av fotot och dess motiv, inklusive perfekta miljöer, utmärkt teknisk variation och intensivt skådespeleri för att gjuta liv och visuell poesi i varje beståndsdel av det som berättas. Regisserad med avhållsamhet och passion i precis rätt mängd och precis vid rätt tillfälle, och taktfullt berättad från början till slut så att narrativens helhet ryms på ett komplett och oerhört effektfullt sätt inom de fyra akterna; förutom de lyckade beståndsdelarna, och den vattentäta formen de utgör, uppstår också sublima möjligheter till tolkningar av bilderna, som i sin perfektion saknar diffusa frågetecken och därmed frambringar sin symbolrikedom ostört och uppenbart genom sig själva.
2 svar på ”Terje Vigen (1917)”