En teori jag har: Enkla filmer är egentligen svåra, och svåra filmer är egentligen enkla. Det finns mycket att säga om en film du känner igen, en film som verkar helt meningslös, en film du ser efter jobbet och vill koppla av framför – i de filmerna finns ideologierna du tar för givet, och sakerna du begär. En film som verkar krånglig, kanske långsam och svår, är däremot egentligen inte svår alls. Teoretiskt sett behöver du bara se en scen av den, uppleva vad du upplever eller tycka dig förstå vad du tycker dig förstå, och sedan stänga av, som man går från en tavla till en annan på ett museum. Om det var något att ha minns du det imorgon, annars glömmer du det.
Sofia Coppola är ett bra exempel – med hennes filmer har du all tid i världen. Visst, du ser dem en gång, men sedan följer de efter dig som varelser i It Follows. Hennes senaste film De bedragna verkar också börja när den slutar. Medan den pågår kanske du väntar på att den ska börja, eller på att något särskilt ska hända, eller på att du ska uppfatta att det ”betyder” någonting. Men den börjar inte förrän efteråt, du inser inte vad som hänt förrän du tänker tillbaka på det, och du har ingen aning om huruvida det ”betyder” något eller inte.
Mycket har att göra med tystnader, stämningar, en värld som är några färgtoner förskjuten – av tid, av plats, av teknik; De bedragna är vackert fotad, analogt, av Philippe Le Sourd, men det skulle inte förvåna mig om den digitala redigeringsprocessen varit gedigen, för filmens färger har en kylig, vagt syntetisk ton; vissa scener har en spöklik teknisk briljans, och ljussättning som i all sin osynliga oansenlighet måste vara… ja, det verkar omöjligt att de skulle ha fotats analogt… men, tydligen.
Genom denna unika visuella textur – förrädiskt kamouflerad – kan vi se huset, hur det vilar runt gården täckt av dimma. Det är ett hus som verkar vila. Mycket av vår tid går åt att bara betrakta, långsamt låta den här världen få sjunka in. Försöka förstå vad som hänt upp till denna punkt. Försöka förstå vad som kommer att hända dessa människor i framtiden. Platsen är Virginia, tiden är amerikanska inbördeskriget, huset rymmer en flickskola på sex elever och fröken Martha (Nicole Kidman), men… det finns något Lovecraftianskt över det. Det är som att kvinnorna är döda, och rör sig på andra sidan en hinna av det liv de levde bara för något år sedan. Nu är tillvaron tystnad och en höstgrå kyla. Slavarna har flytt plantagen. Vinnarna kommer att skriva historien. Vi ser en slags metaforisk gravkammare, en anekdotisk avkrok i historiens skugglandskap.
Men så är det samtidigt, också, enkelt. Medan hon är ute och plockar svamp hittar yngsta flickan Amy (Oona Laurence) den skadade yankee-korpralen McBurney (Colin Farrell) och hon lyckas bära honom till skolan, där hon omvårdas av en hektisk men, till sist, stabil miss Martha och äldsta ”flickan”, den fullvuxna och smått komiskt introverta Edwina (Kirsten Dunst). Edwina ser ut som att hon levt så länge på denna plats att hon blivit en emotionell mumie. Det är inte omöjligt att hon en gång var som Alicia (Elle Fanning), rastlös och infallsrik, definitivt den som med störst ögon och ivrigast temperament intresserar sig för den skadade McBurney.
En liten värld av samtalsämnen uppstår nu, i takt med att McBurney vaknar till liv och – först sängliggande, sedan med allt piggare iver – börjar kommunicera med kvinnorna. Coppola låter varje detalj stå i centrum medan den uppdagas – det finns en rättfram elegans i sättet Martha och Edwina utan pjosk tar hand om McBurneys fysiska sår, och det är deras robusta intellekt som utmanas när McBurneys närvaro växer i sin osynlighet, och oundviklighet. De måste – av diverse orsaker – låtsas att hans närvaro inte spelar roll. De gör det så bra att Coppola aldrig låter fasaden rämna, trots att saker händer… tja, när de måste hända.
McBurney själv, han är någon form av slug fan. Vi måste lyssna noga på vad han säger till de olika kvinnorna – som han träffar en och en – för att börja förstå att (men aldrig helt kunna säga hur) han spelar dem mot varandra. Han kanske har en stor plan på gång. Han kanske utnyttjar dem av rekreation, rädd för att bli upptäckt av fienden, eller kanske bara för att han inte har något bättre för sig. Eller, det är inte omöjligt, kanske att han verkligen inte ser själv vad han gör.
Jag brukar klaga på filmer som antyder saker till höger och vänster på en grund av luft (sushi–filmer, kallar jag det) men De bedragna är tjock och tät och har mycket lite luft. Den av Coppolas filmer den kanske mest påminner om är Lost in Translation (2004), inte för att den är romantisk utan för att den är lika enkel och oåtkomlig. När Scarlett Johansson viskar i Bill Murrays öra i slutet är det inte en stor scen bara för att vi inte vet vad hon säger – det är inte coolt, i sig, med en sådan scen. Det viktiga är att filmen lämnar så mycket utrymme åt att det ska betyda något, och den har gjorts på ett sådant sätt att det finns förutsättningar för det utrymmet. Det kommer inte av sig självt. Det krävs talang och minutiös teknik för att sådana ”luckor” i själva verket ska bli stora dimensioner, tankeplatser där vi kan röra oss.
Och De bedragna är inget om inte minutiös – varje karaktär blir ett landskap av personlighet; till viss del är det skådespelarna, till viss del manuset, till viss del Coppolas blick. Vi lär känna karaktärerna som man lär känna människor – deras personligheter är där, bara, och en stor del av poängen (med alla Coppolas filmer, skulle jag säga) är att vi är just människovarelser, som rör oss i de domäner som råkar vara våra mänskliga. I manusarbetet har Coppola tagit bort sidointriger från romanförlagan av Thomas Cullinan – här finns framför allt inte en incestuöst passage, och en sidointrig om en av plantagens slavar. Jag förstår hur hon tänker. Sådant kommer i vägen. Det är inte vad hon är intresserad av. En kontext får inte bli för definitiv – inget får bli för definitivt – hos Coppola, som vill göra filmer om tillvaro, människovärldar, sublima upplevelser.
Alla rättrådiga tolkningar spricker i sömmarna. McBurney är vår hjälte, på sätt och vis, eftersom han är nordstatare omringad av dekadenta sydstatare. Men de är kvinnor och han är en man, vilket gör att vi tycker om dem och misstror honom (förmodligen med rätta). Å andra sidan har de honom i sitt grepp, till någon mån, och han är en ”sitting duck” för fienden, som egentligen bara behöver komma in för en kopp kaffe för att hitta honom. Samtidigt, är de inte också soldater i sina kvinnokostymer och sina kvinnoplikter. Mycket har sagts om Coppolas ”instängda kvinnor” sedan genombrottet med The Virgin Suicides (1999) – men den parallellen blir inte helt självklar här. Dessa kvinnor kan tekniskt sett gå och göra andra saker med sina liv. Det skulle inte vara lätt, men även om tiden de lever i tynger ner dem så skulle fiktionen kunna ge dem styrka.
Istället hänger de kvar, liksom filmen efteråt, för att de väljer det. Kanske att de lider av en form av stolt passivitet, kanske de inte kan skiljas från tryggheten i det privata, kanske de egentligen inte vill vara… jag höll på att skriva ”fria”, men vem är nu egentligen ”fri”. Men kanske att de inte vill finna sig själva. Som Disneyprinsessor drömmer de om att se den stora världen, och de bråkar med sina fängelsevakter och förbannar världen de lever i, men när dörren öppnas på glänt (eller när hela huset blåser bort, vilket rent metaforiskt hänt här) och de får chansen att fly… då låtsas de som att de inget ser, de återvänder till vad de vet, rollen som liderskan, med ankaret på land.
I bakgrunden vilar också tanken, märkligt hemsk, att berättelsen inte betyder någonting alls – kriget kom, de blev kvar, McBurney kom, några saker hände och några hände inte. Det som hände hände framför allt dessa figurer, vars inre förblir lika gåtfulla och avlägsna för oss som andra galaxer.
De bedragna är kanske riktigt så bra som den är intressant, som samtalsämne, och stimulerande, som upplevelse. Ska man väga in berättelsen som faktiskt berättas (och det är rättvist att göra det) så kan man kalla den för en flytväst – den håller sig på ytan för att den är full av luft. Men man ska inte underskatta det fantastiskt intrikata och pillriga nätverk av omständigheter som finns inuti själva väven. Filmen påminner mig – inte så lite alls – om en novell, den typ av märkliga och ofrånkomliga novell som man kanske läser i tonåren och minns i resten av livet, som en konversation som aldrig avslutades, eller något du ville säga till någon någon gång men du har aldrig kommit runt till att minnas vad det var, fastän du av någon anledning aldrig glömt.
Men, till skillnad från litteraturen, är De bedragna en film – och för mycket film för många, säkert, eftersom den nekar karaktärer, narrativ och emotionalism på de sätt som dessa saker vanligen ges till oss. De bedragna är mer att likna till den där gamla Bob Dylan-refrängen: ”You know something is happening here, but you don’t know what it is”. Colin Farrell spelar Mr. Jones… ja, de flesta män gör väl det.
FREDRIK FYHR
DE BEDRAGNA
Originaltitel; land: The Beguiled; USA.
Urpremiär: 24 maj 2017 (Cannes).
Svensk premiär: 1 september 2017.
Speltid: 93 min. (1.33).
Åldersgräns och lämplighet: 11.
Teknisk process/print/bildformat: 35 mm, DI 4K/DCP/1.66:1.
Huvudsakliga skådespelare: Colin Farrell, Nicole Kidman, Kirsten Dunst, Elle Fanning, Oona Laurence, Angourie Rice, Addison Riecke, Emma Howard, Wayne Pére, Matt Story, Joel Albin.
Regi: Sofia Coppola.
Manus: Sofia Coppola, efter romanen av Thomas Cullinan och det tidigare filmmanuset av Albert Maltz och Irene Kamp.
Producent: Sofia Coppola, Youree Henley.
Foto: Philippe Le Sourd.
Klippning: Sarah Flack.
Musik: Laura Karpman, Phoenix.
Scenografi: Anne Ross.
Kostym: Stacey Battat.
Produktionsbolag: American Zoetrope, FR Productions.
Svensk distributör: UIP/Universal.
Finans; kategorier: Privata oberoende produktionsbolag (indie, drama, thriller arthouse); drama, kammarspel, romantik, erotik, svart komedi, arthouse, karaktärsstudie; klassisk treaktstruktur med en kort epilog, existentiell/modernistisk isbergskaraktär med inslag av teatralt kammardrama.
Betyg och omdöme: Bra film – mycket säreget och suggestivt drama, underdrivet och fördunklat på mycket gynnsamma och effektiva sätt, med en intrig som är lika effektivt dunkel som karaktärsporträtten är lysande nyansrika. Kan upplevas som paradoxalt tunn, eller tillkrånglad, men det är definitivt en minnesvärd film och den sitter väl ihop utefter vad den gör.
2 svar på ”De bedragna”