The Bar handlar om en brokig skara människor som måste samsas medan de är instängda under samma tak. Det hör till saken att de inte vet varför. De kan inte gå ut genom dörren. Bäst att inte titta efter vad som finns i källaren.
Det verkar vara en kul spinn på en gammal idé, även om det i själva verket är en gammal twist som, ett tag, låtsas vara en ny idé. Eller en idé om något nytt – något samtida, rättare sagt. Platsen är central, vi är någonstans mitt i Madrid, i ett oansenligt café, vars lokal är byggd i en byggnad som ligger i en korsning. Efter en stilig upptakt, när vi så smått undrar vem som är vem och vart allt ska bli av, blir någon skjuten i huvudet, kalabalik bryter ut och gatorna töms på folk snabbare än du hinner säga t-ordet.
Det är alltså nu man skulle kunna vara en duktig typ av socialkommentarisk fågelskådare och påpeka att det här ju är så ”angeläget” i vår tid – såklart kan man notera att alla de som stänger in sig i caféet tillhör olika kön och etnicitet; ja, de är alla ungefär lika stora stereotyper allihop. Den arabiska killen med skägg blir rätt tidigt misstänkliggjord – de övriga är businessmannen, den ytliga Cosmopolitan-kvinnan, den nördiga snubben, den inskränkta gamla kvinnan, den fascistiske ex polis-typen, et cetera.
The Bar är det senaste bidraget till mänskligheten från regissören Álex de Iglesias, som är en sådan tekniskt orienterad regissör som främst gör rituella genrefilmer som avverkar beprövade klichéer, och det här manuset kan ha legat i hans byrålåda sedan 90-talet. Det är inte en film som har något att säga om vår tid – det är bara, med flit, en till film av det slag som gjorts förut. Ta, tja, The Mist (2007), till exempel, Stephen King-filmen där folk blir instängda i ett köpcentrum på grund av monstren där ute. Var det också en kommentar på vår samtid? Väldigt häftigt av den att vara tio år före sin tid, i så fall.
Som en uppvisning av den här traditionen – ”Twilight Zone”, Night of the Living Dead (1968), kanske till och med moderna rysarklassikern [Rec] (2007) – så är Iglesias film rätt stilig, även om den rätt snart lossar i sina gängor och sakta men säkert rör sig mot en punkt då den helt enkelt inte kan fungera längre. Dysfunktionaliteten går att ana redan i början av filmen – där den halvrealistiska paniken är lika elegant som skådespeleriet är överdrivet och karaktärerna stereotypa – och det blommar därefter långsamt ut.
Det instängda gänget känner rätt tidigt att saker inte står rätt till – konspirationer kastas hit och dit, det pratas väldigt mycket, och till slut börjar figurerna undra om de ens upplever vad de tror att de upplever. Kanske en av dem bara drömmer? ”Vems dröm? Är det din kanske?!” – Det finns en härlig absurdism i sådana stunder, när karaktärerna hatar varandra så mycket att de vill ut ur den andres drömmar, och därigenom sluta existera… antar jag. Hursomhelst, drömargumentet är lite skrangligt. Vad gör de med det Rodney Dangerfield-liknande liket som de släpat ner i källaren? Borde inte det förvandlas till en zombie närsomhelst?
Själva behöver vi inte undra, dock. Vi vet att vi tittar på en film, och en del av filmens problem är Iglesias slaviska relation till genrens form, där vi bara kan se överspelande representationer av stereotyper (istället för gestaltningar av riktiga människor), upprepningar av rutiner och ritualer som vi sett i hundra andra filmer (istället för oväntade och genomtänkta händelseutvecklingar), effektsökande tekniska lekar runt samma skämt och samma våldsamheter som en gång i tiden (låt säga 1978, när Romero gjorde Dawn of the Dead) inte var en ritual utan något banbrytande.
Filmen har inget annat val än att dra in sina twister och vändningar, där alla figurer reagerar med sina överraskade miner, som om det ena inte lika gärna skulle kunna hända som det andra. Däremellan sitter skådespelarna fast med pretentiösa dialoger vars meningslösa pekpinne-symbolik ersätter all slags filosofisk ambition – för, återigen, stereotyper har inte så mycket överraskande saker att säga. En man erkänner att han bara kunnat ligga med sin fru om hon hade sexiga underkläder på sig – en annan man undrar om det inte är ”lite perverst”. Därefter pratar han om hur han saknar sitt jobb som polis, då han slapp tänka på saker som hem och ansvar för sitt eget liv. Den andra killen undrar om det inte är ”lite fascistiskt”… Vad ska man säga om ett sådant replikskifte? ”Coolt skrivet”?
Sådana ansträngda passager lyckas inte ge oss någon anledning att ta filmen på allvar – karaktärernas misstro, mysteriet om vad som händer dem, om de ska klara sig ut levande eller inte; skådespelarna försöker hela tiden leva upp till filmens oundvikligheter, dess självupptagna genresekt-uppvisning, istället för att låta de uppvisningarna spela mot rollfigurerna istället. När den skäggige killen blir den förste att anklagas så är det inte mer intelligent eller relevant än sättet den där modetjejen (Blanca Suárez) straffas mot slutet, eftersom hon i början av filmen uttrycker en von oben-attityd mot caféets klientel och karaktär. Därför känner sig Iglesias manad att förnedra henne riktigt ordentligt i slutet.
Och – tänka sig – i slutet av filmen får hon ränna runt i underkläder, i en kloak som ser märkligt erotisk ut för att vara så skitig, och en kamp som ter sig märkligt lustfylld för att tydligen ge henne så mycket lidande. När de andra i sällskapet följer henne – överviktiga medelålders män i smutsiga kallingar, en hemlös man som inte duschat på en vecka, och normalmulliga tanten Carmen Machi – så får vi konstigt nog inga vinklade grodperspektiv med massor av höfter, ben och utstuderat ljussatta bröstpartin.
Jag är inte genuspolisen – The Bar är först och främst bara en maskinell genreuppvisning som vilken som helst annan, och det går att se de sexistiska klichéerna som en typ av maxad satir… ja, i Sharknado-filmer, eller så. Men när en film poserar med tillräckligt många ambitioner (som The Bar gör) så är det min plikt att syna bluffen. Vilken film som helst idag kan få all möjlig typ av kredd som de inte är värda, och det närmaste The Bar kommer ett budskap är att tjejer som tycker om tjejiga saker, och som ser ner på saker de tycker är sunkiga, förtjänar att förintas psykiskt – för alibits skull säljs det som skräck, men i alla verkliga avseenden är det porr.
Så mycket för den sociala kommentaren.
FREDRIK FYHR
THE BAR
Originaltitel; land: El bar; Spanien, Argentina.
Urpremiär: 15 februari 2017 (Berlinale) juni 2016 (Estland, Lettland).
Svensk premiär: 28 april 2017 (begränsad), 23 augusti 2017 (VOD).
Speltid: 94 min. (1.34).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: codex (Arri Alexa?)/DCP/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Blanca Suárez, Mario Casas, Carmen Machi, Secun de la Rosa, Jaime Ordóñez, Terele Pávez, Joaquín Climent, Alejandro Awada, Jordi Aguilar, Diego Braguinsky, Mamen García, Daniel Arribas, Paco Sarro, Mari Giner, Tony Lam, Mariano Andrés, Sue Flack, Daniele Fileti, Miguel Fajardo.
Regi: Álex de la Iglesia.
Manus: Jorge Guerricaechevarría, Álex de la Iglesia.
Producent: Carolina Bang, Álex de la Iglesia, Mercedes Gamero, Mikel Lejarza, Kiko Martínez.
Foto: Ángel Amorós.
Klippning: Domingo González.
Musik: Carlos Riera, Joan Valent.
Scenografi: José Luis Arrizabalaga, Arturo Garcia.
Kostym: Paola Torres.
Produktionsbolag: El Bar Producciones, Atresmedia Cine, Nadie es Perfecto, Mampa Films, Pokeepsie Films.
Svensk distributör: Lucky Dogs (DCP, 2017).
Finans; kategorier: Privat ad hoc-bolag i samarbete med diverse produktionsbolag (halvindie, genre); thriller, mysterium, komedi, delv. fantasy/science fiction; eskalerande situationsbunden high concept-intrig, enrummare.
Betyg och omdöme: Medel – arketypisk, episod-liknande high concept-story i fantasy- och skräckgenren, tekniskt professionellt gjord, men utan överdrivet minnesvärda tillägg och sinkad av en pretentiös ton som skyltar med tematik som det stereotypa manuset inte kan leva upp till intellektuellt.