Det var länge sedan jag såg Rachel Weisz i något, och i början av Complete Unknown undrade jag om hon verkligen var en så dålig skådespelare som hon verkade vara i den här filmen… men det var mitt fel. Det är Alice, hennes rollfigur, som är en dålig skådespelare. Weisz gestaltar henne bra, för vad det är värt.
Alice kommer från ingenstans, och ingen vet vart hon försvinner. Alla som träffar henne förutsätter att hon heter Alice, och att hon jobbar med det hon jobbar med. Hade de träffat henne några år tidigare hade hon kanske sagt att hon hette något annat. Det hade varit lika övertygande. Vi förutsätter att människor är vilka de utger sig för att vara. Ingen kan ana att Alice förut hette Jenny, eller att hon kommer heta något annat imorgon.
Det är förvirrande även för Tom (Michael Shannon), som är den som känner igen Alice. Fast när de var ett par hette hon Jenny. En dag försvann hon spårlöst, så döm om hans förvåning när hon nu flera år senare står där igen. Men nu heter hon Alice, och hon dejtar en arbetskollega som tar med henne på en fest. Själv är Tom, som man säger, lyckligt gift och har sitt på det torra.
Vilket betyder att har ett tråkigt jobb som inte ger honom något, och att hans fru Holly (Erin Darke) oundvikligen är personen han träffade när Jenny försvann.
Om det här hade varit en bättre film hade jag kunnat låta bli att kasta ljus på de här sakerna, som absolut är filmens starkaste kort – spänningarna runt det där middagsbordet har potential, och ingen kan som Michael Shannon på samma gång utstråla sårbarhet, oro och styrka i en och samma blick. Den blicken faller på Alice, som socialiserar med människorna runt bordet och stiftar nya bekantskaper till höger och vänster, alltmedan hon ignorerar Toms förbluffade ansikte. Om filmen hade stannat där hade de haft en hemlighet värd att behålla.
Problemet med Complete Unknown uppstår så fort de går ut på balkongen och börjar prata om sitt förflutna – det sker visserligen efter en viss uppbyggnad, men allt är klippt efter det. Stämningen dem emellan avtar och vi sitter kvar i en båt på drift, tillsammans med två talanger som ror så gott de kan.
Berättelsen handlar, teoretiskt sett, om vårt behov av att börja om på nya kulor, vår längtan efter andra liv och våra drömmar om att vara andra människor – och också om ansvar, vart begäret upphör och det så kallade livet börjar. Tom och Alice försvinner ut på en nattlig odyssé där tanken är att de ska prata ut och försöka bli kloka på varandra, men regissören/manusförfattaren Joshua Marston anstränger sig inte direkt för att göra det på liv och död. Tom är passivt liknöjd med situationen han är i, oförmögen att erkänna att Alice vände upp och ner på hans liv. Alice, i sin tur, borde vara en tragisk, förvirrad eller fascinerande rimlig figur, men hon blir varken eller; de är två hypoteser, som tagna ur en pjäs smart nog att vara symbolisk men inte bra nog att vara något mer.
Vid det laget Tom och Alice träffar ett gammalt par – något oväntat spelade av Danny Glover och Kathy Bates – verkar Marston tro att han har oss i sitt grepp och att vi kommer att intressera oss för allt som händer dem. Det som istället händer är att Glover och Bates stjäl showen; de har inte många scener, och de har inte mycket att göra, men alldeles oavsett faktumet att de ”symboliserar” något (gammal kärlek som aldrig rostar, den obligatoriska ”kontrasten” till Alice och Toms situation) skapar de lite liv och känsla i en film som i övrigt förklarar och diskuterar vad den vill handla om istället för att bara handla om det.
Marston är en regissör som är lite svår att närma sig, för bristerna i hans filmer känns här etablerade, som om han inte verkar ha någon tanke på att bli mer ambitiös – jag har visserligen inte sett hans hyllade genombrottsfilm Maria Full of Grace (fastän jag haft över tio år på mig) men hans senaste långfilm The Forgiveness of Blood (2011) var ett lågmält drama om en blodsfejd i Albanien som hade liknande problem som Complete Unknown; fascinerande idéer, ja, helt klart litterära och begåvade, men man måste undra hur intresserad han faktiskt varit av att gestalta de idéerna.
Det är en lärdom för filmskapare: Varje replik och varje klipp måste räknas. Tematik är inte olja som man kan massera in i publiken, och inte heller kan man servera den på ett silverfat. Man måste till någon mån också fresta publiken, och i akuta fall bara mula den med det man har att ge. Att vara lågmäld och subtil är en sak, har man en bra berättelse är det oftast en styrka, men man kan inte ”underdriva” en hel film från topp till tå. Då får man nästan ingenting, och liksom Alice själv går man upp i rök och det finns inget där att få grepp om, fundera över, minnas, känna.
FREDRIK FYHR
COMPLETE UNKNOWN
Originaltitel; land: Complete Unknown; USA.
Urpremiär: 25 januari 2016 (Sundance).
Svensk premiär: 3 april 2017 (VOD).
Speltid: 91 min. (1.33).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: codex (Arri Alexa)/DCP/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Rachel Weisz, Michael Shannon, Erin Darke, Kathy Bates, Danny Glover, Zach Appelman, Michael Chernus, Azita Ghanizada, Omar Metwally, Frank De Julio, Condola Rashad, Chris Lowell, Tessa Albertson, Kelly AuCoin, Blake DeLong, Charlie Hudson III.
Regi: Joshua Marston.
Manus: Joshua Marston, Julian Sheppard.
Producent: Lucas Joaquin, Lars Knudsen, Jay Van Hoy.
Foto: Christos Voudouris.
Klippning: Malcolm Jamieson.
Musik: Danny Bensi, Saunder Jurriaans.
Scenografi: Tommaso Ortino.
Kostym: Ciera Wells.
Produktionsbolag: Parts and Labor, Heron Television, Great Points Media.
Svensk distributör: VOD.
Finans; kategorier: Mindre filmbolag i samarbete med mediebolag o dyl; drama.
Betyg och omdöme: Medel – intressant idé som aldrig får blomma ut på grund av generiska karaktärsporträtt, en för svagt betonad regi och en tematik som hela tiden förklaras istället för att antydas.