Camino är inte en dålig film om man tycker om att se folk springa runt i djungeln och kallblodigt försöka ha ihjäl varandra. Den innehåller mycket som jag själv har rätt svårt för – en pretentiös stil som tycker att varje ögonblick är ett wow-ögonblick, och inte minst scener där män misshandlar och mördar kvinnor under täckmanteln att de är onda och deras handling därför moraliskt förkastlig (men är inte slagen och sparkarna märkligt lika stötar och fejkade orgasmer i porrfilmer?).
Men det där är ”off the record”, och ett annat samtalsämne. Camino är en rapp, rå och mestadels underhållande film, snygg och välgjord, med en story som står för att den är tunn. Den handlar om folk som springer runt i djungeln och kallblodigt försöker ha ihjäl varandra, och den ger inte sken av att vara något annat än en film om folk som springer runt i djungeln och kallblodigt försöker ha ihjäl varandra. Som en film om folk som springer runt i djungeln och kallblodigt försöker ha ihjäl varandra är den alltså rätt bra.
Man kan kalla den tajt. Den är gjord av en icke obegåvad genrefilmare vid namn Josh Waller och den har den karismatiska Zoë Bell i hvuudrollen. Bell, kanske du vet, är en australiensisk stuntkvinna som fått en blygsam skådiskarriär via Quentin Tarantino, hennes mest oblyga fanboy; det var hon som klängde sig fast på den där Dodge Challangern i det vanvettiga slutet på Death Proof (2007). Hon är käck och glad som en Friskis & Svettis-ledare, men hon utstrålar mer våghalsigt äventyr än Indiana Jones.
Waller och Bell har tidigare samarbetat i en film vid namn Raze (2014) där hon spelade en kvinna som blev kidnappad av en galning, och som därefter var tvungen att slåss till döden i en källare, mot en annan kidnappad tjej. Jag har inte sett Raze, men att döma av Camino så tror jag säkert att Raze var en utmärkt film om kidnappade tjejer som slåss till döden i en källare.
Storyn här är så specifik att man först tror den är byggd på verkliga händelser – den utspelar sig 1985 och Bell spelar Avery Taggert, en prisbelönt krigsfotograf som hamnar på sin karriärs förhoppningsvis farligaste uppdrag. Hon hänger på ett gäng ”missionärer” i Colombia, ledda av en Castro-liknande figur vid namn Guillermo (Nacho Vigalondo). Tanken är att gruppen ska ta hand om fattiga människor i skralt utspridda byar, men den som sett Rovdjuret (1987) kan ana att den råbarkade gruppen har mer att göra med gerillakrigsföring än missionärsarbete.
Kicken kommer när Taggert smyger upp ur bunken en natt och tar ett foto på verkligt vedervärdiga krigsförbrytelser. Utförda av Guillermo, som visar sig vara allt annat än en fredskämpe. Snarare är han en hetlevrad psykopat med storslagna idéer om sig själv. Han är uppenbarligen livsfarlig, eftersom han ljuger så att han tror sig själv – Guillermo är en man som dödar ett barn i ena stunden, bara för att i andra vara övertygad om att han inte gjort det ingen sett honom göra.
Men Taggert har fotobevis och det gör henne jagad. Därefter har vi resten av filmen som består av… ja, folk som springer runt i djungeln och kallblodigt försöker ha ihjäl varandra. Camino är alltså en klassisk överlevnadsfilm, där Taggert visar sig vara en seglivad typ; en slags blandning av John McClane, Rambo och Katniss Everdeen, och en del av poängen är att hon tar lika mycket stryk som hon får.
Det är till filmens fördel att Waller har en känsla för rytm och action, och att han använder sig av talangen hos fotografen Noah Greenberg som hjälper djungeln att bli en karaktär i filmen, men det är Bell som är filmens stora behållning. Waller lyckas visserligen inte få ut hennes potential på samma sätt som Tarantino, men det är å andra sidan en svår regissör att matcha. Bell är fortfarande huvudpersonen, figuren som ska kämpa, lida och överleva, och med en mindre talang hade det inte funnits någon anledning att bry sig.
En annan positiv aspekt av filmen är att den inte är så urbota cynisk och deprimerande som den inledningsvis ger sken av att vara. Här är Nacho Vigalondo till hjälp i rollen som skurken, en verkligt förvirrad figur som inte förrän det är försent inser att hans själ är omöjlig att rädda. Det finns en katolsk ångest här någonstans, i synnerhet kännbar i det pseudopoetiska slutet som innehåller några av filmens bästa scener.
Vigalondo är själv regissör, och det märks att han, liksom alla inblandade, varit på hugget här. Kanske det är för att de själva verkligen velat göra filmen, och att de haft en känsla för hur de ska göra den, som den blivit så pass lyckad som den ändå blivit. Det vore förrädiskt av mig att rekommendera filmen för hårt, för då skulle dina förväntningar bli för höga, men jag kan inte förneka att Camino åtminstone har tillräckligt med kött, blod och hjärta för att dess puls ska slå.
FREDRIK FYHR
CAMINO
Originaltitel; land: Camino, USA.
Urpremiär: 26 september 2015 (Fantastic Fest, USA)
Svensk premiär: 23 januari 2017 (VOD).
Speltid: 103 min. (1.43).
Åldersgräns och lämplighet: 15
Teknisk process/print/bildformat: codex(?)/D-Cinema/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Zoë Bell, Nacho Vigalondo, Francisco Barreiro, Sheila Vand, Tenoch Huerta, Dominic Rains, Nancy Gomez, Jason Canela, Kevin Pollak, Norman Martinez.
Regi: Josh C. Waller.
Manus: Daniel Noah.
Producent: Ehud Bleiberg, Daniel Noah, Josh C. Wallner.
Foto: Noah Greenberg.
Klippning: Brett W. Bachman.
Musik: Pepijn Caudron (Kreng).
Scenografi: Jess T. Johnston, Susannah Honey.
Kostym: Carly Molnaire, Shi Tang.
Produktionsbolag: Bleiberg Entertainment, ass. La Panda, Organically Grown Productions
Svensk distributör: Netflix (VOD).
Finans; kategorier: Independentbolag i samarbete; action, äventyr, överlevnads
Betyg och omdöme: Över medel – våldsam jaktfilm med tunn high concept-premiss som inte riktigt matchar det svulstiga utförandet; dock tillräckligt skickligt gjord (vad gäller rytm, stämning och skådespeleri) för att gå i mål som tillfällig underhållning.