Topp 13 – Guilty Pleasure-rysare

Jag är egentligen inte mycket för begreppet guilty pleasure. En människas behag är oskyldiga!

Guilty pleasure, för den som inte läst grundkursen i modern popkultur-lingo, syftar till en film (i det här fallet) som man måste erkänna att man tycker om ”fastän den är dålig”. Jag använder inte begreppet eftersom det känns anknutet till idéer om ”god smak”. Ungefär som att man ska smussla med att man gillar en viss typ av film, eller musik, bara för att den inte anses god nog.

Så är inte fallet med dessa tretton filmer – som verkligen är ”guilty pleasures”. Jag har försvarat många filmer som anses vara mycket dåliga – M. Night Shyamalans The Happening (2008) är kanske den mest iögonfallande – men att vara i minoritet är inte samma sak som att ha en guilty pleasure. Jag tycker att The Happening är en ganska kul och intressant film som man inte ska ta på så stort allvar, och jag tycker det är en missförstådd film, regisserad på ett sätt som inte faller folk i smaken (och präglad av en stämning och en attityd som människor inte verkar kunna ta på allvar) men inte i grunden misslyckad på något sätt.

Här har vi istället en lista på tretton skräckfilmer som jag själv tycker är dåliga, rent ”objektivt”, men som jag ändå är oresonligt attraherad av och kan återkomma till flera gånger – alternativt filmer som väl kan fungera som någon slags flyktig underhållning, men som verkligen inte förtjänar entusiasmen jag känner för dem.

CURTAINS (1983)

Detta är egentligen ett samlingsnamn för alla kanadensiska slasherfilmer. För, jo, Kanada var en ganska ivrig producent av slasherfilmer under 70- och det tidiga 80-talet. Vissa av dem var bra, andra mindre bra, poängen var att de var kanadensiska – knarriga, vintriga, präglade av en riktigt skum och trög känsla som var märkligt behaglig (helt nyktert menat, tror jag). Kanske Curtains var rätt bra. Jag har bara sett den en gång (jag tar tillfället i akt att gå emot mig själv på en gång här) men jag blir ofta sugen på att se den igen – Terror Train och Prom Night, andra kanadensiska titlar, känner jag mig mindre manad att gå tillbaka till. Som Jamie Lee Curtis sa om sin medverkan i Prom Night: ”Prom Night was Prom Night. I mean, it was Prom Night”.

DAMIEN – OMEN II (1978)

Vad är det med Omen II som gör att jag hellre ser den än Richard Donners original? Jag har ingen aning. Originalet är en tät, välgjord, skicklig film. Tvåan är en tvåa på alla sätt och vis. Det kan vara en blekhet, en känsla av vinter, av någon anledning börjar jag alltid nynna på ”California Dreamin'” varje gång jag tänker på Omen II. Den är som sagt inte speciellt bra, alls, men jag kan inte förneka att jag sneglar åt dess håll lite då och då.

DEEP BLUE SEA (1999)

”My head is like a shark’s fin!” för att citera LL Cool J, som spelar kock som nästan dör i sin egen ugn (lång historia) samt får äran att utbyta ”brother”-hälsningar med Samuel L. Jackson (stelt… stelt!). Renny Harlin går inte till historieböckerna som världens mest sofistikerade regissör, men den här korsningen av Agatha Christie, Alien, bassängaction och pre-Sharknado-hajraffel är i min bok oresonligt oemotståndlig. Den geniala intrigen går ut på att alzheimers botas genom haj-DNA (typ). Hajarna i fråga finns i ett ”flytande Alcatraz” ute i ”havet” – en brokig skala skådisar som följer talangskalan Stellan Skarsgård-Michael Rapaport får överleva när hajarna blir supersmarta (tydligen ”en bieffekt av att öka hjärnmassan”!) – eller rättare sagt dö… Är detta nonsens? JA! Mums.

D-TOX (2002)

När vi ändå är i farten, här har vi en till ”folk är fångade på isolerad plats och tas av daga en efter en”-film. Denna är riktigt sunkig, gjord under Sylvester Stallones sunkigaste karriärsdal, och den bör bara ses på sunkiga dagar. Men ändå. Eventuellt är det psykologiska aspekten av filmen – Sly spelar polis som ska komma över minnet av sin mördade fru genom att stalkas av hennes aldrig upphittade mördare – som ger en något fejk-mysig prägel på den här ganska supervåldsamma och osmakliga historien, som saknar allt var originalitet eller stil heter. Men den har rollistan Charles S. Dutton, Kris Kristofferson, Jeffrey Wright, Tom Berenger, Stephen Lang och Robert Patrick, samt repliker som ”That shit you swallowed won’t digest!”

HALLOWEEN 4 (1988)

Michael Myers kunde inte dö, och Donald Pleasence verkade drivas allt närmare galenskapens rand på grund av det. Det gjordes många… många… sunkiga slashers på 80-talet men av någon anledning är det Halloween 4 som fastnat i mitt huvud som ”80s Slasher – The Movie”. Det är, på det stora hela, en halvdan remake på John Carpenters original med en spin-off-intrig rörande Jamie Lee Curtis dotter… samt gänget obligatoriska tjugonåntings-som-ska-vara-tonåringar. Rent objektivt kan man argumentera för att det här är den bästa uppföljaren till Halloween – tvåan är uselt regisserad, trean är ett skämt (som fått en absurd renässans de senaste åren), femman är mycket fånig, sexan är obegriplig (även om den introducerar världen för en mycket bortkommen Paul Rudd), H20 funkade inte och Halloween: Ressurection (2002) bör du ha glömt, alternativt bör du aldrig tänka på den titeln mer i ditt liv. Samtidigt kan man inte kalla det för mycket till film. Jag gillar doktor Loomis skvatt galna uppenbarelse, den sena 80-talsestetiken och en härligt onödig scen som innefattar en full präst i en skranglig pickup-truck.

HOLLOW MAN (2000)

Paul Verhoevens sista spasm i Hollywood är en vedervärdig film, egentligen, där Kevin Bacon spelar doktorn som blir ”den osynlige mannen” bara så att han kan gå runt och trakassera folk sexuellt. Lynnigt är det dock, och man måste någonstans beundra den psykologiska tågolycka som är den här filmen, som i övrigt har en formula-story och liknande pizza-sunk som D-Tox.

JAG VET FORTFARANDE VAD DU GJORDE FÖRRA SOMMAREN (1998)

Right. Fortfarande. Inte ens ettan. Återigen rör det sig om folk som är fast någonstans och ”försvinner”, oförmögna att ta sig därifrån. Det verkar (ej menat med flit) avslöjas som min fetish och jag får skylla på att jag fascinerades oerhört mycket av Alien (1979), som jag såg när jag var ganska pytteliten. I den här filmen är det Jennifer Lowe Hewitt som åker till en karibisk ö med Mekhi Phifer, Freddie Prince Jr (från ettan) och Brandy… ni vet, Brandy. (Ingen som minns Brandy?). Där kommer Kapten Krok-mördaren från den förra filmen tillbaka, vilket bland annat leder till att en haschrökande reggae-Jack Black råkar illa ut i en pool. Karaktärerna är så korkade att de vinner en tävling där de svarar att Rio de Janeiro är huvudstad i Brasilien (detta reagerade jag starkt på till och med när det begav sig, men det kan ha haft att göra med att jag gick i mellanstadiet och just haft prov om Sydamerika eller något).

LANGOLJÄRERNA (1995)

OK, så vad gäller Stephen Kigns miniserier så är det mesta en fråga om generationer. Folk som är äldre än jag vurmar för Tobe Hoopers Salem’s Lot (1979) som jag tycker är en torftig snarkfest. Å andra sidan kan jag inte sticka under stol med att miniserien Langoljärerna på det stora hela är VÄLDIGT torftig, och kanske en snarkfest för den som ser den idag. Jag kan dock inte förneka att jag fortfarande tycker att det är mysigt att se denna rollista – idel karaktärsskådespelare i flera King-stereotypa roller – råka ut för en högst märklig flygresa. När jag var liten tyckte jag detta var ohyggligt läskigt, och jag läste även kortromanen som serien byggde på med handsvett. Nu är det… eh, lite mer fånigt. Eller mycket. Men det är svårt att hålla, eller bry sig om, det kritiska fokuset här.

THE LOST WORLD: JURASSIC PARK (1997)

Det här kanske inte tekniskt sett är en skräckfilm, men när vi ändå rör oss i mitten av 90-talet så är den värd att nämna. Till och med jag har erkänt att detta kan vara Steven Spielbergs sämsta film – åtminstone hans minst personligt regisserade – men så jäkla dålig är den inte. I samband med att den (betydligt sämre) Jurassic World kom så pratades det plötsligt om The Lost World som om den var något slags vanhelgande hån mot mänskligheten. Det är fortfarande en snygg, stiligt producerad film – och ja, jag har något slags oklart behov av att se om den då och då. KAN det ha att göra med att karaktärerna är fast på en ö och inte kan ta sig loss? Kanske. Det är också med den murriga färgskalan, John Williams dämpade musik, känslan av vildmark och ”backstage”-artat i idén om en ”Site B”-ö som jag tilltalas av. Som koncept är det ingen dålig uppföljare – att göra vildmarksfilmen, ”the real deal”, där originalet var den fina attraktionen, själva ytan. Sedan att det inte riktigt är filmen det skulle kunna vara… tja, ingen är perfekt. Eller… InGen?

SCREAM 2 (1997)

Nittsju, nittisju, vart har du tagit vägen nu. Nästan ingenting funkar i Scream 2 i slutändan, men jag älskar nästan allt med den. Marco Beltramis musik. Den skumma collegemiljön. Courtney Cox’ hårslingor. Förolämpningar som ”phonehead”.

SKRÄCKEN HAR 1000 ÖGON (1970)

Jä!

SPASMO (1974)

Detta är en extremt märklig film. Jag saxar ur min gamla Italohorror-tematext: Det börjar med att någon slags kåt playboy (österrikiska Robert Hoffman) på en strand hittar en medvetslös tjej (Suzy Kendall) som han först tror är död. De bekantar sig med varandra på en gång, och sitter snart i hans bil och myser. Han kallar henne kärleksfullt för “en liten hora” och hon ler tillbaka och tvingar honom att raka bort hans dumma skägg (“I have my standards!”). De åker hem till honom och ska ha sex men när han står i badrummet för att raka bort det där skägget hoppar en fjantig, nikotingul lönnmördare in genom fönstret och försöker döda honom av helt obegriplig anledning… och detta är bara femton minuter in i filmen! Intrigen som följer är verkligen svår att förklara, för när man väl ser på filmen så fattar man ingenting. Hoffman och Kendall försöker lösa ett mysterium som verkar vara sin egen gåta – Ingen är mördad så vad letar de efter egentligen? Vad handlar filmen ens om? Varför är alla ledtrådar så konstiga? Varför går ingen till polisen? Vem förföljer dem? Framför allt: Vem har hängt upp en massa uppblåsbara sexdockor i skogen? Varför ser vi på dem? Hur kan karaktärerna vara så stela och mystiska på samma gång? Varför pratar alla så konstigt? I synnerhet den engelska dubben är fantastisk och låter som om någon kört italienskan genom Google Translate (“You lousy motherfuck!” – “We must try to behave like rational human beings!” – “I am Malcolm – You are intruders!” – “It’s all so absurd, meaningless. And what is absurd is dangerous!”).

ZOMBIE FLESH EATERS II (1988)

Alla som vet något om italiensk skräck vet att det inte är den genre man går till för att studera konventionell kvalité… men Zombie Flesh Eaters II, eller Zombi 3, eller Zombie 2, är verkligen ett ruttet ägg till film. Den regisserades av den dräggige Bruno Mattei, efter att legenden Lucio Fulci fått nog av hans manér och hoppat av skutan (de skulle spela in filmen tillsammans, men enligt Fulci var Bruno ”bara intresserad av att ligga runt”). Filmen innehåller repliker som ”I’m feeling better now, Patricia, but I’m thirsty… for your blood!”

FREDRIK FYHR