Fredrik Fyhr

Tidvisa rapporter och osorterade telegram

Born to Be Blue

born-to-be-ble

Det är verkligen svårt att göra filmer om verkliga människor. Film är till naturen syntes, fejkeri, illusion, symbolism. Riktiga människor är riktiga människor, i den riktiga världen. Filmens värld är liten och trång om man jämför med verkligheten. När man tar in en riktig människa, som till exempel Chet Baker, och försöker stoppa in honom i en fiktion så har vi redan ett problem. Det är ju inte Chet Baker, och filmen Born to Be Blue kan aldrig ”vara” hans liv.

Det här är inga konstigheter, förstås. Varje biopic som någonsin gjorts har exakt det här problemet – det intressanta med Born to Be Blue är att den känner till det, och så tydligt hänvisar till det. På många sätt är det en berättelse om just berättelser, fiktiva lager, och faktumet att denna ”handlar” om just jazzlegenden Baker lyckas bli en tillfällighet. Där de flesta biopics anländer med indirekta utropstecken, sentimental storhetsromantik och en hopplös fetischering av ”the true story”, så är Born to Be Blue en film om trassliga relationer, stora begåvningar och heroinberoende. Chet Baker är bara namnet på huvudpersonen .

Därmed inte sagt att han inte spelas av Ethan Hawke med trovärdigt engagemang, eller att filmen inte får med vitala fakta om hans karriär och livsberättelse. Men det är ingen slump att den börjar år 1966, med den filminspelning där Baker är en av skådespelarna. Han har huvudrollen i filmen om sitt liv, men planerna går i stöpet när han misshandlas av gangsters på grund av uteblivna heroinbetalningar. Utan framtänder har en jazzmusiker ingen framtid. Om det verkligen gick till så – om det överhuvudtaget fanns planer på en sådan film en gång i tiden – tänker jag sväva i sällsam ovisshet om. Jag är säker på att delar av det här innehåller doser av ”sanning”, lika säker som jag är på att delar är påhittat. Det är så det ska vara, eftersom alla filmer reproducerar en myt.

Vad som följer är en lågmäld och på sätt och vis anspråkslös intrig där Baker försöker att hitta tillbaka till musikkarriären, trots sitt nya handikapp, och där han framför allt försöker göra det utan hjälp av knark. Carmen Ejogo spelar Jane, som i sin tur är skådespelaren som spelar Elaine, Bakers första fru – ja, det var i den där filmen-i-filmen jag nämnde först. Hon får anledning att konstatera att hon inte vill spela ”hustrun” – det här är som sagt en väldigt smart film – och det har hon ingen anledning att oroa sig för. Också Jane är en seriös konstnär, fullt medveten om att hennes situation som mörkhyad kvinna i 60-talets USA inte är gynnsam – lika fullt besluten om att hålla huvudet högt och aldrig skylla på systemet, och lika fullt besluten om att Chet fungerar utan alkohol och droger. Det måste vara så. Från första stund är hans beroende hennes enda problem med honom – det enda. Ingen människa kan vara gift med en person som är ihop med sitt gift.

Jag nämnde ordet ”lågmäld” – filmen handlar om en jazzmusiker och bär dess själ. Du märker säkert att storyn inte skiljer sig mycket från andra filmer av det här slaget – det är lite karriär, de är lite uppgång och fall, det är lite nya motgångar och strävan, ett och annat montage, gräl och kärlek, harmoni och dysfunktionalitet, det stora kärleksförhållandet mot den stora genikarriären – men skillnaden ligger helt i utförandet. Hawke – lågmäld, hukad och nasal men ändå aldrig ute och Oscarfiskar – är minst lika bra som Ejogo, som ger ett skarpt och intelligent framträdande som matchar filmen i övrigt.

Och det är det där övriga som gör filmen speciell. Manusförfattaren och regissören Robert Budreau vaggar in oss i ett vackert, jazzigt berättande, gammal hederlig biopic-harmoni, bara för att skruva till perspektivet och påminna oss om att vi bara tittar på en film, eller att romantiken har en besk underton, eller att det krävts en hel del hårt arbete för att framställa den här attraktiva illusionen.

Det enda man kan fråga sig, antar jag, är vad denna lek med fiktionerna ska vara ”bra” för. Det är sant att Budreaus meta-lekar ofta ställer sig i förgrunden, på ibland abrupta sätt, och i en hopplös genre tvingas den till en ha-och-äta-kakan lek som kanske är lite långsökt. Men varför klaga? Karaktärerna är gedigna och det finns mening och genuin mänsklighet mellan lagren.

Och ingenting hade fungerat, det är värt att påpeka, om inte skådespelarna bar dem så väl. Ejogo gör en dynamisk gestaltning av en människa som väljer att stanna, så länge hon kan, med en man som påverkar hennes liv på sätt hon är smärtsamt medveten om. Hawke, i sin tur, sätter perfekt fingret på en verkligt ömklig person som inte behövde ta droger för att göra musik – han ville bara inte. Och om det låter som en hård tolkning, överväg vad det motsatta egentligen betyder. Filmen glorifierar, eller försvarar, ingenting. Den konstaterar. Med verklig blues.

FREDRIK FYHR


b2

BORN TO BE BLUE

Originaltitel; land: Born to Be Blue; Kanada, Storbritannien.
Urpremiär: 13 september 2015 (TIFF).
Svensk premiär: 31 oktober 2016 (DVD, VOD).
Speltid: 97 min. (1.37).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: codex/DCP/1.85:1.
Huvudsakliga skådespelare: Ethan Hawke, Carmen Ejogo, Callum Keith Rennie, Tony Nappo, Stephen McHattie, Janet-Laine Green, Dan Lett, Kedar Brown, Kevin Hanchard, Tony Nardi, Barbara Mamabolo, Charles Officer, Katie Boland, Janine Theriault, Joe Cobden, Natassia Halabi, Barbara Eve Harris, Eugene Clark, Bruno Rocca, Kwasi Songui, Jim Calarco.
Regi: Robert Budreau.
Manus: Robert Budreau.
Producent: Robert Budreau, Leonard Farlinger, Jennifer Jonas, Jake Seal.
Foto: Steve Cosens.
Klippning: David Freeman.
Musik: Todor Kobakov, David Braid, Steve London.
Scenografi
: Aidan Leroux.
Produktionsbolag: New Real Films, Lumanity Productions, Black Hangar Studios, Creation Film and Television, ass. Productivity Media.
Svensk distributör: Univeral Sony (DVD).
Finans; kategorier: Mindre produktionsbolag och självständiga privatföretag i samarbete med verksamheter och internationella finans/distributionsföretag; biopic, drama, verklighetsbaserat, meta, romantik, musik, relationsdrama.


rsz_3starrating2-300x74
Betyg och omdöme: Bra film – en typisk biopic-skildring av en artists privatliv och karriär, dock mer intressant pga. vackert hantverk och smarta lekar med fakta och verklighet samt ett par experiment med det diegetiska perspektivet.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *