Mel Gibson började i öknen och nu är han tillbaka där. Det finns något postapokalyptiskt över den gamla skolans actionhjältar, och dekadensen känns extra lämplig för den gamle Mad Max-hjälten. Nu ryktas det visserligen om en comeback för Mad Mel – hans nya film Hacksaw Ridge (den första han regisserat på tio år) har fått strålande recensioner i Venedig – men sanningen är att han är en ”expendable”. Han är så expendable att han var skurken, inte i The Expendables (2010), inte Expendables 2 (2012) utan Expendables 3 (2014).
Skillnaden mellan Gibson och de andra är förstås att hemlöshet klär honom. I början av Blood Father, en oväntat underhållande liten stänkare av gammal spring-och-skjut-modell, sitter hans rollfigur John Link i ett AA-möte och förklarar för oss att hans liv… tja, det blev ju lite tokigt här och var. Luggsliten, och med så lite skam som möjligt, försöker han få ur sig att han förstår. Han fuckade upp. Han har gjort svinaktiga saker. Det finns ingen annan att skylla på än honom själv. Allt som hänt honom förtjänar han. Nu har han lagt flaskan på hyllan och bor i en husvagn ute i ingenstans och det är bara så det är.
Men när sådana som John Link lägger det förflutna på hyllan så har hyllan en tendens att rasa ihop. I hans fall är det en dotter, Lydia (Erin Moriarty), som varit försvunnen i flera år men som nu tar sig till hans husvagn eftersom hon är jagad av livsfarliga och högt uppburna gangsters. Vår hjälte är glad över att återse sin försvunna dotter… en stund. Han är mindre glad över hur fullständigt aningslös hon är om att han oroat sig. Samt att hon verkar plockat upp hans gamla vanor, inte minst vad gäller droger och alkohol. När de tatuerade torpederna kommer och skjuter sönder husvagnen, ja, då är han minst sagt inte glad längre.
Blood Father är tekniskt sett en fransk film, vilket gör det farligt lätt att förväxla den med en automatisk klon av Taken… eller någon annan klon av Taken. Men på många sätt är Blood Father istället originalet: En gammal hederlig Mel Gibson-film av typen Payback (1999) – eller, det hade faktiskt kunna fungera som någon spin-off till Dödligt vapen, om saker gått väldigt dåligt för den gamle antihjälten Martin Riggs; hur kan man tänka annat när han kastar sig mot golvet i sin husvagn, som skurkarna skjuter sönder medan han verkar tänka ”not this shit again!”
På många sätt är Blood Father också en smart film om skuld och försoning. Visst är det en film där John och Lydia tar sig ut på vägen, jagad av skurkar som de sedan hittar anledningar att själva jaga, och visst är det mycket skjutande och jargong på vägen, men insikterna som Gibson har fått med sig på vägen har ett visst djup. John Link vet förstås hur man har ihjäl tre lakejer på tio sekunder, men han vill inte. Han vet nämligen exakt vilket brott han begår vid varje handling (vid ett tillfälle nämner han dem högt, medan han skjuter folk) och exakt hur mycket arbete han kastar bort när han återigen låter sig bli inblandad i knarkaffärer, återigen blir jagad av tjuvar och poliser, återigen gör allt det han svurit att aldrig mer göra.
Det fina är att han verkligen gör det motvilligt, för sin dotters skull, och inte alls för att han har romantiserade demoner i sig som är fallet i våldsfetischister som Stallone (eller Tarantino, för den delen). Gibson gör sitt allra yttersta här för att göra en så verklig och ömklig figur som möjligt, och han lyckas – bland annat för att han omges av en pigg birollslista; Morirartys Lydia ger den perfekta biologiska aningen i samspelet; ja, detta är daddy’s girl, och det finns en anledning till att de båda hamnat i samma situation. John Links demoner kommer också i fler former – Michael Parks spelar en sluskig gammal kompanjon som påminner honom om vilken mes han blivit (själv säljer han gammal nazi-memorabilia och anordnar redneck-fester) och William H. Macy är sjukt sympatisk som AA-supportern som har en påtvingat optimistisk inställning hur illa något än ser ut att vara.
Men Gibson förs också fram genom ett manus som är genuint och smart, inspirerat av Shane Blacks gamla jargong och drypande intelligens; man måste älska små skämt, som att Lydia måste visa leg för ett paket cigg men utan problem kan köpa hundra pistolkulor. Men filmen är mer än bara ”smart”. Det blir ofta spännande just för att inget utrymme ges åt slentrianmässig idioti. Karaktärerna i den här filmen kan tänka, och de agerar efter den impulsen. Man vet inte hur det ska gå. När var senaste gången du kunde säga det om en film av det här slaget?
Jag ska inte översälja Blood Father. Det är på många sätt en B-film, den typ av film man kan se och slänga som en chipspåse. För det mesta är filmen oförutsägbar, ja, men det spelar bara roll så länge filmen pågår. Det finns nog bättre, eller åtminstone mer ambitiösa filmer, som jag gett lägre betyg till. Men Blood Father är stor i det lilla, nästan allt den försöker göra lyckas den med och i slutändan är den som en gammal bil som man vrider om nyckeln på; den spottar och rosslar men den kommer igång, och man märker rätt snart att det går att trycka gasen i botten. Blood Father ger ifrån sig ett par bra morr och även om färden är lättglömd så finns det ett och annat att minnas längsmed den.
FREDRIK FYHR
BLOOD FATHER
Originaltitel; land: Blood Father; Frankrike.
Urpremiär: 21 maj 2016 (Cannes).
Svensk premiär: 6 september 2016 (VOD), 17 oktober 2016 (DVD, BR)
Speltid: 88 min. (1.28).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: digital codex (?); DI/D-Cinema/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Mel Gibson, Erin Moriarty, Diego Luna, Michael Parks, William H. Macy, Miguel Sandoval, Dale Dickey, Richard Cabral, Daniel Moncada, Ryan Dorsey, Raoul Max Trujillo, Brandi Cochran, Katalina Parrish, Cameron Cipta, Lucien Dale, Joanne Camp, Thomas Mann, Tait Fletcher.
Regi: Jean-François Richet.
Manus: Peter Craig, Andrea Berloff efter en bok av Peter Craig.
Producent: Lorenzo di Bonaventura, Mark Vahradian, David Womark.
Foto: Robert Gantz.
Klippning: Steven Rosenblum.
Musik: Sven Faulconer.
Scenografi: Robb Wilson King, Eve McCarney.
Kostym: Terry Anderson, Lisa Norcia.
Produktionsbolag: Why Not Productions, Wild Bunch.
Svensk distributör: Noble Entertainment (DVD, BR).
Finans; kategorier: Produktionsbolag i samarbete med aktiebolag/säljföretag; action, gangsterfilm, thriller, jaktfilm, odyssénarrativ, karaktärsdrama, försoningsdrama, relationsdrama (familj), svart komedi.
Betyg och omdöme: Bra film (av sitt slag) – välskriven och smart jakt- och snack-action med bra karaktärer och fin tematik, även om allt sker inom ramarna för genren och konventionerna.