Som vi alla vet är det inget roligt att få besök av en demon. Det börjar med oljud i natten, och konstiga drömmar, men snart har vardagen blivit som ”Gasten” på Liseberg. Demoner under sängen. I taket. Ur garderoben. Längst bort i korridoren. Oljuden blir konstanta och sömnen försvinner helt – du är ett nervvrak med dålig hy, och hela månadslönen går åt till att fixa nya tapeter och renovera köket, för demonen förstör din inredning också.
Jag har inte sett vampyrkomedin What We Do in the Shadows men jag hör att den ska vara bra, och jag kan förstå det – filmen tar den beprövade vampyrgenren och gör en mockumentär av den. Något liknande behövs för 2010-talets ”booga booga boo”-skräckfilmer där förbannelser och hemsökelser drabbar samma familjer om och om igen. Jag vet att genren fortfarande har fans, och jag är avundsjuk på dem och deras osinande entusiasm. Själv är jag nött och har svårt att inte kategoriskt döma ut dessa filmer som skräckversioner av porrfilmer – allt går ut på den rituella skräckscenen (istället för sexscenen) och det är värt ett skratt när man nämner ordet ”storyn”. Till och med samma skådespelare går igen i dessa filmer, liksom i porrvärlden. Jag vet att jag såg den första The Conjuring men jag har svårt att hålla isär den från Sinister eller Insidious-filmerna, inte minst eftersom Patrick Wilson är med i både Conjuring och Insidious. Ge killen en romkom eller något! Jag är trött på att se hans ständigt något förvirrade nuna gå igenom mörka rum.
Jag är trött på de mörka rummen överhuvudtaget. Gissningsleken som ”booga booga boo”-skräckfilmen lämnar en i är ganska tråkig. Som sagt: Är demonen under sängen? Eller i taket? Längst bort i korridoren? Svaret är alltid detsamma – demonen är intill personen vi ser i bild, och vilken sida beror på vilket håll kameran panorerar. Schemat går helt enkelt inte att göra så mycket av och jag hoppade bara till en enda neslig gång i The Conjuring 2. Det är inte ett speciellt gott betyg. Det är en gång mindre än siffran i filmens titel.
Men på samma sätt som det inte går att döma en komedi efter hur mycket man skrattat så går det inte att döma en skräckfilm efter hur mycket man hoppat till. The Conjuring 2 är en skräckfilm, något slags drama och en uppföljare. Den har i uppgift att vara läskig, spännande och nyskapande. Det positiva är att den förstått sin uppgift till någon mån, medan det negativa är att den inte riktigt kan genomföra den. Filmen hade nog kunnat vara riktigt bra, hade det inte varit för de där riterna, de där ”sådant här måste vara med”-grejerna, leksaksbilarna som går på av sig självt, barntältet, den gungande stolen, TV:n som inte fungerar som den ska. När ungarna vaknar på natten av något läskigt ljud, och går ut i hallen och ropar efter sina syskon eller sin mamma, så är sekvensen så vedertagen att de anropade inte ens vaknar och svarar fastän de är i samma hus (ibland i samma rum!).
Men jag går händelserna i förväg. Vad handlar The Conjuring 2 om, mer specifikt, förutom att det är en familj, i ett hemsökt hus?
Tja, vad sägs som en familj i London?
Det låter som en blek nyhet, och rent tekniskt sett är det väl det (filmen klipper till London med The Clashs ”London Calling”, nästan som för att vara medioker med flit). Men det finns någon slags basal skönhet i miljöombytet, och det känns nästan effektivt i sig att vi träffar en brittisk familj i Thatchers England (filmen utspelar sig 1977) istället för den vanliga amerikanska medelklass-familjen (även om manuset inte gör så stor skillnad, då familjen vad manuset beträffar pratar amerikanska). Lilljäntan Madison Wolfe är begåvad i en jobbig roll som oskyldig liten tjej som blir det centrala offret för hemsökelsen – en äcklig gammal gubbe med kissgula ögon som tycker att huset är hans – och det var bra länge sedan man såg Frances O’Connor, som spelar hennes hårt pressade mamma, som inte kan köpa ”biscuits” åt barnen eftersom de inte har pengar (som sagt, manuset försöker göra henne så brittisk som möjligt – vilket hon klarar bäst själv, eftersom O’Connor faktiskt är britt, vilket jag aldrig vetat).
Mindre intressanta är filmens huvudpersoner, spökjägarna Ed (Wilson) och Lorraine Warren (Vera Farmiga) som är en slags superhjälteduo som åker runt och undersöker hemsökelser och sådant – den helt klart konstigaste besattheten, både med första och andra filmen, är viljan att göra dessa två figurer till profeter för det paranormala och insisterandet på att göra filmerna ”based on a true story”. Visst fanns Warren-paret i verkligheten, men än sen? Det finns inga spöken. (Och om de finns så ligger det bortom all rimlighetens gräns att tro att det går att jaga dem).
Jag har dessutom svårt att tänka mig att verklighetens Warrens var så himla färgstarka för Wilson och Farmiga är inte direkt paletter av nyans och charm. Wilson är som sagt svår att placera bland alla dessa skräck-franchises och Farmiga vandrar runt som en sävlig hippie när hon inte får agera rädd hustru eller god moder. Kruxet i intrigen är att Lorraine vill lägga spökjägandet på hyllan eftersom hon fått en vision om Eds död, via en särskilt läskig demon som gör henne väldigt rädd – hon säger själv det vi alla borde tänka, att vid det här laget borde hon inte vara rädd för något, men denna stereotypa Marilyn Manson-nunna som hemsöker hennes drömmar är tydligare värre än något hon tidigare känt. Jag förstår inte varför.
Hur allt ska utveckla sig är lika förutsägbart som det är klumpigt berättat. Warren-paret får åka till London för att hjälpa britt-familjen med sitt spöke, och det är talande att filmen hoppar över vad som hade kunnat vara något hyggligt nyskapande: Hur den brittiska familjen klarar av vardagen med ett spöke i huset, hur hemsökelsen blir ett mediefenomen och hur det tämligen högljudda spöket skrämmer slag på alla som besöker huset. Tidigt i filmen finns ett par genuint överraskande scener där till exempel en nonchalant polisutredning snart förvandlas till ett lustigt barnprogram av spökrädsla.
Men James Wan, regissören som är och tycks förbli vid denna ”booga booga boo”-läst, är inte intresserad av finess eller originalitet. Liksom J.J. Abrams vill han ta skräpmat från 70-talet och värma det i en mikro från vår tid. Det leder till ett mysterium som genast går att lista ut, karaktärer utan personlighet, förutsägbara skräckscener där vi sitter och väntar på att få hoppa till (vilket vi därför sällan gör) och känslan av att samma effekter mattas av mer och mer, film för film, år för år. Booga booga bu.
FREDRIK FYHR
THE CONJURING 2
Originaltitel; land: The Conjuring 2; USA.
Urpremiär: 28 maj 2016 (Nocturna Film Festival, Spanien).
Svensk premiär: 8 juni 2016.
Speltid: 133 min. (2.13).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: ? (Leica Summilux-C)/D-Cinema/2.35:1
Huvudsakliga skådespelare: Patrick Wilson, Vera Farmiga, Madison Wolfe, Frances O’Connor, Lauren Esposito, Benjamin Haigh, Patrick McAuley, Simon McBurney, Maria Doyle Kennedy, Simon Delaney, Franka Potente, Bob Adrian, Bonnie Aarons, Javier Botet, Steve Coulter, Abhi Sinha, Chris Royds, Sterling Jerins, Daniel Woloe.
Regi: James Wan.
Manus: Carey Hayes, Chad Hayes, James Wan, David Leslie Johnson.
Producent: Rob Cowan, Peter Safran, James Wan.
Foto: Don Burgess.
Klippning: Kirk M. Morri.
Musik: Joseph Bishara.
Scenografi: Julie Berghoff.
Kostym: Kristin M. Burke.
Produktionsbolag: New Line Cinema, Atomic Monster, Evergreen Media Group, RatPac-Dune Entertainment, The Safran Company.
Svensk distributör: Fox/Warner.
Betyg och omdöme: Medel – godkänt berättad film av sitt slag, men mycket tunn på konflikt och intrig och utan större finess i skräckscenerna.
4 svar på ”The Conjuring 2”