Det här handlar mycket om vart man sätter ribban.
Låt säga att jag fann visst nöje av att se Daddy’s Home – det är inte osant. Upplägget påminner väldigt mycket om ett som hade kunnat finnas i gamla high concept-komedier från 80-talet med Dan Aykroyd och Chevy Chase; faktum är att manuset nästan skulle hålla för att vara en halvdan uppföljare till Ett päron till farsa.
Jag menar, är inte Will Ferrell i grunden en tronföljare till Chevy Chase? Båda komikerna skapade en karriär av samma stereotyp: Den ständigt optimistiska klanten som, trots ständigt klantande, förblir stolt och högnäst självsäker på sin egen förträfflighet.
Chevy hade kunnat ha spelat Brad Whitaker, som Ferrell spelar här, en fullkomligt stabil men obotligt töntig styvpappa till ett par söta barn som han försöker skapa en relation till. Vilket inte blir det lättaste när deras ”coola” biologiska pappa Dusty (Mark Wahlberg) kommer på besök, med MC och Guns N Roses. (Dusty hade, i sin tur, spelats av James Belushi på 80-talet).
Om konceptet inte låter förutsägbart så uttrycker jag mig inte tillräckligt tydligt. Naturligtvis bor Brad med en kvinna (Linda Cardellini), barnens mamma och Dustys ex, och hon får inte mycket annat att göra än att bli potentiellt nerflörtad av Dusty (vars psykopatiska beteende hon tidigare varnat för) och börja anklaga Brad för saker som ingen i ett verkligt långtidsförhållande skulle anklaga sin partner för. Naturligtvis består de flesta skämten av att Brad försöker vara lika cool som Dusty, men att han hela tiden misslyckas medan Dusty blir mer och mer populär bland alla och envar (inte minst ungarna).
Humor är och förblir relativt, och ”hur mycket skrattade jag” är det mest överskattade kriteriet att ha om man ska bedöma en komedi; i synnerhet en så förutsägbar och mekanisk som Daddy’s Home, som inte ger oss någonting ingen kan förutspå redan på affisch-stadiet. Skrattade jag åt ett par skämt? Ja. Höll jag till och med ögonen öppna medan den förutsägbara intrigen tuffade igenom sina obligatoriska spår? Ja. Är filmen bra? Nej. Vad gillade jag egentligen med den?
Tja. Det är inte mycket till beröm, men jag uppskattar att Daddy’s Home faktiskt är en film. Jag vet vet att det låter basalt, men vad ska man säga? Dagens komedier tenderar ju att bygga helt på sketcher och bestå av en serie scenarion snarare än en riktig story och konflikt – men Daddy’s Home, hur trött den än må vara, har åtminstone en intrig man kan kalla förutsägbar. Någon har insett att Will Ferrell och Mark Wahlberg kommer funka i de här rollerna, men de har gått vidare från konceptstadiet och åtminstone knåpat ihop ett riktigt manus.
Så, med det sagt, låt säga att Daddy’s Home är en ganska dålig film – otroligt förutsägbar, irriterande på sättet den ignorerar trovärdighet och logik, deppig på sättet den blint underkastar sig patriarkala mönster, aldrig speciellt rolig, inte på väg någonstans med sin intrig, och aldrig bra nog att ge karaktärerna motivationer som skulle kunna göra konflikten till något mer än bara en ursäkt för att se en halvdan komedi för vad ska man annars göra med en fredagsmysig TV-kväll.
Men det vet du förmodligen redan. Daddy’s Home är en svag och lättglömd high concept-komedi och den försvinner ur medvetandet medan den pågår. Jag var överraskad över att jag bara blev milt irriterad av dess världsbild, och att jag rentav småskrattade sporadiskt här och var. Det är inte beröm, men det är det bästa jag kan säga.
FREDRIK FYHR
DADDY’S HOME
Originaltitel; land: Daddy’s Home; USA.
Urpremiär: 9 december 2015 (London).
Svensk premiär: 6 januari 2016.
Speltid: 96 min.(1.36).
Åldersgräns och lämplighet: 7.
Teknisk process/print/bildformat: ? (Arri Alexa XT)/D-Cinema/2.35:1
Huvudsakliga skådespelare: Will Ferrell, Mark Wahlberg, Linda Cardinelli, Thomas Haden Church, Scarlett Estevez, Owen Vaccaro, Bobby Cannavale, Hannibal Buress, Bill Burr, Jamie Denbo, Mark L. Young, Matthew Paul Martinez, Dave Davis, James Harlon Palmer. .
Regi: Sean Anders.
Manus: Brian Burns, Sean Anders, John Morris.
Producent: Will Ferrell, Chris Henchy, Adam McKay, John Morris.
Foto: Julio Macat.
Klippning: Eric Kissack, Brad Wilhite.
Musik: Michael Andrews.
Scenografi: Clayton Hartley.
Kostym:Carol Ramsey.
Produktionsbolag: Paramount Pictures, Gary Sanchez Productions, Good Universe, Red Granite Pictures.
Svensk distributör: UIP/Paramount.
Betyg och omdöme: Medel – förutsägbar high concept-komedi som följer alla konventioner utan ambition eller begåvning; inspirerade skådespelare hindrar halvmesyren från att bli riktigt dålig.
2 svar på ”Daddy’s Home”