Det finns en skillnad mellan filmisk oomph och filmisk ost. Medan jag såg The 33 hade jag otroligt svårt att sluta tänka på The Finest Hours. Två filmer som på många sätt är lika varandra. Båda skildrar heroiska kamper mot omöjliga odds. Båda har svallande musik och osar av syntetisk Hollywood-romantik. Båda är hejdlöst naiva och sentimentala.
Ändå fann jag att den ena filmen var så oerhört mycket mer minnesvärd den andra. Det kan vara en ren smaksak – jag kan egentligen inte ifrågasätta de som sågat The Finest Hours, eftersom de inte ljugit: Det är en knarrig gammal film-skorv som bara består av de äldsta klyschorna.
Men jag gillade den där skorvigheten, de där klyschorna. Jag borde kanske gilla The 33 också? En film som skildrar, med stora gester och dramatisk musik, den verkliga (såklart) historien om de trettiotre gruvarbetare i Chile som fastnade i en gruva i två månader. Om frugorna som tappert bad för dem och slogs mot byråkraterna som inte ansåg sig ha råd att rädda deras liv. Om deras storslagna överlevnad. Om den mänskliga kämparandan. Om gud och fosterland och saker att stå för.
Men jag fann i The 33 en kalkon. Jag tyckte den var så pass irriterande och frustrerande att det blev fascinerande – varför kliar det under huden när jag ser detta gruvpekoral? Är det bara att Antonio Banderas, som har huvudrollen, känns mer och mer som Hollywoodstjärnan Antonio Banderas varje gång han gör ett tjommigt försök att ge uttryck för ”en helt vanlig kille”. Eller kanske det är Juliette Binoche, som spelar över tills kinderna lyser röda i rollen som en syster till en av männen, en kvinna som har en ”kryddig inlevelse” som bara en icke-chilensk skådespelare som försöker spela en chilenare kan ha.
Nej, jag är retorisk. Det är, som så ofta i dåliga filmer, ett dåligt manus och misslyckad regi som spökar här. Jag antar att ett ostigt manus kan vara bra, eller åtminstone effektivt, om det inte har verklighetens tyngd att leva upp till – The Finest Hours var tekniskt sett ”based on a true story”, men praktiskt taget rena rama mytologin, en skröna som bad om att få bli en blaffig Hollywood-film.
Ett ostigt manus blir däremot dåligt om den förminskar en verklig händelse, eller dränker den i fiktiv syntes; The 33 skildrar gruvkollapsen skickligt, såsom den inträffade den där dagen i 2010 då de trettiotre männen fann sig under jord i 69 dagar. Det är en skicklig uppvisning i specialeffekter i mörker, och man tror verkligen att dessa män råkar ut för en stor katastrof.
Desto mer frustrerande att deras tillvaro hänfaller till Airport-klyschiga situationer där de blir sams och osams via dialogscener där de övertygar varandra genom retoriskt genomtänkta resonemang, repliker som ”I believe we’ll survive because I chose to believe!” – en manusmässig effektivitet som gör att männens psykologiska tillstånd blir exakt likadant dag 1 som dag 68.
Säga vad man vill om Antonio Banderas – och Lou Diamond Phillips, som också spelar en av männen – men de är åtminstone latino-superstars och har en vettig anledning att vara med i filmen. Vad den överspelande Binoche gör i rollen som chilensk hothead, eller Gabriel Byrne som ledaren för räddningsoperationen samt Bob ”alltid skurk” Gunton som den chilenska presidenten. De är där för att exekutivproducenterna inte litar på att en cast av riktiga latinos säljer, vilket drar tillbaka innovationsnivån på The 33 till en produktion värdig 80-talet; av samma anledning är deras dialoger lika banala som de man hittar i gamla TV-filmer, där skådespelare förklarar att de är skurkar eller good guys genom att påstå skurkaktiga eller hjältemodiga saker. Binoches karaktär går upp emot myndigheternas män, som försöker tala offentligheten till rätta, genom subtila harranger som: ”Vi vet alla vad som händer, kostymnissar från regeringen kommer in och berättar hur allt kommer blir bra – men vad händer sedan?!”
Det är inte bara den olyckliga etnofieringen som saboterar produktionen – rent krasst så synkar inte scenerna ovan jord med de under jord, för det finns inget enhetligt estetiskt eller fiktivt koncept med filmen. Regissören Patricia Riggen bankar på alla schablonmässiga kliché-knappar, via salig James Horners sydamerikanskt influerade musik, och ju längre filmen pågår, och ju mer karaktärerna spelar över, och för varje replik vi redan hört i hundra andra filmer, desto mindre verklig och mer avlägsen känns den verkliga gruvolyckan, såsom den faktiskt gick till.
Det måste ha varit en otrolig upplevelse för dessa män att vara så nära döden i två månader. Det måste ha varit en nästan övernaturlig upplevelse, en omöjligt stor leda, att vara fast under jord och tvingas överleva – rent psykologiskt måste det ge upphov till fascinerande, märkliga effekter.
Leda är dock inte samma sak som tristess. Det är knappast en hyllning till dessa män att sitta och jäsa framför ett mediokert stycke fejkeri där välsminkade skådisar levererar ord som någon alltför uppenbart skrivit för dem att säga framför en kamera. Jag vet inte vad poängen är med att göra en sådan här film om man inte vill förmedla känslan av klaustrofobi – mer än en berättelse om människans överlevnadsförmåga är The 33 en film där vi sitter och väntar på det oundvikliga lyckliga slutet.
FREDRIK FYHR
THE 33
Originaltitel; land: The 33; USA, .
Urpremiär: 2 augusti 2015 (Chile).
Svensk premiär: 18 april 2016 (DVD, Blu-Ray, VOD).
Speltid: 127 min. (2.07).
Åldersgräns och lämplighet: 11.
Teknisk process/print/bildformat: ARRIRAW 2.8K, CineForm RAW 2K; DI 2K/D-Cinema/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Antonio Banderas, Rodrigo Santoro, Juliette Binoche, James Brolin, Lou Diamond Phillips, Mario Casas, Jacob Vargas, Juan Pablo Raba, Oscar Nuñez, Tenoch Huerta, Marco Treviño, Adriana Barazza, Kate del Castillo, Cote de Pablo, Elizabeth De Razzo, Naomi Scott, Gustavo Angarita, Alejandro Goic, Bob Gunton, Gabriel Byrne, Roul Pinno, Mario Zaragoza, Paulina García, Cristián Campos, Jorge Diaz.
Regi: Patricia Riggen.
Manus: Mikko Alanne, Craig Borten, Michael Thomas, efter en bok av Hector Tobar.
Producent: Robert Katz, Edward McGurn, Mike Medavoy.
Foto: Checco Varese.
Klippning: Michael Tronick.
Musik: James Horner.
Scenografi: Marco Niro.
Kostym:Paco Delgado.
Produktionsbolag: Alcon Entertainment, Fabula, Half Circle, Phoenix Pictures.
Svensk distributör: Warner Home Video (DVD, Blu-Ray).
Betyg och omdöme: Under medel – syntetisk och schablonmässig skildring av en katastrofsituation, slarvigt överspelad och svagt regisserad.