Jag skojar inte när jag säger att Frequencies är en film som älskar sig själv och sina egna idéer kanske lite för mycket – och samtidigt inte. Vad för rätt har jag att slå dövörat till en film som har något på hjärtat och vill tala till mig? Vissa kommer inte orka lyssna, andra kommer att sitta fängslade.
Filmen är lite grann som den där entusiastiska nörden som plågar den sympatiske huvudpersonen i amerikanska ungdomsfilmer – han klänger sig fast och tvingar en att lyssna på vad han har att säga och i slutändan börjar man lyssna; det lämnar ett intryck; han har, liksom den här filmen, personlighet och fantasi och ansträngningen är inte så krystad att man kan kalla orden pretentiösa. Det som sägs verkar hänga ihop.
Så, ge detta ett försök. Vi befinner oss i något slags parallellt brittiskt universum där man via vetenskapliga medel kommit fram till att alla människor har en ”frekvens”. De med hög frekvens är inte bara intelligenta och analytiska – de står synkroniserade med naturen, präglas av god tur och får sin vilja igenom.
De med låg frekvens är däremot emotionella och förvirrade, mer ur synk med naturen; deras liv består av en serie klantiga missöden, Murphys lag och allmän klumpighet.
Hur frekvenserna fungerar, och vem som hör hemma vart, justeras förstås vid barndomen – och det är här vi möter våra Romeo och Julia-kandidater Zak och Marie. Zak är ”ultra-låg” frekvens och Marie är ”ultra-hög”. De kan inte umgås mer än en minut åt gången, ty deras frekvenser är så ojämna att ”naturen blir oförutsägbar” och blixtar börjar slå ner, elektriciteten börjar bete sig konstigt – om kärlek vid första ögonkastet kan liknas vid en jordbävning så är det att tolka bokstavligen här.
Fast Marie är förstås inte helt medgörlig – hon förklarar för den tafatte Zac att om hon ler eller ser ut att ha känslor så är det bara inövat beteende. Hon har inga känslor och bryr sig inte om något annat än kausalitet. En sidoeffekt av att vara av hög frekvens är ju, förstås, att man inte har vare sig empati eller egen emotion.
Zac arbetar dock outtröttligt för att hitta ett sätt att förändra deras båda frekvenser så att de kan umgås mer – han spenderar faktiskt större delen av sitt unga liv på denna mission, och en serie montage blir en serie flashbacks medan Zac och Marie till slut spelas av tre olika skådespelare, beroende på vilken ålder de är i. Ett system av ”vad var det som hände egentligen”-spekulationer sätts i rörelse, lånad direkt från Brian De Palma, och det blir till att använda både ögon, öron och hjärnceller.
Att Zac kan förändra frekvenserna har att göra med att han har låga frekvenser. Den som är för dum för att följa lagar och regler kommer istället ha mer fokus på sin fantasi – Zacs lärare förklarar att han är ”ett geni”, men de menar det som en förolämpning. Att tänka rätt är ju, som bekant, större. Enligt ordningen.
Så, om du följt med så här långt så kan jag bekräfta att resten av filmen bara är ännu mer snurrig och mer invecklad – med ytterligare karaktärer och twistar i intrigen. Annat kan man väl inte vänta sig av en film som i original heter det obegripliga OXV: The Manual och där karaktärerna heter ”Marie Curie” och ”Isaac Newton” i mellannamn.
Men det är engagerande, om än lite utmattande. Regissören, manusförfattaren och producenten Darren Paul Fisher är en sann indiebegåvning. Han kompromissar inte med sina idéer och hans film har en klar, ren egenhet. Han använder inte specialeffekter han inte har råd med utan fokuserar istället på dialog och skådespeleri – Daniel Fraser och Eleanor Wyld, som vi oftast ser i huvudrollerna, är utmärkta – och han förlitar sig på att publiken ska vara engagerad nog att lyssna och framför allt tänka.
Den kritiske kan mena att filmen är en opersonlig stilövning, på grund av sin låga budget och sitt fokus på teori och hypotes, men jag tycker det är oschysst – det är så sällan man ser science fiction som inte innehåller banala explosioner, klichéartade utomjordingar eller publikföraktande dialoger kalkylerade i en dator. Istället är Frequences en science fiction-film som innehåller – är det möjligt? – både vetenskap och fiktion! Och inte mycket mer!
Filmen har en del stil och atmosfär, trots sitt analytiska fokus, men det är möjligt att en mer cinematisk kropp hade gjort filmen ännu bättre – naturligtvis blir den väldigt kryptisk, när den inte är didaktisk, och karaktärernas motivering faller i skymundan ibland, som om de är streckgubbar som professor Fisher målar på svarta tavlan. Och ni vet vad de där gamla naturämneslärarna alltid sa: ”Jag är inget bra på att rita, men här har vi en gubbe…”
Men för den som hänger med i svängarna är Frequencies en minnesvärd film som i en hyperintelligent serie korsreferenser lyckas ifrågasätta både vår relation med auktoritativa institutioner och hylla individens förmåga till framsteg på egna villkor, samtidigt som den handlar om vetenskap, forskning och framsteg för samhället i stort; därutöver är filmen filosofisk och spekulerande, intresserad av frågor om öde och slump, genetik och samhälle, vad som gör en människa unik. Eller inte unik. Eller föränderlig. Eller vad vi vill.
Det är mycket som måste förklaras för att mindre i slutändan ska kunna bli sagt – men det är ju också i frågorna vi rör oss framåt, i sökandet efter framsteg mänskligheten utvecklas och i vår nyfikenhet vi förstår vad det är att vara människa. Frequencies drivs av alla de här sakerna, och i sin brådmogna nördighet är det en fascinerande liten film.
FREDRIK FYHR
FREQUENCIES
Originaltitel; land: OXV: The Manual; Australien, Storbritannien.
Urpremiär: 24 juli 2013 (Fantasia International Film Festival, Kanada).
Svensk premiär: 27 september 2013 (Lunds FFF), 11 april 2016 (VOD).
Speltid: 105 min. (1.45).
Åldersgräns och lämplighet: 11.
Teknisk process/print/bildformat: ?/DCP/1.85:1.
Huvudsakliga skådespelare: Daniel Fraser, Eleanor Wyld, Owen Pugh, Dylan Llewellyn, Georgina Minter-Brown, Tom England, Charlie Rixon, Lily Laight, Ethan Turton, David Broughton-Davies, Emma Powell, David Barnaby, Doris Zajer, Timothy Block, Ria Carroll, Kayti Moran, Jasmine San, Gareth Llewelyn, Freddie Rose, Drew Blackall, Elizabeth Webster, Joanna Hole, Iain Batchelor, Carolyn Tomkinson.
Regi: Darren Paul Fisher.
Manus: Darren Paul Fisher.
Producent: Darren Paul Fisher.
Foto: James Watson.
Klippning: Darren Paul Fisher.
Musik: Blair Mowat.
Scenografi: Jonathan Ward.
Kostym: Milica Todorovic.
Produktionsbolag: Indurably Curious, The Britpack Film Company. ass. DMS Films
Svensk distributör: SF Anytime (VOD).
Betyg och omdöme: Bra film – intelligent och solitt gjord science fiction-film som binder en relativt konventionell romantisk intrig med filosofisk och vetenskaplig spekulation; didaktisk och förklarande, men säregen och gjord med säkerhet och balans.