The Boy är en skräckfilm som kommer till oss i januari; månaden då Hollywood dumpar sitt skräp – ofärdiga filmer, kvalitetslösa uppföljare eller skräckfilmer som filmbolagen helst inte vill visa för pressen. Många kommer därför utgå ifrån att The Boy är dålig redan innan de ser den – och letar man efter en dålig film kommer man att hitta en här, för filmen har en skum och fånig premiss om ett gammalt par som anlitar en nanny åt en docka. Man kommer kanske vilja se en helt seriös menad rysare om en läskig docka – Annabelle-style – och onekligen hitta en film att peka fingret på och skratta åt som mobbaren i ”The Simpsons”. Epic fail, och allt vad det heter.
Men rätt ska vara rätt. The Boy är inte en högt flygande patetisk kalkon. Det är visserligen en misslyckad film, med det är ett ganska intressant misslyckande. Boven i dramat är regissören William Brent Bell, som tidigare gjort The Devil Inside, utan att överdriva en av de sämsta filmer jag någonsin sett. Jag önskar att jag aldrig behövt lära mig det namnet, men jag vet nu vad jag ska vara rädd för i framtiden: William Brent Bell. Mannen som dödar filmer.
En dödad film rör sig inte, precis som ett människolik ligger den bara där; den saknar puls, kan inte skratta eller gråta. Folk pratar i en död film, men det de säger når oss inte. Saker händer i en död film, men sättet de händer på säger oss ingenting. Michael Bay har åtminstone en vulgär, pornografisk stil han kan kalla för sin. Denna regissör, William Brent Bell, vet inte vad ett ord som emfas innebär. Att man måste belysa olika känslor i olika scener. Att man kan välja en fotografisk inramning, skapa sammanhang med klipp, plantera ledtrådar och leka med publikens blick. Det räcker inte bara med att filma folk och sedan klippa ihop det. Då blir filmen livlös, stillastående, ja, död.
Det är i synnerhet ödesdigert i en film som The Boy, som på papperet förlitar sig otroligt mycket på ett mysterium och en intrig med twistar som hela tiden överraskar publiken. Bells döda stil gör att filmen får ett likställt EKG där den ena vändningen är lika lite värd som den andra. Han verkar knappt medveten om att en publik ska se filmen, och det finns ingen känsla av att mysteriet är värt att engagera sig för. Istället tråkar han ut oss, slösar bort skrämseln i meningslösa drömsekvenser, och får oss att leta efter hål och luckor i berättelsen, hitta osammanhängande nödlösningar i intrigen, allt helt i onödan.
För själva tanken med filmen är bra. Storyn är en inte originell, men ambitiös och stabil, blandning av koncept från skräck- och thrillergenren. Den nästan obscent sympatiska Lauren Cohan – känd från ”The Walking Dead” – spelar Greta, som flytt Montana (och våldsam pojkvän) till England där hon nu anlitas som nanny på en stor herrgård av ett något märkligt äldre par. Medan de är bortresta i några månader ska hon ta hand om deras son – en petig, bortskämd pojke vid namn Brahms, som har klara Damien-tendenser.
Det är bara det att Brahms är en porslinsdocka.
Att filmen är smartare än du tror förklaras redan av Gretas första reaktion, som är att skratta på sig. Men det gamla paret stirrar oförstående på Greta – det är ju deras son. De tar hand om honom dagligen, och behandlar dockan som om det vore en verklig pojke, och Greta bör ta sitt arbete på fullaste allvar… Så lämnar de henne ensam med dockan i den stora herrgården, och vi vet att det är fara på färde när deras sista ord till Greta är moderns viskning: ”I’m so sorry”.
Den första natten blir stormig… och det dröjer inte länge förrän Greta börjar tycka att lille Brahms’ läskiga stirrande är väldigt psykande. Ångesten skruvas upp i måttliga doser innan hon börjar höra röster, tassanden, saker som rör sig i rum ingen borde vara i. Brahms-dockan är inte på samma plats som nyss. En alternativ titel skulle kunna vara Boy Story (istället för Toy Story).
En mängd möjligheter uppenbarar sig för mysteriefantasten. Är huset hemsökt? Är dockan besatt av en ande? Är Greta stalkad av en mördare… eller sitt galna ex? Eller pågår allt detta bara i Gretas huvud? En av de skönaste aspekterna med filmen är att den låter Greta vara intelligent och bete sig som en riktig människa (åtminstone till stor del) – hon fattar att hennes jobb är helt absurt och när hon märker att hon kanske står inför ett övernaturligt fenomen blir hon entusiastisk och tycker det är roligt. Med sin nyvunne kompis Malcolm (Rupert Evans), som är husets flörtiga och lustige singel-matvaruleverantör, spekulerar hon i vad som egentligen pågår, medan han förklarar att det gamla paret onekligen hade en son en gång i tiden, men att han omkom under mystiska omständigheter.
Till skillnad från så många andra förglömliga filmer av det här slaget så har alltså The Boy en story som är designad för att hålla åskådaren stimulerad – den har ett inbyggt sätt att skapa och röja ledtrådar och ständigt hålla ens uppmärksamhet riktad åt ett nytt håll. Det är en story som förstår lockelsen i ett gott mysterium och dessutom förstår den hur det udda och skrattretande kan skruvas om till det genuint läskiga.
Men som en person som skriver mycket, och som en beundrare av spökhistorier, så reciterar jag ändå intrigen med stor frustration. Jag vill på något sätt läsa The Boy som en novell. Jag önskar att manusförfattaren Stacy Menear – som enligt IMDb inte har någonting alls på sin resumé innan denna film – hade tagit sin story och gett den till en annan manusförfattare (om det nu inte rör sig om ett originalmanus sönderskrivet av spökskrivare), för Menear klarar inte av att skapa en intrig utan att fuska med logikluckor och långsökta, enorma tillfälligheter som gör att vi genast ser att vi tittar på en film – en dålig en, dessutom.
Men manuset är bara halvdåligt. Framför allt så önskar jag att en annan regissör hade fått ansvara för filmen. The Boy är så dåligt regisserad att det som ska vara oförutsägbart istället blir förvirrande och det som ska vara kreativt blir rörigt; vi kastas mellan olika vändningar och vi förstår bara poängen med dem efter ett tag; bara då och då kan man se spåren av den skojiga och oförutsägbara psykologiska skräckfilm som The Boy borde ha fått vara. Det är en sådan där film där man förstår hur de tänkt, och förstår varför det inte fungerar, och det gör lite ont att se.
FREDRIK FYHR
THE BOY
Originaltitel, land: The Boy, USA.
Urpremiär: 21 januari 2016 (Estland, Kuwait, Nederländerna).
Svensk premiär: 29 januari 2016.
Speltid: 97 min. (1.37).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: ARRIRAW (2.8K); DI 2K/D-Cinema/2.35:1
Skådespelare (fullständig rollista): Lauren Cohan, Rupert Evans, James Russell, Jim Norton, Diana Hardcastle, Ben Robson, Jett Klyne, Lily Pater, Matthew Walker, Stephanie Lemelin. .
Regi: William Brent Bell.
Manus: Stacey Menear.
Producent: Matt Berenson, Roy Lee, Gary Lucchesi, Tom Rosenberg, Jim Wedaa.
Foto: Daniel Pearl.
Klippning: Brian Berdan.
Musik: Bear McCreary.
Scenografi: John Willett.
Kostym:Jori Woodman.
Produktionsbolag: Lakeshore Entertainment, Vertigo Entertainment, Huayi Brothers Media, STX Entertainment.
Svensk distributör: Lucky Dogs.
Betyg och omdöme: Medel – i grunden en stabil, välspelad skräck-story som blandar olika high concept-idéer på ett smart sätt, men resultatet blir lidande av (dels) ett något långsökt manus och (främst) otroligt svag regi som inte behärskar eller alls matchar storyns temperament och ambition.
Ett svar på ”The Boy”