Alan Rickman var en skådespelare. När man såg honom spela skurk, i filmer som Die Hard (1988) och Robin Hood: Prince of Thieves (1991), såg man omedelbart att han kom från en annan värld, en värld där skådespeleri andas snarare än utförs. Skurkrollen i Die Hard gav honom en Hollywood-karriär i 40-årsåldern, men det kändes hela tiden uppenbart att han var en av de brittiskt skolade klassiska teaterskådespelarna som respekterade Hollywood-filmernas lönecheckar mer än deras innehåll.
Detta ska inte misstolkas som en cynisk inställning. Liksom för alla andra kulturarbetare så är pengar det sista en skådespelare har att vänta sig. Det går inte att tacka nej till att få betalt stora summor för att göra det man älskar – i synnerhet inte när materialet är så enkelt.
Det såg åtminstone enkelt ut. I Robin Hood, till exempel, en film där Morgan Freeman är Morgan Freeman och Kevin Costner är Kevin Costner (även om han verkligen anstränger sig för att spela Robin Hood) så äter Alan Rickman upp och spottar ut sheriffen av Nottingham som Hulken äter Corn Flakes.
Därför är det ingen överraskning när man ser över Rickmans resumé att de flesta filmroller han gjorde faktiskt var mycket mindre filmer – många som aldrig ens nådde DVD – där han fick skådespela för skådespeleriets skull.
En sådan film är Closet Land, en teatral men inte ofilmisk ”enrummare” där han spelar mot Madeleine Stowe i en allegorisk berättelse om människovärde och demokrati. Det är inte en perfekt film, men den är sympatisk – i synnerhet med tanke på hur få som förmodligen någonsin sett den och hur många som sett Robin Hood, en film som kom samma år, 1991. Det kan inte vara två mer olika filmer.
I Closet Land spelar Stowe en kvinna som kidnappats och nu förhörs av Rickman – i sant pretentiöst dramatikmanér är de bara kända som ”förhöraren” och ”offret”; vi befinner oss i något slags hypotetiskt land där medborgarrätter satts ur spel och där staten har Orwelliansk makt. Stowes karaktär skriver barnböcker, och staten anser att hennes senaste bok – ”Closet Land”, som inte ens är utgiven än – är ”subversiv propaganda i förklädnad”.
Hon påstår att hon är oskyldig, och att hennes böcker bara är oskyldig och meningslösa fantasier för barn. Rickmans karaktär är bara en kugge i maskineriet och har inga insikter i hennes författarskap, och därför avfärdar han henne med självförklaringen ”no, they’re never wrong”.
Boken ”Closet Land” är förvånansvärt mörk för att vara en barnbok – den handlar om en flicka som straffas av sina föräldrar, blir inlåst i en garderob och fantiserar om ett äventyr med karaktärer som egentligen är motiv på kläderna omkring henne. Man kan analysera det hur man vill, för konsten är ju som bekant fri, men för den onda staten räcker det med att notera att något inte står rätt till. Författaren ska nu knäckas och erkänna, vare sig hon är skyldig eller inte.
Men hon ger sig inte. Mannens metoder att knäcka henne psykologiskt blir mer och mer intrikata och till slut hamnar filmen i en snårig, surrealistisk skog där man måste börja fråga sig om de två inte har ett förflutet ihop – eller om det bara är en drömsk uppluckring av det diffusa slag som hypotetiska berättelser av det här slaget kan komma undan med.
Filmen regisserades av den indiska regissören Radha Bharadwaj och var bland annat inspirerad av hennes engagemang för Amnesty International. På ett budskapsmässigt plan är filmen därför okomplicerad och predikande – demokrati är viktigt och inskränkande av mänskligheter är fel, om ingen visste det – men dramat har fler dimensioner i själva utförandet.
Framför allt är det en studie i skådespeleri, och ett fantastiskt tillfälle att se Alan Rickman i en film där han fick göra det han var bäst på – han får visa upp ett imponerande register i Closet Land när hans karaktär outtröttligt betar av strategier för att knäcka Stowes karaktär (som är mindre komplicerad, då den bara går ut på att hålla emot och uttrycka lidelse). Han gör en riktig Gollum-prestation när han växlar mellan good cop och bad cop och i en riktigt minnesvärd scen sätter ögonbindel på Stowe och låtsas vara olika figurer i rummet. Det är personifieringen av en ”one man show” och det är förstummande att se.
Rickman osar av ambition och kreativitet i filmen, som i sin tur också bär sitt huvud stolt. I dessa dagar när det anses fashionabelt att vara cynisk och dryg mot ”viktiga” filmer om ”budskap” så har jag stor respekt för alla unga filmskapare som utan ironi väljer att göra en film om något de tror på. Closet Land gjordes i en tid innan filmer försökte fiska Oscars genom att handla om politiskt korrekta ämnen – Closet Land är politisk korrekt, men av rätt orsaker och med rena impulser.
Visst är dialogen lite pompös och pretentiös – men trots den teatrala utformningen var Bharadwajs mål att göra en film först och främst; Matrix-fotografen Bill Pope hittar många spexiga sätt att göra ett enda rum till ett ständigt skiftande psykologiskt landskap. Detta inre landskap skapar också fascinerande förutsättningar för karaktärerna; en som hugger och en som står emot.
Alla kände Alan Rickman som den perfekta karaktärsskådespelaren, med sina koncentrerade konsonanter och dräpande blick – och visst var han det. Men den som vill se Rickman ta några vändor i skådespeleri-gymmet, och svettas på riktigt, kan med fördel leta upp Closet Land. Det är en sällan sedd film som verkligen vill bli sedd.
FREDRIK FYHR
CLOSET LAND
Originaltitel, land: Closet Land, USA.
Urpremiär: 6 mars 1991 (USA).
Svensk premiär: juli 1997 (VHS).
Speltid: 94 min. (1.34).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: 35 mm/35 mm/1.85:1 (video: 4:3)
Huvudsakliga skådespelare: Alan Rickman, Madeleine Stowe.
Regi: Radha Bharadwaj.
Manus: Radha Bharadwaj.
Producent: Janet Meyers.
Foto: Bill Pope.
Klippning: Lisa Zeno Churgin.
Musik: Richard Einhorn.
Scenografi: Eiko Ishioka.
Kostym: Eiko Ishioka.
Produktionsbolag: Imagine Entertainment.
Svensk distributör: Scanbox (VHS).
Betyg och omdöme: Bra film – konceptuell, teatral enrummare med inneboende pretentioner, men sammanhängande, skickligt fotad och spelad, med integritet och stil i såväl manus som regi.