Regi: Wim Wenders
En författare råkar av misstag döda ett barn. Vi får se delar av hans liv under de följande elva åren, medan barnets bror växer upp och som tonåring begär en konfrontation med honom.
Every Thing Will Be Fine, Wim Wenders första spelfilm på sju år, är en ojämn, besynnerlig film – sval och underdriven, in i minsta detalj dämpad och svår. I all sin enkelhet är det en skön provokation, och jag tyckte mycket om den.
Det är en film som vägrar ge folk vad de förväntas få av en film, och därför kommer den att hatas av många. Det är en film som envisas med att handla om små saker, aningar och intryck. Saker händer i filmen, men den har egentligen ingen handling. Det är en studie i hur människor reagerar, och inte reagerar, på saker som händer dem i deras liv. Sätten de försöker kommunicera med varandra när allt redan är sagt.
”Saker händer” säger huvudpersonen Tomas (James Franco) vid ett tillfälle. Han är en författare som under loppet av de elva år som filmen utspelar sig når viss framgång med ett par böcker. Vi får aldrig veta vad de handlar om, eller vad för teman han intresserar sig för. Han har en fru vid namna Sara (Rachel McAdams) som vill ha barn, inte han. Några år senare har han en flickvän vid namn Ann (Marie-Josée Croze) vars dotter han agerar styvpappa åt.
Vi vet inte vad som hänt däremellan. Det är som en in- och utvänd film. Allt som skulle kunna vara dramatiskt förpassas till mellanrummen – som ex träffar Tomas och Sara varandra i förbifarten, och de hinner inte prata fastän de borde få tala tala ut i timmar. När Tomas träffar Kate (Charlotte Gainsbourg), som förlorar ett barn på grund av honom, gör han det efter att hon haft en lång bearbetningsprocess som vi bara får föreställa oss – om vi vill. Första gången Tomas träffar Ann är det när han fortfarande är med Sara. Mötet sker av en slump, i en hiss, efter att han varit hos sin förläggare (Peter Stormare). Ett slumpmässigt möte som inte betyder någonting.
Tomas tror inte på ödet. ”Det finns inget samband” säger han till Kate vid ett annat tillfälle, ”det är bara i ditt huvud”.
Det är också en skön provokation, och en filosofisk dörröppnare. Man får tro på ödet om man vill. Man ska dock inte göra misstaget att tro att Every Thing Will Be Fine kommer att vara en sentimental amerikansk film där en bitter man lär sig hur stor och fin och underbar och meningsfull världen är. Det blir ingen våldsam thrillerfinal, som Hollywood-versionen skulle ge oss. Här är Wenders precis som en skulptör. Han leker med konventionerna han vet att vi har i bakhuvudet. Han retar den som bara vill se det man är van vid, genom att bädda för klyschor och sedan ge – ingenting, bara livet som det är.
Filmen, med manus av norska Bjørn Olaf Johannessen, berättas i en slags punktform, lite grann som kapitel i en roman. I avsnitt separerade med nästan pulserande fade-out gör vi avstamp i Tomas liv; åren går och vi får bara veta det vi råkar få veta i varje avsnitt. Detta följer en litterär tradition mer än en filmisk – det leks med leerstelle, berättelsens tomrum – och man inser efterhand att det snarare är avsaknaden av en berättelse (vilket filmen säkert kommer få kritik för) som är hela poängen. Vad ser vi om vi stannar i mellanrummen, i de tidiga tecknen, i efterspelen, i avkrokarna av narrativen? Vad gör vi om vi, som Tomas, försöker leva som en betraktare av världen, som författare en vandrande katalysator av sina egna upplevelser? Livet förlorar sin allra mest direkta, emotionella effekt, kanske – men kanske det också blir begripligt, möjligt att leva på ett bättre sätt.
Kanske livet är vackert i sin meningslöshet. Kanske man som buddhisterna ska acceptera lidandet. Kanske det finns en karg värdighet i att ha en svalt sinne, att bokstavligt talat ta det kallt.
Snarare än början och slut har Everything Will Be Fine en startpunkt och en slutpunkt. Den röda tråden som går däremellan är en olycka där ett barn dör. Det är inte Tomas fel att barnet dör, men hade det inte varit för honom så hade barnet onekligen levt. Barnet har en mor (Gainsbourg) och en bror – medan åren går får vi se detta barn växa upp, och när han är sexton år (spelad av en ung talang vid namn Robert Naylor) ser han upp till Tomas, och han vill träffa mannen som han såg den där vinterdagen, när olyckan skedde och hans bror försvann från jorden.
Det hade kunnat bli hur sentimentalt eller melodramatiskt som helst men det som istället händer är lika oförutsägbart som människor är när man lär känna dem lite mer – slutet är nästan plumpt, och det hade varit komiskt om inte Wenders tonar ner filmen så intensivt att nästan ingenting kommer upp till ytan.
Det är inte en strategi som alla kommer tycka om, men jag beundrar den – det var längesedan jag satt så konfunderad inför en film, och jag njöt av min förvirring som inför alla originella och därmed bra filmer. Jag har en känsla av att kritiker kommer att hänfalla till de enklaste av fingerpek – kanske mobba Rachel McAdams för att hon har en konstig accent i filmen, eller att Franco har ett sömnigt leende.
Filmens enda brist – och det är en irriterande stor skönhetsfläck – är skådespelarna, å andra sidan, som inte verkar förstå filmen de själva är med i. Om ensemblen överlag är duglig, så är åtminstone James Franco felvald; han gör vad han kan, och karaktären ska visserligen vara emotionellt distanserad, men Franco saknar förmåga att agera med blickar och miner, han har en uttryckslöshet som är alltför komplett (och ibland ser det förstås bara ut som att han sover).
Än mer påtaglig än Francos felvaldhet är sättet Wenders verkar ignorera honom – som om det inte varit hans val att ha Franco i huvudrollen (ingen orimlig tanke) utan att han lobbats in för att filmen ska kunna säljas.
Wenders gör som Hitchcock och behandlar skådespelarna som boskap, i brist på bättre. Det skämmer filmen, men förstör den inte. Regissören bakom Paris, Texas (1984), Himmel över Berlin (1987), Till världens ände (1991) och Fjärran så nära (1993) har fortfarande en glasklar vision. Det är en exceptionellt välregisserad film där varje scen utförts enligt en form och stil som känns intuitiv och perfekt, även när skådespelarna inte hänger med.
Med fotografen Benoît Debie har Wenders filmat i 3D, vilket ofta ger vackra miljöer, lätt svindlande perspektiv och en ovanligt effektiv känsla av närvaro – det är ingenting som filmen behöver, i och för sig, men om Wenders nu insisterar så kan man glädja sig åt att det åtminstone inte skadar. Det är mellan raderna filmen pågår, så det som vi har framför ögonen får gärna vara vackert.
FREDRIK FYHR
*
EVERY THING WILL BE FINE
Originaltitel, land: Every Thing Will Be Fine, Tyskland/Kanada/Frankrike/Sverige/Norge.
Urpremiär: 10 feruari 2015 (Berlin International Film Festival).
Svensk premiär: 4 september 2015
Speltid: 118 min. (1.58)
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: 35 mm (3D)/35 mm, D-Cinema/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: James Franco, Rachel McAdams, Peter Stormare, Charlotte Gainsbourg, Marie-Josée Croze, Julia Sarah Stone, Patrick Bauchau, Robert Naylor, Jack Fulton, Lilah Fitzgerald, Peter Miller.
Regi: Wim Wenders.
Manus: Bjørn Olaf Johannessen.
Producent: Gian-Piero Ringel.
Foto: Benoît Debie.
Klippning: Toni Froschhammer.
Musik: Alexandre Desplat.
Scenografi (”dekor”): Frédérique Bolté, Jean-Charles Claveau.
Kostym: Sophie Lefebvre.
Produktionsbolag: Neue Road Movies, Montauk Productions. samprod. Göta Film, Film i Väst. Mfl.
Svensk distributör: TriArt.