Blind

Regi: Eskil Vogt

En blind kvinna skriver en bok i en lägenhet och vi vet inte vad som är ”fantasi” och vad som är ”verklighet”

Blind är en film som skulle ha gjorts för femtio år sedan av Jean-Luc Godard eller Luis Buñuel som en medvetet meningslös komedi. Den hade inte haft en så poänglös och tråkig titel (den handlar om en blind person, tro det eller ej) men den hade varit cinematisk, full av färg, stil och självironi.

Nuförtiden är det ingen som minns dem, antar jag, och de som gör det vill inte kännas vid dem. Jag vet inte hur annars jag ska förklara den överväldigande positiva kritik som denna film fått från och med sina festivalrundor i Toronto och Berlin.

Jag tycker nämligen att filmen är jättedålig. Jag vet inte hur mer tydlig jag kan vara när jag förklarar min överraskning. Filmen bejublas med rader jag finner direkt förbryllande. Det är förstås inget konstigt med att ha avvikande åsikter, men ibland blir man bara så ställd när man sett något och tanken inte ens slagit en att så många – nästan alla – sett något helt annat än en själv.

Utan att vara ett dugg orättvis kan jag förklara Blind som de ospektakulära fantasierna som en blind kvinna (spelad av Ellen Dorrit Petersen) har medan hon försöker skriva en roman medan hon med flit stängt in sig i en lägenhet – allt är rakt och filmat utan särskilda effekter, men klippt för att förvirra åskådaren; syftet är att filmen enbart vill överraska, det vill säga skryta.

Mer specifikt: Bortom alla spatiala och tidsmässiga sammanhang klipper vi mellan tre andra karaktärer – den porrberoende ensamvargen Einar (Marius Kolbenstvedt), frånskilda Elin (Vera Vitali) och tråkiga Morten (Henrik Rafaelson) som vi efterhand förstår är make till Ingrid som den blinda kvinnan heter.

Inledningsvis luras vi till att tro att de två förstnämnda finns i verkligheten men när Elin börjar dejta Morten och på tal om ingenting blir både blind och gravid börjar twisten uppdagas: Allt är egentligen bara en bok som Ingrid skriver.

Du tror kanske att jag just gett dig en spoiler men det är ytterst svårt att se någon som helst annan poäng med filmen än just denna gimmick. Tar du bort den har du ingen film. Ser du igenom den har du ingen film heller. Det här är knappt en film utan snarare en uppvisning i filmklippning utan syfte.

Blind är en regidebut från Eskil Vogt, som tidigare skrivit manus till Joachim Triers Reprise och Oslo, 31 augusti. Med sig har han den överskattade Dogtooth–fotografen Thimios Bakos som är expert på att filma gråa ytor i lagom snygga vinklar.

Man märker att Vogt är en entusiastisk författare men Blind har åtminstone två gigantiska problem: Dels har berättelsen inget inneboende värde. Att Ingrid är blind är väl inte så speciellt – ibland tappar hon saker på golvet och hon behöver en blindkäpp när hon går; inget konstigt med det. Vi får inte veta mycket om Ingrid, men det finns en möjlighet att hon aldrig lämnar lägenheten – vilket inte heller ger oss mycket att gå på.

Vi lär oss att hon tycker Morten är tråkig och det är därför hon fantiserar att han dejtar andra, som förstås samtidigt är hon, allt via fiktionens onani; detta är en sexuell fantasi, punkt. Jaha. Alla har dem, eller?

Filmens andra del – som är väldigt upptagen med att kasta omkring dessa narrativa lager huller om buller – går inte alls ihop med den första delen, där filmens trick mest antyds och Ingrids pretentiösa voice-over med halvt väsande Terrence Malick-stämma kommer med ovidkommande iakttagelser skrivna enligt opersonlig och överstiliserad skrivarskoleprosa (och det säger jag inte ofta i negativ mening, eftersom jag själv gått skrivarskola). Alldeles i början av filmen filmas ett träd – kanske är det ett Tree of Life – och en gurka som poetiskt vilar i gräset (?!); senare dyker den upp med en kondom på. Det är också snuskigt, tycker Vogt.

Det andra centrala problemet med filmen är att den är livlöst filmad trots att den har en otrolig potential framför sig: Den skulle kunna välja att filma världen som en blind person ”ser” den. Det är som om Vogt inte bryr sig om sin berättelse på en annan nivå än hypotetisk litteratur, för om han hade gjort det så skulle han gett Ingrid helt andra ögon.

Nu slösar han allas tid på att ”lura” åskådaren till att, så att säga, famla i blindo. Problemet är att vi inte har något vi vill leta oss fram till. Minsta detalj kastar Vogt om – ett café blir en buss, en orgasm blir en gäspning, en person sitter i en fåtölj nähäpp den var visst tom – och det kan han gott och väl göra, för ingen detalj blir viktigare än någon annan. Förutom ett dött narrativt system av detaljer innehåller Blind ingenting alls.

Det är en film driven av förakt inte bara mot publiken utan även Ingrid, som trots Ellen Dorrit Petersens finurliga minspel och skenbart upproriska attityd aldrig får ett inre subjekt utan ständigt förblir en meningslös pjäs på ett godtyckligt bräde. Trots att Ingrid skriver boken vars scener vi ser på så saknas hennes närvaro helt i dem – de är fullständigt sakliga och grå. Och de övriga karaktärerna blir också, till sin natur, omöjliga att engagera sig för eftersom de bara är fiktiva karaktärer som då och då glömmer bort sin egen historia och personlighetsdrag (det sker när Ingrid, som inte verkar vara mycket till författare, tappar bort sig).

Förmodligen är det också dålig regi som gör att vi förvirras i onödan av klippning som ska ta bort karaktärer och förändra omständigheter i farten – Trodde Du Ja-ögonblick där en scen visar sig vara något annat; men effekten förtas ständigt av att regin inte markerar ett ”före” och ”efter” tillräckligt tydligt.

Ingrids fantasier är inte rafflande och hennes problem med pojkvännen är absurt ospännande – hennes vilja att ”ha barn” är bara en till automatisk manusklyscha av många. Det närmaste en visuell idé Blind kommer är att ibland klippa över till en helt svart skärm – som när man är blind…! Eller som M. Night Shyamalan i Signs (2002)

Jag har inget ont att säga om skådespelarna som hade satt sista spiken i kalkon-kistan om de hade varit sämre – och egentligen kan jag väl inte klaga på att Eskil Vogt har ambitionen att vara originell. Däremot kan jag klaga på att han gjort en tråkigt filmad och fult klippt film som inte blir mer än ett meningslöst kluster av omständigheter runt en godtycklig intrig och tomma karaktärer – En filmisk rebus som jag tröttnade på väldigt fort.

FREDRIK FYHR

*

BLIND

Originaltitel, land: Blind, Norge.
Urpremiär: 19 januari 2014 (Sundance).
Svensk premiär: 27 januari 2015 (Göteborg International Film Festival), 13 mars 2015.
Speltid: 91 min. (1.31).
Åldersgräns och lämplighet: 7.
Teknisk process/print/bildformat: ?/DCP/1.85:1.
Huvudsakliga skådespelare: Ellen Dorrit Petersen, Henrik Rafaelsen, Vera Vitali, Marius Kolbenstvedt.
Regi: Eskil Vogt.
Manus: Eskil Vogt.
Producent: Sigve Endresen, Hans-Jørgen Osnes.
Foto: Thimios Bakatakis.
Klippning: Jens Christian Fodstad.
Musik: Henk Hofstede.
Scenografi: Jørgen Stangebye Larsen.
Kostym: Ellen Dæhli Ystehede.
Produktionsbolag: Motlys, samprod. Lemming Film.
Svensk distributör: TriArt Film.