Andarnas natt (1951)

<- Kort möte.
-> Körkarlen.

Regi: Brian Desmond Hurst

Den omänskligt själviske bankiren Ebenezer Scrooge får på julaftons kväll besök av tre spöken som visar honom en resumé av hans liv och övertygar honom om att bli en bättre människa.

Barn tycker om Charles Dickens En julsaga. Jag tror det har att göra med att den föreslår att vuxna människor kan bli barn. Att vuxenhet i allmänhet är en slags sjukdom som gör människor mindre lyckliga. Att även den suraste, mest cyniska gubbe kan omvändas och bli som dem – okomplicerat lycklig, glad över att vara vid liv, redo att hjälpa sin nästa.

Ju äldre man är desto tyngre väger berättelsen. Att bli vuxen är nämligen att leva med ånger; man sviker människor, gör dem illa, även fast man inte menar det, och andra sviker en själv. Vissa oförrätter blir aldrig upprättade. Man känner av livets törnar, får nya lager hud, blir mer cynisk; det är naturligt. Det blir till slut, för många, en kamp att hålla modet uppe och se glädjen i tillvaron – att inte bli som Scrooge, en anti-människa som bestämt sig för att allt är skit och att bara den egna framgången är värd att fokusera på, fastän man känner att det kanske vore den enklaste, minst ansträngande lösningen.

Det är här Alistair Sim kommer in i bilden, den skotske karaktärsskådespelaren som gjorde filmhistoriens bästa Ebenezer Scrooge i filmhistoriens bästa version av Dickens julsaga: Brian Desmond Hursts karga, knarriga och rentav lite kusliga Andarnas natt. Det är den bästa versionen av berättelsen eftersom den faktiskt tar den på allvar. Den försöker, så realistiskt den kan, skildra berättelsen om hur girigbuken Ebenezer Scrooge på julaftonsnatten får besök av tre spöken som visar honom hans liv. Den försöker visa oss denna man, psykologiskt trovärdigt som om han skulle finnas i verkligheten, och det är därför originalets titel lyder Scrooge och inte ”A Christmas Carol”.

Det är en så välkänd berättelse att den inte behöver vidare presentation, och den är också så välkänd att den fungerar bäst ju enklare den är. Efter säkert trettio långfilmer – vi har den tecknade Musse Pigg-versionen, Looney Tunes-versionen, Mupparnas egna julsaga (med George C. Scott) och Bill Murrays yuppie-variant i Scrooge (1988). Rent spontant känns det som att Dickens berättelse blivit en barnsaga. Andarnas natt vågar berätta historien rakt upp och ner, med en seriös vinkel, och den gör det till stora effekter.

Filmen gjordes 1951 men känns ännu äldre, på grund av det svartvita fotot fullt av skuggor, dinglande lyktor och snö i drivor, samt en gammaldags typ av vinjettmusik (av Richard Addinsell) med tysta passager avbrutna av oansenliga körer som sjunger gamla julsånger. Skådespelartruppen är uteslutande brittisk elit – en av statisterna är Benny Hill.

Alistair Sim är självklart i centrum, och i en film som vill visa Scrooge som människa är han närvarande in i minsta humbug. Det finns inte mycket att säga, bortsett från att han är perfekt: Det här är Scrooge. Det brukade finnas en hantverksmässig logik i brittiska filmer förr i tiden och Andarnas natt är ett praktexempel – Det är i sann brittisk tradition en film som snickrats ihop och tänkts igenom på ett i det närmaste funktionalistiskt sätt: Det är självklart, på sätt och vis, att Sim var bäst som Scrooge. Annars hade de inte använt honom.

Regissören Brian Desmund Hurst och manusförfattaren Noel Langley hade viljan att göra Dickens tunna berättelse till något mer mångfasetterat och skapade därför en suggestiv, ångestdriven version med många nya scener och utvecklingar av förlagan. Även de minsta förändringar – som att Scrooges anonyma hushållerska (spelad av Kathleen Harrison) här fått ett namn eller att det lite sagolika namnet Belle, på Scrooges unga fästmö, blivit det mer realistiska Alice – talar för att arbetet varit mycket noggrant.

Man måste också uppskatta just vilken vedervärdig människosyn Scrooge har i början av filmen: Han tycker att fattiga människor borde dö, så att världens befolkning blir mindre, och när kollegor ber honom om en insamling till välgörande ändamål fnyser han med ett sadistiskt flin och säger åt dem att lämna honom i fred. Sim är så trovärdig i rollen att han både lyckas frammana känslan av Scrooge som en synnerligen hjärtlös person men också någon som valt att vara hjärtlös i en hjärtlös tid (så långt ifrån 1840-talets genomsnittliga man är nog inte Scrooge, och julen blev förresten inte en speciellt populär företeelse i England förrän närmare sekelskiftet).

När så det första spöket anländer – det som visar Scrooge sitt förflutna – får vi dessutom veta hur Scrooge blev denna hemska person; vi får ett slags psykologiskt argument. Vi får veta hur han var som skolpojke – men där han i Dickens version var en pojke försjunken i sagor och fiktiva karaktärer får vi i denna version se honom i tonåren (spelad av George Cole), skeptiskt avfärdande sagorna och uppriven av faktumet att hans far avvisar honom och hans mor, i det att hon dött när han föddes, aldrig varit vid hans sida; hans tankar är i mångt och mycket fixerade vid hans syster (Carol Marsh) och den fattiga flickan Alice (Rona Anderson) som han friar till, fastän han kommer från en mycket finare familj.

Det mesta av det här nämns också i Dickens originalberättelse, men det läggs en helt annan emfas på det i Andarnas natt. Vi får se en ung, snäll människa, som gör så gott han kan, bli så besviken och nedbruten av livet att han väljer att bli en bittergök. Scrooge vet redan från början att han valt att bli gammal och bitter, efter emotionella trauman han inte orkat bearbeta, och fasan han känner när han får besök av julens tre andar har mycket att göra med att han någonstans vet exakt varför de kommit och exakt vad han nu måste genomlida: Fasan i att se sig själv, den man valt att bli, i en värld för evigt utan speglar, nu i en skräckinjagande resumé.

Scrooge måste genomlida minnet av sin systers död, hur hon dör under födseln precis som deras mor, och hur hon ber honom ta hand om barnet men han aldrig svarar, medan fästmannen (som bara är med i en scen) lämnar sovrummet med en svart blick från Scrooge. I en passage som nästan ger en föraning av Francis Ford Coppolas Gudfadern-filmer får vi se hur Scrooge i sina affärssamtal använder sitt härdade emotionella psyke för att göra mer och mer etiskt tvivelaktiga affärer innan hans verksamhet blivit lika lukrativ som förödande för människor som arbetar för honom; också hans gamla arbetsgivare, en man vid namn Fezzwig, sviker Scrooge som ung man när han går över till den skrupelfria affärsmannen Jorkin (Jack Warner), en helt nyskriven karaktär med Mephisto-liknande egenskapen att han ger Scrooge sin första riktiga chans att tjäna pengar på andras bekostnad.

Allt detta mynnar ut i den centrala scenen då Alice, hans stora kärlek, lämnar honom eftersom han blivit en iskall och pengadriven människa, mil ifrån den person hon en gång blev förälskad i. Det är en hemskt övertygande scen, inte minst eftersom vi i denna resumé-liknande form nyligen sett honom som ung man, kär och villig att ge henne allt. Nu är han en kall karriärist med ett förvridet resonerande – ”Hur kan vi tycka synd om de fattiga men förakta rikedom?” – och verkar uppriktigt talat inte bry sig om att Alice försvinner; i en värld som för Scrooge blivit jämställd med tillgång och efterfrågan är hennes kärlek bara hennes ”business” och deras kärlek bara en affär som upplöses. (Det är en överkurs, men det pågår en slags lingvistisk lek filmen igenom mellan begreppen ”business” och ”[ex]change ).

Ni vet säkert vad som händer sedan. Vi måste genomlida det hjärtslitande passagen med Scrooges underbetalda och ändå alltid positive assistent Bob Cratchit (Mervyn Johns) och hans familj, inklusive den lytte pojken Tim (Glyn Dearman) och de hypotetiska scenerna när Tim är död och Bob måste försöka hålla modet uppe ändå, fastän han lever i misär. Det är skamlöst sentimentalt, men brutalt, förkrossande, outhärdligt och om Sim är underskattad som Scrooge är den fenomenale Mervyn Johns det än mer som Cratchit. Däremot finns det brister i barnskådespeleriet – Glyn Dearman, som spelar Tiny Tim, är ganska outhärdlig och mimar de andras repliker (vanligt för nybörjare, till exempel Will Smith i början av karriären) – men det går att bortse ifrån.

Detta eftersom Alistair Sim är skådespelaren som kastar alla filmens skuggor. Han genomför ett ofattbart trick i filmen. Först förklarar han för oss, med sitt spel, att Scrooge är som han är; han visar oss varför han är som han är, och övertygar oss om att han alltid kommer vara sådan. Därefter övertygar han oss om att han möter det övernaturliga, får psykbryt och genast avslöjar att allt detta bara varit en enkel, självisk mask. Till sist övertygar han oss om att Scrooge blivit lycklig att vara liv, praktiskt taget galen av lycka, redo att välsigna hela världen och göra gott i alla sina dagar. Och han är hela tiden märkbart samma person han alltid varit. Det är så storartat skådespeleri att jag inte vet hur jag ska förklara det.

Min favoritscen kan vara en mot slutet när han skrattar mot Cratchit, och en sprucken sorg plötsligt uppstår i leendet. Som om han inser hur många år han slösat, och hur mycket kärlek han förlorat, på att leva livet helt fel. Så erkänner han, med samma  surhet han hade i början och sedan detta nya fnitter, ”I don’t deserve to be this happy… but I can’t help it”. Mot alla odds ser vi här en existentialistisk Scrooge, som väljer bitterhet tills dess han väljer godhet, allt byggt på vad han faktiskt känner. När han var elak var han inte mindre sann mot sig själv än när han var glad. Han har bara övertygats, och alla kommer att må bättre av det.

Många versioner av den här berättelsen har gjorts och många har sina olika favoriter. Andarnas natt är relativt obskyr, vilket är synd eftersom det är ett mästerverk. Visst, jag säger inte att Musse Pigg inte är en söt Cratchit – och ingen kan morra som George C Scott. Men den där scenen, det där ögonblicket då Scrooge är lika sorgsen som lycklig och det övertygar in i varje bildruta, är en av anledningarna till varför jag tycker Andarnas natt är den bästa. Ingen har helt enkelt gjort det bättre.

FREDRIK FYHR

 

*

ANDARNAS NATT

Originaltitel, land: Scrooge, Storbritannien.
Urpremiär: 31 oktober 1951 (Storbritannien).
Svensk premiär: 7 december 1953.
Speltid: 86 min. (1.26).
Åldersgräns och lämplighet: 15 (när det begav sig, 7 idag).
Teknisk process/print/bildformat: 35 mm svartvit film/1.37:1.
Huvudsakliga skådespelare: Alistair Sim, Kathleen Harrison, Mervyn Johns, Hermione Baddeley, Michael Hordern, George Cole, John Charlesworth, Francis De Wolff, Rona Anderson, Carol Marsh, Brian Worth, Miles Malleson, Ernest Thesiger, Glyn Dearman, Michael Dolan, Olga Edwardes, Roddy Hughes.
Regi: Brian Desmond Hurst.
Manus: Noel Langley efter Charles Dickens A Christmas Carol.
Producent: Brian Desmond Hurst.
Foto: C.M. Pennington-Richards.
Klippning: Clive Donner.
Musik: Richard Addinsell.
Scenografi: Stanley Couzins.
Kostym: Doris Lee, Phyllis Dalton (okred).
Produktionsbolag: Renown Pictures, George Minter Productions (okred).
Svensk distributör: n/a.