En duva satt på en gren och funderade på tillvaron

Regi: Roy Andersson

En serie vinjetter om en grupp ledsamma människor, centrerade kring tröstlösa gubbar som försöker sälja skämtleksaker.

Att recensera En duva satt på en gren och funderade på tillvaron är inte direkt okomplicerat. Roy Anderssons guldlejonsvinnande sista del i en trilogi som började med Sånger från andra våningen och Du levande förtjänar en essä eller en större analys – det säger jag inte för att smöra den store och bara sisådär ödmjuke auteuren, utan för att det är sant.

Och för att det krävs återbesök i Anderssons filmer för att göra dem rättvisa. Liksom i de två tidigare filmerna är ”Duvan” i formen byggd på en serie vinjetter – ett berättande som regissören lärde sig under sina många år som reklamfilmare – och medan vissa scener är mer eller mindre fristående så driver majoriteten en slags berättelse framåt: Liksom i de tidigare filmerna rör det sig om klumpformade män som likgiltigt pratar med gnälliga röster. I det här fallet finns en romantiskt lagd danslärare och en utfryst officerare i marginalen. Men de mest centrala karaktärerna är de två män som säljer uråldriga skämtleksaker (bland annat de ”storsäljande” vampyrtänderna som ”varit populära i en längre tid”) som ingen vill ha, allt för att ”lära folk att ha roligt”.

Eller ”läera fålk å ha rooeelit!” som Jonatan, en av försäljarna, säger. Han spelas av Holger Andersson, som i Roy Anderssons långfilmer och TV-reklamer gjort nidbilden av gnällbälteskan till sin (det var han som sa ”flytta pårej så jag kan komma förbi å framm!” – och eftersom jag själv kommer från Sörmland måste jag poängtera det).

Naturligtvis är filmen nästan perfekt gjord. En regissör kan experimentellt eller inspiratoriskt lägga till och ta ifrån, men Roy Andersson har en stil och en form som ur ett gjutjärn: Genom sin minimalism kan han koncentrera sig på den minutiöst uträknade scenografin, den precisa koreografin, den exakta rytmen i skådespeleriet. En film av Roy Andersson kommer att vara en film av Roy Andersson – ogenomtränglig, på sätt och vis, definierad på förhand och därefter bara utförd enligt protokoll. Film som en förlängning av måleri och modern teater, inget mer. Det är ett kallt och likgiltigt filmberättande – men det är också effektivt, när det görs med sådan självsäkerhet.

För vad händer egentligen i En duva satt på en gren…? Vad ”handlar” filmen om?

Vi kan börja med ”vad händer”-frågan, för den är kanske mer intressant. Roy Andersson är nämligen mästare över ett grepp – välkänt men värt att upprepa: Greppet att förvandla humor till allvar, och vice versa. Han hittar humorn i de mest tragiska situationer, och använder det nästan som maktapparat över publiken som inte kan låta bli att skratta åt den välformulerade galghumorn (jag har, till exempel, aldrig hört en publik skratta så mycket åt scener där folk pratar om lik – med repliker som ”Han är körd”).

Men Andersson kan även konsten att tvinga ner skratten i halsgropen – Genom monoton repetition (skämt upprepas tills de inte är roliga längre – om de ens varit skämt till att börja med), genom att släppa in nya, oväntade element i säkra situationer där vi inte längre vet vad som är fantasi och verklighet, och genom att helt enkelt växla mellan det komiska och det hemska.

I en film som består av episoder skulle jag naturligtvis kunna hitta flera exempel men en omtalad scen där Karl XII utan förvarning, med en armé på tusen man, rider in i ett Roy Anderssonskt café är ett fantastiskt exempel. Det sker två gånger. Första gången är det fullständigt absurt, men effekten är ändå påtaglig: Soldaterna jagar bort kvinnorna ur lokalen och kungens maktspråk ifrågasätts inte.

Andra gången, när han återvänder till caféet, har det absurda försvunnit och ”logiken” redan applicerats i våra huvuden. Armén är i trasor, besegrade av ”den lömska ryssen” (i Poltava). Bartendern – av alla människor – tar till orda och förklarar för alla kvinnor, som nu har tillträde till lokalen, att de blivit änkor, varpå de faller i gråt. Hela det svenska folket sitter här, på något märkligt sätt, i en tidlös bar och Karl XII är inte mindre kreti och pleti han heller, för han behöver gå på toa men det är upptaget.

Andra sekvenser är mer obskyra och eventuellt mindre lyckade – som en (förvisso otäck) formmässigt odisciplinerad drömsekvens där engelska officerare avrättar afrikanska slavar i en slags ”blåsinstrumentell” cylinder av märket Boliden. När Andersson använder den typen av postkolonial symbolism känns det lite ”gjort”, men ännu knepigare är det att en av karaktärerna (som han vanligen håller sådan distans till) dyker upp som servitör, eftersom sekvensen ”bara” är en dröm han drömmer.

Det är ett av få tillfällen då symboliken blir lite luddig. Det är också ett av få tillfällen då filmens övergripande form bryts – det sker mot slutet, i denna scen och ytterligare en (med en inte helt övertygande animerad apa som torteras av oförklarliga skäl i en obegriplig maskin i en absurd bild), samt i början av filmen (som visar tre separata, och lysande, vinjetter av ”möten med döden”) och i mitten – ett slags musikalnummer, får man väl säga, som utspelar sig 1943 och nostalgiskt bejublar vad man betalar med för att få en sup på Halta Lottas krog i Göteborg (som för övrigt finns kvar).

Trots att Roy Andersson ofta pratar om att han vill uppnå realism i sina filmer så är hans filmer långt ifrån realistiska. Snarare är de absurdistiska. De tenderar att utspela sig i en drömd och glömd 1960-talsvärld – ett gammaldags, ingenjörssamhälle där butiksägarna heter Bengtsson och kontorsmöblerna är i teak – och fastän det finns en del mobiltelefoner, felaktigt använda, och ett och annat par Converse så utspelar sig även ”Duvan” i denna kulissartade låtsasvärld av likgiltig symbolism.

Jag kan förstå den som blir otillfredsställd av denna bejublade regissör – den som anar en självgodhet hos regissören, ett intellektuellt koketteri. Men, för vad det är värt, så tror jag filmen bär på fler dolda poänger än ögat först ser.

I inledningen förklaras Anderssons trilogi (som ”Duvan” är sista delen av) handla om ”att vara människa”. Något godtyckligt, och inte mycket till hjälp. Allt eftersom filmen pågår blir det tydligare (om man har analys-hatten på) att Anderssons existentiella analys den här gången bottnar i ett par saker: 1. Vi ska alla en gång dö, och vi är rädda för det. 2. Vi, som släkte, har gjort fruktansvärda saker genom tiderna. 3. Vi sitter fast i ett kapitalistiskt samhälle och kan inte ta oss ur det. Därutöver hoppas jag att jag misstolkat de bilder på hökar som finns i filmen – som skulle kontrastera duvorna på ett Darwinistiskt sätt (och inledningsscenen har en människa nästan fast i gapet av en dinosauriekäft – men vad det betyder är jag inte säker på än). Roy Andersson har, i intervjuer och dylikt, definierat mänsklig godhet men jag vet inte om han ser framför sig någon hoppfull väg framåt för människosläktet; vad Kant kallade ett ändamålens rike.

Man kan alltså se En duva satt på en gren… som en protest mot en värld filmen samtidigt helt och hållet accepterar. Ändå är det en storartad film, med färre storslagna effekter än föregångarna och tydligare, teatral närvaro – och dessutom med ett jäkla mervärde (räkna med en och annan essä i framtiden).

En sak jag noterade med filmen var barnen. Jag tror de är en dold poäng i filmen. I en värld där de vuxna ger upp hoppet om lycka, eller helt enkelt inte kan känna glädje, finns inget annat hopp för framtiden än barnen.

Ett barn läser upp filmens titel: En dikt om en duva som sitter på en gren och ”tänker”. Men hon får inte läsa sin dikt innan läraren daddat med henne och frågat ut henne om allt vad dikten handlar om. Det är, tycker jag, en av filmens starkaste scener: En dikt som stryps och avslöjas, innan den ens blir läst.

Men den där tjejen kommer att växa upp. Kanske ge tillbaka. Eller, åtminstone, bli en stor poet som kan betyda något för människor.

Barnen lämnas i fred i Roy Anderssons film. De respekteras, hånas inte; de ges ett privilegium och en immunitet som inga andra av oss trasiga och bristfälliga vuxna förtjänar. Filmen föreslår, i sina marginaler, att de osynliggjorda barnen är vår framtid. Deras scener saknar anknytning till något annat i filmen:  Ett par flickor blåser såpbubblor på en balkong. Ostörda. En nyfödd bebis blir gullad med av sin mamma i en park. Ostört. Bara duvan som låter i trädet ovanför. Det är ett ljud, och en bild, för de som blickar bortom mörkret och vågar formulera hopp.

FREDRIK FYHR

*

EN DUVA SATT PÅ EN GREN OCH FUNDERADE PÅ TILLVARON

Originaltitel, land: En duva satt på en gren och funderade på tillvaron, Sverige/Norge/Frankrike/Tyskland.
Urpremiär: 2 september 2014 (Venedig).
Svensk premiär: 14 november 2014.
Speltid: 100 min. (1.40).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: Redcode RAW 4K; DI/D-Cinema/1.66:1.
Huvudsakliga skådespelare: Holger Andersson, Nils Westblom, Per Bergqvist, Charlotta Larsson, Solveig Andersson, Viktor Gyllenberg, Sture Olsson, Lotti Törnros, Jonas Gerholm, Ingvar Olsson, Ola Stensson, Oscar Salomonsson, Roger Olsen Likvern, Linda Birgersson, Arne Hellqvist.
Regi: Roy Andersson.
Manus: Roy Andersson.
Producent: Pernilla Sandström.
Foto: István Borbás, Gergely Pálos.
Klippning: Roy Andersson.
Scenografi: Roy Andersson (?).
Kostym: n/a.
Produktionsbolag: Roy Andersson Filmproduktion AB, prod. stöd Fonds Eurimages du Conseil de l’Europe, SFI.
Svensk distributör: TriArt.