Regi: Ken Scott
En loser-typ får veta att han är far åt 533 barn via anonyma donationer åt en fertilitetsklinik. Nu måste han bestämma sig för om han ska träda fram när 142 av dem stämmer kliniken för att få veta hans identitet.
Regissören Ken Scott har skrivit och regisserat samma film två gånger. Delivery Man är nämligen en remake på hans förra film Starbuck från 2011. Då gjord i Kanada eftersom Ken Scott själv är kanadensare. Jag har inte sett originalet men remaken fann jag då jag var på jakt efter nya komedier som måhända var sevärda.
Och när jag dessutom såg att Vince Vaughn var med i filmen, då var det klippt. Jag tycker ju om Vince, det gör väl alla? Jag kände verkligen det där suget efter en ny Vince Vaughn-rulle, kanske en film där han spelar någon form av medelålders slacker (han har ju börjat bli till åren nu) som måste lära sig en läxa och/eller till och med på köpet få en ny insikt om sitt eget liv och vad tror ni jag fick då jag såg Delivery Man? Nämligen exakt vad jag var ute efter: En ny Vince Vaughn-rulle. Och faktiskt en av de mer habila han har gjort på ett tag (fast i och för sig, man glömmer ju så lätt denna typen av filmer).
Vaughn spelar alltså den sköna medelåldersslackern David Wozniak som undertecknad mer än gärna skulle ha velat svinga ett par bägare med (vem vill inte dricka öl med Vince?) och höra på hur han drar några rövarhistorier eftersom han helt enkelt är en skön snubbe.
Men det är inte därför vi är här, vi är inte här för att dricka öl med vare sig Vince Vaughn eller David Wozniak, Istället så iakttar vi i filmen hur Wozniaks flickvän är gravid och hur hon talar om för honom att hon hellre vill att han skall avsäga sig faderskapet än låta honom vara med och fostra hennes alltså deras son… så oduglig tycker hon att David Wozniak är.
Wozniak kör ut kött åt sin far och det verkar han inte heller vara så bra på men han är gillad av de flesta även om han då ger ett intryck av att vara totalt opålitlig. Och nu kommer vändningen… David Wozniak har en minst sagt väldigt potent säd, detta presenteras för oss då Wozniak får reda på att av de 533 stycken anonyma spermadonationer så har alla blivit till barn som numera är i tjugoårsåldern (där någonstans) och på grund av någon miss i spermalabbet så användes Wozniak sperma alltså 533 stycken gånger för att impregnera kvinnor. Åtmnstone 142 stycken av dessa barn vill nu veta vem deras biologiska far är, de har till och med startat än grupp där alla barn till den mytomspunna ”Starbuck” samlas. ”Starbuck” är då precis som ni misstänker det alias Wozniak använde sig av då han donerade sperma alla de där gångerna. Och så fortsätter storyn med diverse invecklingar, insikter och allehanda annat myspys.
Som ni ser så vet ni vad ni får. Vince Vaughn ackompanjeras av sköningar som Chris Pratt (som jag tycker om mer för varje rulle han är med i, han har på senare år dykt upp i Spike Jonzes Her, Kathryn Bigelows Zero Dark Thirty, Nicholas Stollers The Five-Year Engagement, Bennett Millers Moneyball och Michael Dowses retro-high school-rulle Take Me Home Tonight) och kanadensiska Cobie Smulders (som vi känner igen från How I Met Your Mother).
Det här är en film som främst handlar om mognad och insikter. En hjärtvärmande film för den där dagen då man måhända känner sig lite låg och behöver något som piggar upp en efter den femte koppen kvällskaffe (som inte verkar hjälpa ett dugg) eller en film att se i goda vänners sällskap för en stunds underhållning med en typiskt amerikansk sensmoral. Varken mer eller mindre, men det är min åsikt.
Det är helt enkelt inget av det starkaste Vince Vaughn har varit med i men inte heller något av det sämsta, det är istället en alltigenom självgående, om än lite haltande film eftersom den är ungefär en kvart för lång (den hade klarat sig på en timme och trettio minuter). Och dess positiva aspekter är samtidigt dess negativa aspekter och så vidare. Men se den för en stunds avkoppling och underhållning. Det har ingen dött av (i alla fall inte vad jag vet). Jag för min del skall nog kolla in originalet och jämföra de kulturella skillnaderna de två verken emellan. Over and out.
JOON SVEDELIUS LINDSTRÖM
*
DELIVERY MAN
Originaltitel, land: Delivery Man, USA.
Urpremiär: 21 november 2013 (Ryssland).
Svensk premiär: 31 januari 2014.
Speltid: 105 min. (1.45).
Åldersgräns och lämplighet: 7.
Teknisk process och bildformat: 35 mm; D-Cinema. 2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Vince Vaughn, Chris Pratt, Cobie Smulders, Andrzej Blumenfeld, Simon Delaney, Bobby Moynihan, Dave Patten, Adam Chanler-Berat, Britt Robertson, Jack Reynor, Amos VanderPoel, Matthew Daddario.
Regi: Ken Scott.
Manus: Ken Scott, byggt på sitt eget manus ”Starbuck” skrivet med Martin Petit.
Producent: André Rouleau.
Foto: Eric Alan Edwards.
Musik: Jon Brion.
Klippning: Priscilla Nedd-Friendly.
Scenografi: Ida Random.
Kostym: Melissa Toth.
Produktionsbolag: DreamWorks SKG, Touchstone Pictures.
Svensk distributör: Nordisk Film.