The Broken Circle Breakdown

 

Regi: Felix Van Groeningen

Didier och Elise är handlöst förälskade och sjunger á la Johnny Cash och June Carter i ett fantastiskt bluegrass-band – De får dottern Marybelle och sju år senare ligger hon för döden i cancer.

 

Det är något särskilt med en skickligt gjord snyftare. På en dålig dag kanske man vill racka ner på en sådan film. Man vill kunna skratta åt den, se igenom den, påpeka att den inte direkt är originell. Jag tänker på filmer som Dagboken och Ciderhusreglerna, En oväntad vänskap, Ömhetsbevis och The Broken Circle Breakdown. Detta är en sådan där film som handlar om ledsamma saker på ett ganska melodramatiskt sätt. Det skamlösa ligger, kanske, i hur lättsmält det blir. Att gråta åt ett barn (läs: en barnskådespelare) med cancer, jag menar det finns ju något billigt i det.

Men nu är det så att The Broken Circle Breakdown är gjord med empati, värme, förståelse. Den kanske är naiv i denna empati, men det spelar ingen roll. Genom att använda varma färger, svepande kamerarörelser, montage som alltid blir mer meningsfulla än billiga och riktigt medryckande bluegrass-musik blir det en film som kramar om en och ger en chansen att få gråta ut.

När Elise och Didier faller för varandra blir känslorna av lycka lika intensiva som känslorna av sorg när deras lilla dotter Maybelle sju år senare är på väg att förlora sin kamp mot cancern. Det finns en känsla av pulserande liv i filmen; detta är inte bara karaktärer fast i en intrigmaskin. Skådespeleriet är till filmens fördel – Johan Heldenbergh gestaltar lufsen Didier med en rå och oförfalskad charm som gör att vi förstår vem han är; en snäll lufs, redig och förnuftig, men godhjärtad.

Detsamma gäller för Veerle Baetens som gestaltar Elise med en lika säker talang. Ännu mer i hennes fall är skådespeleriet en viktig tillgång för filmen, eftersom hennes karaktär är mer dynamisk än Didiers. När filmen ständigt växlar mellan tre olika tidsförlopp (tiden då de träffas, tiden med Maybelles cancer och tiden efteråt) är Elise nästan tre olika personer; ljussättningen och en skicklig, subtil sminkning hjälper men det är Baetens totala närvaro som gör karaktären psykologiskt trovärdig. Hennes leende i början är lika naturligt som hennes stålsättning i mitten; och depressionen hon genomgår i filmens sista tredjedel vore klyschig om den inte kändes så oerhört trovärdig.

Musiken har en helt egen biroll i filmen. Elise och Didier har ett bluegrassband som de spelar live med, och tjänar uppehället genom, och nästan utan att ens ge bandmedlemmarna några repliker känns de på något sätt som ens familj. Och musiken de spelar är varmblodig, de spelar den med själ och regissören Felix Van Groeningen tar varje chans han kan att klä den i en snygg, ibland suggestiv, visuell dräkt.

Att filmen har så mycket av sin själ intakt beror troligen på att den är byggd på en pjäs av och med Heldenbergh (som spelar Didier) och hans band (som är med i filmen). Det är på sätt och vis en countrymusikal med stark livekänsla. Musiknumren är snäppet för få för att klassificeringen ska fungera, men de som finns (i synnerhet mot slutet) gör allt för att klämma fram tårar ur publiken. Är det inte tårar av glädje – som i titelspåret – är det tårar av sorg – i balladerna – eller något däremellan; som när lilla Maybelle mellan strålbehandlingen får komma hem och som överraskning står hela bandet där och sjunger The Lion Sleeps Tonight, i en av många lite otippat hjärtvärmande scener.

För att försöka vara lite sensibel: Visst bygger intrigen i grunden på stereotyp melodramatik. Och man kan inte säga att filmens sista tredjedel är alldeles tillfredsställande, för av någon anledning är filmen rädd för en två timmar lång speltid och tycks skynda igenom slutet för att landa på mer publikfriande 1.45. Därutöver finns en del vedertagna könsrelaterade klyschor och en religiös poäng som aldrig riktigt går i mål.

Men jag tror ni förstår vad jag menar. I slutändan är The Broken Circle Breakdown en film man tycker om på grund av sina karaktärer, och sättet man har lärt känna dem; deras smärta, deras tårar, men också deras kärlek, deras livs höjdpunkter och största kriser; deras passionerade musik och fantastiska sex. Man är någonstans när man ser den här filmen. Man är nära in på huden på dess karaktärer. Man sveps med i musiken, blir tagen av bilderna, en och annan tår slinker ner och saken är klar. Filmen når fram. Man har sett något som berört.

FREDRIK FYHR