Att angöra en brygga (1965)

<- #10. Evil Dead.
-> #12. Do the Right Thing.

Regi: Tage Danielsson

Vänner ska mötas för kräftskiva ute på ”Ensamholmen” i skärgården. Gästerna misslyckas dock med att angöra bryggan. Alla försök att lösa problemet gör allt ännu värre.

När man pratar om Hasse och Tage så glömmer man ofta bort att tala om dem som filmskapare. Det tycks inte registrera hos speciellt många att filmerna som Tage Danielsson regisserade – filmer som Äppelkriget, Ronja Rövardotter, Släpp fångarna loss det är vår, Picassos äventyr och Att angöra en brygga – inte bara är svenska ”nostalgiklassiker” utan i grund och botten genuint välgjorda och originella filmer.

Det tycks också vara en svensk kulturtendens att ständigt vilja preskribera dåtiden och dra allt gammalt över en kam – inklusive fantastiska filmer – och stämpla allt som ”omodernt”. Så har även vissa sagt om Att angöra en brygga, att den är ”föråldrad”. Jag vet inte vad man jämför med – Sean Banan? Modern svensk stand-up? Varför, i så fall? – men man gör definitivt en otjänst mot vad som faktiskt är en av de bästa svenska filmer som någonsin gjorts överhuvudtaget.

Det är en i det närmaste helt perfekt film, det här. Dess enkelhet överträffas bara av dess påhittighet och energi. Det är en film som tar tillfånga på varje ögonblick och den innehåller inte en död minut. Rent filmhistoriskt är det en klassisk 60-talsfilm i det att den verkligen älskar sitt medium. Storyn existerar bara som en ursäkt för att få göra en film och man märker hur alla inblandade ansträngt sig för att göra varenda sekvens till något utöver det vanliga.

Ta bara filmens inledningssekvens, filmad i svartvitt. En till synes helt ovidkommande snutt om en man som äter lunch (en prickig korv-smörgås) intill hamnen vid Riddarholmen i Stockholm. Han hittar en flaskpost guppa omkring vid kajkanten, läser brevet och springer ut i gatan för att stoppa en polisbil, åka till Rosenbad för att tillsammas med Tage Erlander peka på en karta: Ensamholmen.

Varpå filmen börjar med de där välkända Skärgårdsvyerna i sprakande Eastmancolor, och ett par förtexter som ser sig nödvändiga att repetera titeln om och om igen, ungefär som om den försöker få det rätt. Utan vidare sjå får filmen sin premiss ur vägen. Det ska firas skärgårdssommar och medan Berit (Monica Zetterlund) och Lennart (Gösta Ekman) tillsammans med svärmor Inez (Katie Rolfsen) gör kräftskivans veranda redo anländer Mona (Birgitta Andersson), Kalle (Lars Ekborg), Walter (hans Furuhagen) samt direktör Olsson (Danielsson) i sin båt redo att angöra bryggan. Vilket de misslyckas med. De försöker igen. De misslyckas ånyo. En lättare panik sprider sig och de snabba besluten blir alltmer klantiga. Stressade och irriterade börjar de på båten böka omkring, varpå direktör Olsson blir knockad medvetslös och försvinner ut ur filmen på en drivande ”bryggbit” efter att ha genomfört en av filmhistoriens bästa variationer av ett gå-på-lösa-plankan-skämt. Det är värt att påpeka att bara en kvart eller så har gått ännu.

Det framgår snart att det här är en film som inte handlar om någonting. Istället är det en film som bara händer, framför ens ögon. Vi har ingen aning om vilka de här karaktärerna är men vi förstår att de är strandsatta på varsin sida – halva sällskapet på båten, halva på land – och att detta är ett problem. Det är makalöst att se filmen i dag och studera hur mycket liv och rörelse Hasse och Tage faktiskt får ut av det här konceptet. Man kan bara ana hur hungriga de måste ha varit på att få göra verkligt bra och roliga filmer för de samtida inspiratörerna lyser med sin närvaro. Ensemblen är naturligtvis på revy-humör, men rent filmiskt är influenserna många och rika. Förutom att stå i tacksamhetsskuld till 40-talets screwballklassiker – filmer som Bringing Up Baby och Arsenik och gamla spetsar – så är filmen mycket inspirerad av Jacques Tati och Jean-Luc Godard, franska nya vågen i allmänhet och 60-talets tankar på att göra frisläppta, anarkistiska filmer som kunde se ut lite hursomhelst. Luis Buñuel är ett annat namn vars mest klassiska filmer påminner väldigt mycket om denna, men det är anmärkningsvärt att Att angöra en brygga faktiskt kom före hans klassiker, både Belle de Jour (1967) och framför allt Borgarklassens diskreta charm (1972) som känns rentav besläktad med denna. Det är nästan nog för att tro att Buñuel blev inspirerad av Hasse och Tage. Det vore något!

Karaktärerna är alla obetalbara, till och med direktör Olsson vars närvaro tycks lika märklig som hans plötsliga sorti. Gösta Ekman spelar här vad som alltid mer eller mindre varit hans paradroll: Den harige och alltid ödmjuka pojkmannen som ständigt försöker ställa saker till rätta bara för att oavbrutet få saker i huvudet och stuka kroppsdel efter kroppsdel (så även här). Birgitta Andersson grundmurar här, efter Teskedsgumman, sin klassiska karaktär; robust och självsäker och samtidigt med tendens att bli nervös närhelst saker blir för ”heta” (som Doris i Jönssonligan-filmerna har karaktären verkligen etsat sig fast i ens minne). Hans Furuhagen och Lars Ekborg är mycket festliga på sin båt där manlighetskrisen är ett faktum – trots sin macho-ståtlighet har de ju misslyckats med en alldeles elementär manskunskap (att angöra den där bryggan) och medan den ene tappar förståndet och symptomatiskt iklär sig ett par ofta citerade ”dambyxor” reagerar den andra genom att ta till flaskan och bli vän med en grön ballong.

Så glömmer man förstås inte gärna herr Garbo (Alfredsson), den sura fiskargubben som bor i ett fallfärdigt (ta det på orden) skjul och vägrar låna ut sin båt till våra stackars huvudpersoner. Han är upptagen med att ha Esther Williams (porträtt) på middag. Garbo är en så lyckad karaktär att han är svår att förklara för någon som inte sett filmen. Hasse Alfredsson gestaltar honom med total briljans och får till inte bara ett ogenomträngligt tal (”Mörschawärhära serru, scha-Stockholmar-mäeeru!”) utan en perfekt rultig gång och en kännbar psykologi. På något absurt sätt blir Garbo den enda något utvecklade karaktären i filmen. Trots att vi inte förstår något han säger lär vi oss att han vill flytta till Amerika och att han inte tycker om att bli lurad. Och det kan man ju respektera, på sitt sätt.

Att filmen är gjord som en hyllning till filmhistorien – på samma sätt som franska nya vågens filmer – är väldigt uppenbart. Förutom att Garbo (ja, som i Greta) älskar film och ser varje film som går på TV ger även hans ovilja att låna ut båten upphov till en lång och utdragen sekvens där Ekman, Zetterlund och Rolfsen genom ett absurt krångligt tillvägagångssätt ska försöka få tag på nyckeln till båten medan Garbo sitter i samma rum och tittar på en spännande film som tydligen heter Hemligt uppdrag i Hong Kong men som är förvånansvärt lik Bron över floden Kwai. Något måste ju filmen, denna, handla om, så vi kan lika gärna fylla ut speltiden med en lång sekvens som vi redan från början misstänker kommer resultera i något futilt. Det här är en sådan där film där varje handling alltid gör situationen ännu värre.

Filmen tar varje tillfälle som ges att överraska. Infallen är många. Varje scen experimenterar med en ny fotovinkel, ett annat sätt att klippa händelseförloppen, något nytt användande av miljöerna, en oväntad och gripande scen, därefter en glatt idiotisk slapstick-sekvens. Filmen innehåller en random jaktscen som nästan bara använder omkringklippta stillbilder. En helt oväntad sensuell dröm som dröms av två karaktärer samtidigt. Ett par sporadiska sångnummer som bidrar med en otippat vemodig stämning. Vi får även en oannonserad karate-fight – varför inte. Ofta känns det som att Monica Zetterlund agerar som Hasse och Tages variant av Anna Karina (från Godards filmer); hon är tydligt filmens drivande musa och är den som hela tiden är den som gör saker. En av de mest minnesvärda, och allra mest Godard-osande, ögonblicken är när hon vänder sig till oss åskådare för att förklara för oss vad herr Garbo säger.

Vad som börjar som ett banalt misstag får snart mer och mer absurda följder och till slut börjar det stå klart att det här är en film som vill vara en film och inte en skildring av verkligheten. Men innan den ballar ur hinner den vara en rolig och träffande satir på svenskt midsommarfirande. Till bords sitter landkrabborna och låter lydigt bli maten – gästerna är ju faktiskt inte där än. Men till slut kan de inte hålla sig och ger sig på kräftorna varpå båtsällskapet blir fly förbannade med kikare i hand. Här har svenska seder brutits! Som hämnd plockar de upp snapsen. Gösta Ekmans klassiska replik är oefterhärmlig när han desperat försöker dricka det kokade vattnet i baljan: ”Man kan väl bli full utan sprit!” Det är svensk sommar, det.

Oavsett vilket år man lever i så är en film som Att angöra en brygga otroligt svår att lyckas med för en filmskapare. Det är en film där karaktärerna är klara, redo att ta del i en film, men inget händer – varpå allt går åt helvete. Det är den typ av absurdistiska komedi som kräver seriöst begåvade regissörer och manusförfattare. Det är inte omöjligt, snarare väldigt troligt, att Hasse och Tage även tog en titt på Stanley Kubricks Dr. Strangelove (1963) för att se hur man gör en kolsvart komedi på gladast tänkbara humör. Svaret är, bland annat, att man har karaktärer som inte förstår att de själva är med i en komedi. Den fantastiska ensemblen skulle inte vara så träffande om den inte så tydligt verkade fast på den där ön, oförmögna att hantera hur allt bara spirar åt skogen.

Och hur var det med den där inledningen? Jo, den får förstås en förklaring i slutet. ”Detta hade aldrig hänt om de haft telefon – Gynna televerket!” går den klassiska parollen, som ju inte nödvändigtvis spoilerar slutet. Det är en fantastisk bild, briljant just på grund av sättet den enkelt struntar i logiken och går rakt på poängen. Filmen slutar på ett sätt som får en att le åt ett skämt som blir mer fasansfullt och makabert ju mer man funderar på det.

Jag minns senaste gången jag såg Att angöra en brygga – det var ungefär åtta år sedan, när SF:s nya HD-remaster var aktuell – och hur jag reflekterade över den lite arkaiska känslan i det där med televerket. Alla numera har ju mobiler, tänkte jag då, så det skulle man inte kunna säga i dag riktigt. När jag såg den den här gången så noterade jag, med glädje, hur tiden gått framåt och rakt förbi filmen helt och hållet. Nu kan man inte ens använda ett ord som televerket utan att det låter som stenåldern. Men jag sa att jag var glad och det var inget stavfel. Televerket tillhör stenåldern, men jag insåg på samma gång att detta är en tidlös film för det spelade ingen som helst roll. Man kan inte bry sig om detaljerna i en icke-intrig. Man kan inte klaga på skämten i en komedi som främst handlar om sin attityd. Att angöra en brygga är ett fyrtioåtta år gammalt svenskt mästerverk och den kommer vara ett svenskt mästerverk om ytterligare fyrtioåtta år också, om vi så än kan warpa oss från en plats till en annan.

FREDRIK FYHR