The Ten Commandments. 1956 USA 220 min. färg/35mm/1.85:1. R: Cecil B. DeMille. S: Charlton Heston, Yul Brunner, Anne Baxter, Edward G. Robinson, Yvonne De Carlo, Debra Paget, John Derek, Cedric Hardwicke, Nina Foch, Martha Scott, Judith Anderson, Vincent Price, John Carradine, Olive Deering, Douglass Dumbrille, Frank DeKova, Henry Wilcoxon, Eduard Franz, Donald Curtis, Lawrence Dobkin, H.B Warner, Julia Faye.
DeMilles sista film och magnum opus är ett absurt långt och mycket löjligt spektakel. Heston spelar Moses och Brunner Ramses och “skildringen” av den bibliska berättelsen om Egyptens fall, uttåget och Moses färd från prins till profet är trots all pompa och ståt mest monoton och helt meningslös. Kan sägas vara den mest episka film som gjorts, men då har det också varit (den enda) ambitionen, och det blir mycket tydligt under dessa fyra långa timmar att DeMille var en tämligen bristfällig regissör – manuset är också uselt (Heston vrålar ordet ”bondage” tjugo gånger) och även om rollistan består av stjärnor är flera av dem (som Robinson, Prince och Carradine) så igenkännbara i b-filmssammanhang att dom blir svåra att ta på allvar. Mysiga gamla vintage-effekter och pampig musik är en tillgång, men filmen är också plågad av sin artificiella studiomiljö och kan omöjligen rekommenderas; särskilt inte framför bättre filmer i samma storlek, som Ben Hur, Spartacus eller till och med DeMilles stumfilm från 1923, som var bättre under omständigheterna. 2/5. 5/10. 2013.
<- De tio budorden (1923).
-> Det kalla ögat.
2 svar på ”De tio budorden (1956)”