-
Ingen ro om natten (Karl Kofi Ahlqvist, 2023)
Norstedts gav ut denna Katapultprisvinnande och vedertaget välbemötta romandebut som känns skriven via anteckningar-appen på en iphone – brottstycken, mer eller mindre kapade segment, som skildrar en man i 20-årsåldern som rastlöst och passivt existerar i detta för förlagen så attraktiva stillestånd som bara går ut på att ha en ”röst”. Naturligtvis är denna röst…
-
Fresterskan (The Temptress, 1926)
Mauritz Stiller skulle ursprungligen ha regisserat denna Greta Garbos andra Hollywood-film – han sparkades och byttes ut av Fred Niblo och trots en problematisk inspelning blev filmen en stor succé som föranledde Garbos stora genombrott i Åtrå. Denna kuriosa är värd att fokusera extra på eftersom filmen – en förvirrad och befängd vamphistoria om en…
-
Polis i skottlinjen (Warning Shot, 1967)
Torr men hygglig polishistoria, relativt ruffig för sin tid, om en ärad kommissarie (David Janssen) som i självförsvar skjuter ihjäl en berömd doktor – när ingen hittar någon pistol så måste han ta reda på vem som vill sätta dit honom. Absolut en dussinfilm men precis över medel; sammansatt, lagom oförutsägbar intrig och intressant som…
-
The Stranger Inside (The Brave One, 2007)
Jodie Foster spelar radiopratare i New York som överlever ett våldsamt övergrepp och därefter förvandlas till gatustrykande vigilant; Terrence Howard spelar kommissarien som börjar undersöka kropparna hon lämnar efter sig. Trots denna raka story, en variant på Death Wish, har filmen svårt att hitta någon identitet – den ängsliga gestaltningen haltar betänkligt, man får inget…
-
Le fond de l’air est rouge (1977)
Chris Markers minst sagt gedigna, glupskt allomfattande krönika över den nya vänsterns uppkomst under 1960- och 70-talet, med start i Vietnamkriget och slut i studentrevolterna 1968, en kulminering av vad Marker bistert antyder var ett “rött luftslott”. Denna historiska genomgång, som metodiskt går igenom ett par ämnen, politiska utmaningar och historiska bakgrunder, är knappast en…
-
Sköna maj (Le Joli Mai, 1963)
En av Chris Markers mest berömda dokumentärer, ett kollage av intervjuer gjorda i Paris i maj 1962, för Marker synonym med slutet på kriget i Algeriet. Människor från olika samhällsklasser intervjuas om skenbart vardagliga och mångsidiga samtalsämnen, men Markers följdfrågor till de stackars parisianerna är passiv-aggressiva, ideologiska torpedskott och filmen andas en sorts tjurighet över…