Muren (Omar)

Regi: Hany Abu-Assad

Palestina. Unga mannen Omar tar på sig skulden för en dödad israelisk soldat och blir angivare åt Israel. Men till frihetskämparna säger han att han spelar dubbelspel. I hans hjärtas pott vilar kärleken till skolflickan Nadia och en dödlig snara dras tätare om hans nacke ju längre intrigen pågår.

Den svenska titeln ”Muren” är en intressant förskjutning på originaltiteln Omar. Jag har inte sett någon forskning i ämnet, men jag har en misstanke om att svenska titlar och översättningar ibland tenderar att förändra budskap från originalspråket; översättningar på Disney-låtar brukar till exempel vara lite mer könsneutrala på svenska och tidigare i år hette François Ozons prostitutionsdrama Jeune & jolie (”ung och söt”) på svenska det mer subjektifierande Isabelle.

Här har vi det motsatta: Den subjektifierande titeln Omar har blivit det objektifierande Muren. För kriget i Palestina innefattar förstås en mur, barriären på Västbanken, och kanske titeln ska locka till någon slags ”symbolisk” mur. Huvudpersonen Omar klättrar över muren åtskilliga gånger i filmen. Så muren kanske är huvudpersonen i den svenska tolkningen.

Men så är det inte. Omar – ja, låt oss kalla filmen Omar – är ingen fredspamflett. Det är en film från Palestina som visar en palestinsk verklighet. Den behöver inte demonisera Israel. Det räcker med att visa sanningen. Ett krig pågår, där en stark makt slår på en svag makt. Filmen berättas ur de svagas perspektiv. Med all önskvärd tydlighet ser vi att israeler är ”människor de också”. Ja, de är människor. Den israeliske agenten Rami (Waleed Zuaiter) pratar med sin fru i telefon och säger att hon väl förstår att han inte kan hämta ungarna på dagis, han är ju nere i Västbanken. Det är för långt borta. Han hinner inte tillbaka till, gissar vi, Tel Aviv. Där civilisationen finns. Där de starka bor.

Men detta är förstås också en förutsägbar ingång till filmen. Jag tycker inte om Omar bara för sin politiska och väl behövda ärlighet. Jag tycker om filmen för den är fantastisk. Det är sällsynt skickligt filmskapande på alla plan, och en strålande uppvisning i hur man berättar en historia på ett subtilt och intelligent sätt. Som drama är det en undertryckt, mångfasetterad karaktärsstudie. Som thriller är det en kryptisk, fängslande film där man aldrig vet vad som kommer att hända. Som ”underhållning” är det en dramatisk, pulserande film med ett par sekvenser som är perfekt klippta för att skapa både orientering och förvirring, allt med ett stadigt tempo som aldrig svajar. Det är överhuvudtaget förvånansvärt lite politiska allegorier i filmen.

Den är nämligen inspelad i Palestina och behöver inte förstärka det som redan är uppenbart. Faktumet att den finns, och att denna berättelse kan berättas, räcker för att bevisa en poäng. Vi behöver inte veta varför Omar (Adam Bakri) är frihetskämpe – eller terrorist, om man vill se det så – för vi vet redan varför. Han är en av tre unga män, i filmen, som skjuter en israelisk soldat. Dådet leder naturligtvis till konsekvenser, och en moralisk labyrint av våld och paranoia som inte släpper greppet om åskådaren ens när eftertexterna rullar.

Intrigen känns igen från mer konventionella spionfilmer. Omar släpps av israelerna, efter den tortyr och den fängelsehåla han räknat med. De tror att han kommer att samarbeta med dem, främst för att sätta dit hans kompis Tarek (Iyad Hoorani) som är trions inofficiella ledare. Vi vet inte om han kommer att göra det. Han rör sig som en märkt man. Ingen kommer undan från israelerna så lätt. Alla vet att Omar måste vara en förrädare. Eller vet de? Vem kan han lita på? En av många intelligenta scener i filmen kommer tidigt, när Omar luras av en imam som, med mycket sanning i orden, förklarar att Omar inte kan lita på någon.

Filmen börjar med detta övergripande scenario och blir därefter den sällsynta typ av film som bara blir bättre och bättre ju längre den pågår. Omar har inte bara ideologiska motiv. Han är kär i Tareks syster Nadia (Leem Lubany), som går i skolan och bara träffar honom när de får tid över. Omar zoomar in på huvudpersonens privata problem i mittendelen och förvandlas här till en otroligt slug karaktärsstudie. För att kunna gifta sig med Nadia måste Omar få tillåtelse från Tarek – men kan Tarek lita på Omar? Omar lovar att israelerna inte ska få hans samarbete – men samarbetar han inte redan med dem?

Israelernas plan är att hitta vem det nu var som dödade soldaten. Omar och Tarek vet att det var den tredje killen, Amjad (Samer Bisharat). Men han är ung, oförstörd. De är redo att ta all skuld för honom.

Men han är ung, han är oförstörd. Vem vet vart man har honom?

Det är ett trångt och klaustrofobiskt landskap av paranoia som – likt ingen annan film jag sett – skildrar Palestina som ett land genomsyrat av ett krig som blivit den enda nationella angelägenheten som är kvar efter sextio års konflikt. Och när karaktärerna ska försöka ha relationer sinsemellan – när Nadia ser på Omar och säger att hon alltid kommer att älska honom, så länge han inte är en ”förrädare” såklart – skapas en extra desperat dimension som är oerhört drabbande.

Så är filmen också en thriller, där Omar jagas av soldater genom trånga gränder, upp och ner genom smala trappor och hustak. Där påkostade Hollywood-filmer filmar sådana scener med skakig kamera och klipper dem lite hipp som happ, är jaktscenerna i Omar gjorda med ett otroligt snyggt flyt som leker med vårt sinne för orientering – vi vet inte alltid vart karaktärerna springer men är det åt vänster eller åt höger så vet vi ungefär hur nära de är varandra.

Vi vet aldrig vart filmen är på väg. Det är det mest spännande med Omar, bara som ren spänningsfilm. Efterhand når konflikten en lösning som tycks oundviklig och som en narratolog kan lista ut på förhand – Vi har tre karaktärer, och något måste hända med alla tre. Men Omar har ytterligare femton minuter kvar att bevisa sin poäng. När det mänskliga dramat är över – när de subjektiva problemen tycks avklarade – inser vi att saker aldrig varit som det var. En mycket intelligent twist som kräver att åskådaren hänger med i vad som sagts, men också vad som inte sagts. Det är ett plot-pussel värdigt att jämföra med Tinker Tailor Soldier Spy, men gjord på en liten budget, märkligt självsäkert.

Om filmen har en humanistisk poäng – som många säkert kommer att leta efter – så är det att den visar hur människors känslor föregår deras ideologi. Om ett folk älskar idén om ett hem, en familj och trygghet för dessa saker, då måste ett folk hata de som utgör ett hot mot dessa saker. Och så länge en slår slår den andra tillbaka. Det är ett dödläge, och Omar är en av de bästa skildringarna jag sett av det – såväl direkt som symboliskt. Det är också en spännande film, en fängslande rubikskub-thriller och ett hjärtskärande drama om riktiga människor som älskar och slåss i de förhållanden Gud gett dem att leva i.

FREDRIK FYHR

*

MUREN

Originaltitel, land: Omar, Palestina.
Urpremiär: 21 maj 2013 (Cannes).
Svensk premiär: 24 oktober 2014.
Speltid: 96 min. (1.36).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: ARRIRAW/DCP/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Adam Bakri, Leem Lubany, Waleed Zuaiter, Samer Bisharat, Iyad Hoorani.
Regi: Hany Abu-Assad.
Manus: Hany Abu-Assad.
Producent: Hany Abu-Assad, David Gerson.
Foto: Ehab Assal.
Klippning: Martin Brinkler, Eyas Salman.
Scenografi: Nael Kanj, Yoel Herzberg.
Kostym: Hamada Atallah.
Produktionsbolag: ZBROS.
Svensk distributör: Studio S. Entertainment.