Afzelius första (och bästa) soloskiva, gjord i ett sabbatsår för Hoola Bandoola Band formligen kör över hela gruppen med en samling sånger som är lika textmässigt utvecklade som de är musikaliskt dramatiska. Klassiska Bläckfisken har en nästan cinematisk kraft, otypisk för den här typen av proggmusik överhuvudtaget, och Afzelius antikapitalistiska tankestoff klär sig genomgående i olika dräkter som gör skivan mångsidig på ett lågmält och smygade, ständigt mer och mer givande sätt. Glädje och humor finns det förvisso noll av, men artistens höga anspråk är å andra sidan omöjliga att missförstå
Lämna ett svar